The fire from above aka Liket lever

Ibland finns det dagar, som är hemska. Dagar, då du vill gå och lägga dig. Sova, sova och fortsatt sova. Jag får vara ärlig jag har varit rätt så trött, jag har haft en förkylning som har varat i snart två veckor och jag känner delvis ingen ro i kroppen. När jag på väg hem från affären, ser det asfaltspår som jag bara 20 minuter senare ska springa, så försöker jag visualisera detta framför mig. Men det går inte. Jag orkar inte. Jag är slut mentalt. Men jag måste springa, för jag har skrivit upp det i min kalender. För idag, springer jag och inget annat. När jag väl är ute, så rullar ett mantra, som har varit så vanligt sedan mitt sista lopp i mitten av oktober (Hässelbyloppet). Det är att jag avslutar min löpkarriär, att jag kan känna mig nöjd med det jag har uträttat och att jag inte orkar mer. Jag är en impulsiv människa, det vore inte helt otänkbart. Med tanke på det tråkiga löpvädret vi har haft länge, illamåendet eller bristande motivation. Men så händer det, helt plötsligt....

Jag springer 8.2 km, inte jättelångt, men inte kort heller. Jag springer min vanliga asfaltsrutt. Jag är trött, småsjuk och lite arg över allt möjligt. När jag stannar klockan står det 4:02/km i snitt. Jag är så in i h-vetes nöjd, det är ett styrkebesked. Framförallt, i slutet av januari. I rusk och kyla, så slår jag till med en snittid som står sig som topp 5 sedan jag började köra ordentliga löppass (förutom lopp då såklart). Jag känner mig inte ens i bra form och jag gör på det här viset. Idag glöder jag och visar att det finns ännu kvar kraft, vilja och energi att göra saker ordentligt. Inte nog med det, i mitt huvud har jag redan börjat jonglera vad som kan hända 2014 i min planering. Och 2013 års löpsäsong har inte ens börjat. Mer sån't här, tack!