Datum: 14 april 2013 Distans: 10 km Plats: 15 Tid: 38:23
Man ska vila flera dagar efter en halvmara helt klart. Jag har kört hårt med kroppen veckan efter och baksidorna utav låren har känts, en hel del får jag nog säg. Att dessutom mentalt ställa in sig på ett lopp på 10 km på en vecka kändes väldigt påfrestande. Rent kroppsligt tror jag att det inte ska vara några omöjligheter att hänga med, men att springa en halvmara tar på krafterna. Jag var helt slut mentalt när jag var färdig. Hur i h-vete skulle jag orka med?
Inför: Jag vaknade tidigt på söndagen med väldigt kluvna känslor. Jag hade inte lust, ork eller vilja att ens motivera mig att gå ur sängen. Jag gjorde det här av ren självbevarelsedrift, likt som man går upp tidiga morgnar till jobbet. Man bara ska göra det. Så jag satte mig med en lätt irritation vid frukostbordet, tvingade i mig frukost och försökte intala mig att det här skulle bli kul. Bara två dagar tidigare hade jag avbrutit ett löppass. Det var tänkt att det skulle bli 9 km, men det blev inte ens 7 km. Anledningen var att jag inte hade någon energi alls och det kändes riktigt tråkigt. Jag ställer sällan in löppass, men det här var ett undantag som hette duga. Jag hade helt enkelt inte lusten.
Den oron fanns i kroppen. Det är aldrig något bra tecken att behöva bryta sitt sista löppass innan ett lopp. Förutsättningarna såg ut att rent vädermässigt att bli hyggligt med sol och behaglig luft. När man anländer långt ut i Huddinge vid tävlingsplatsen inbillar man sig att våren äntligen har hittat till Sverige och med den, härlig vårluft. Jag var inte alls trots detta, särskilt taggad att springa loppet.
Men precis som vanligt, måste jag hitta rätt fokus och göra det jag kan. Springa så bra jag bara har möjlighet till. Med hjälp av en kort uppvärmning kunde jag konstatera att det kändes helt okej. Musiken pumpade i mina öron, den har helt klart en betydande del utav att jag orkar att springa kilometer efter kilometer. Jag ställde mig på startlinjen. Gjorde mig mentalt redo att springa ett lite mindre fullskaligt lopp och hoppades att jag skulle göra bra ifrån mig. Det var bara att "fånga dagen" och göra det bästa av det. Sen så, ljöd startskottet och det var dags att köra.
Under: Det märktes att det fanns några som hade mycket spring i benen och var väldigt snabba, då det var några få som försvann likt en raket i startfältet. För egen del gnuggade jag på rätt bra och jag vet inte om jag kan kalla det att jag dumsprang, då jag sprang den första kilometern på c:a 3:12 och det är ändå snabbt. Framförallt när jag har 9 kilometer kvar, så vet jag aldrig om det här är rätt väg att gå. De flesta mina lopp utgår från att jag kör en snabb spurt, för att ligga på positiva delen av en viss tid, för att ha det som en besparing inför de övriga loppet. Man kan fråga sig om jag förlorar på det senare eller om jag skulle köra lite lugnare i början, skulle jag vinna på det i längden? Mina intensiva pass går ut på exakt samma princip, spring fort så in i h-vete i början, för att lägga sig på en liten lugnare nivå. Bara för att få en positiv split inledningsvis. Intressant.
Vi sprang senare på en bilväg och det var bara att gnugga på, njuta av vårsolen och bortse från att man var i Berlin för en vecka sedan. Jag kände av att kroppen inte alls den här gången gillade min plan att spurta inledningsvis, men valde att tuta på ändå och sedermera "stabiliserades" kroppen. Sedan skulle vi svänga in mera i ett bostadsområde, där kom den första backen som skulle suga lite extra energi. Vi får tänka på att detta är en 2-varvsbana och att jag skulle göra allt en gång till. Det har både sina fördelar och nackdelar. Den stora fördelen är att jag vet exakt vad jag har att vänta mig, men nackdelen är också att man kommer stöta på samma tråkiga backar igen. Första varvet gick ändå rätt hyggligt. Det var ett par jobbiga uppförsbackar, men nästan den sista kilometern gick neråt ett bra tag och det var skönt.
Jag var nog inte överdrivet glad i hatten att springa ett varv till, men jag hade ett bra tempo och jag visste att jag förhoppningsvis kunde hålla det hela vägen ut. Illamåendet lyckades jag med min andning igen kontrollera. Inga problem i stort sett där. Framåt slutet på loppet, så var det en äldre löpare som vi sprang om varandra ett par gånger och som låg före mig ett bra tag. Jag hade verkligen ingen lust att släppa förbi några fler i det här loppet. Jag blir alltid lite smått irriterad att se folk svischa förbi mig, de inkräktar givetvis på mitt lopp. Jag trodde efter den långa nerförsbacken att det är bara det sista kvar. Tro fan, att loppet i slutet bjuder på en jävla uppförsbacken som framkallar starka spykänslor hos mig. Jag lyckas passera min antagonist, samtidigt som jag är så otroligt att kavla rätt ut i publiken när vi når arenan och målet. Jag passerar till slut mållinjen, jag känner mig nöjd och utmattad. Det här loppet, gick också att genomföra. Tänka sig.
Efter: Vatten. Dricka lite vatten, bort med elaka spykänslor. Får veta att jag har sprungit på 38:23. Bara 5 sekunder från nytt årsbästa och "bara" 29 sekunder från nytt personbästa. Trots att jag har haft en ganska brokig uppladdning till det här loppet, så levererar jag en fullgott lopp och gör det med en stor ära. 5 milloppet någonsin för mig och det gör jag "sub 40". Jag ligger på tider runt 38 minuter och jag behöver bara få lite mer fokuserad träning samt vara lite mera fräsch (läs inte ha en halvmara i benen).
Jag är nöjd och lycklig över att genomfört det här loppet. Mentalt är man för jävla trött. Men på något sätt är den boost jag får utav att springa helt ovärderlig och inget jag vill byta bort mot någonting i världen. Jag är så nöjd med mig själv och det jag gör. Att jag springer så många lopp som motionär och gör det så här bra, måste ändå vara på något sätt unikt. Även om det kostar en del pengar på färdmedel (utanför Stockholm) samt anmälningsavgifter, så får jag igen det tiofalt med härliga känslor. Dessutom vann jag på mitt sista nummer på nummerlappan. Det blev 2 pizzatallrikar. Inte illa pinkat.
Lopp 2013:
24 mars - Premiärmilen (Djurgården) - 10 km - 38:19 (ÅB)
7 april - Berlin Halvmarathon (Berlin) - 21.098 km - 1:23:50 (PB)
14 april - Kvantumloppet (Huddinge) - 10 km - 38:23
 |
| Värmer upp själv. När alla andra kör Friskis! |
Men precis som vanligt, måste jag hitta rätt fokus och göra det jag kan. Springa så bra jag bara har möjlighet till. Med hjälp av en kort uppvärmning kunde jag konstatera att det kändes helt okej. Musiken pumpade i mina öron, den har helt klart en betydande del utav att jag orkar att springa kilometer efter kilometer. Jag ställde mig på startlinjen. Gjorde mig mentalt redo att springa ett lite mindre fullskaligt lopp och hoppades att jag skulle göra bra ifrån mig. Det var bara att "fånga dagen" och göra det bästa av det. Sen så, ljöd startskottet och det var dags att köra.
Under: Det märktes att det fanns några som hade mycket spring i benen och var väldigt snabba, då det var några få som försvann likt en raket i startfältet. För egen del gnuggade jag på rätt bra och jag vet inte om jag kan kalla det att jag dumsprang, då jag sprang den första kilometern på c:a 3:12 och det är ändå snabbt. Framförallt när jag har 9 kilometer kvar, så vet jag aldrig om det här är rätt väg att gå. De flesta mina lopp utgår från att jag kör en snabb spurt, för att ligga på positiva delen av en viss tid, för att ha det som en besparing inför de övriga loppet. Man kan fråga sig om jag förlorar på det senare eller om jag skulle köra lite lugnare i början, skulle jag vinna på det i längden? Mina intensiva pass går ut på exakt samma princip, spring fort så in i h-vete i början, för att lägga sig på en liten lugnare nivå. Bara för att få en positiv split inledningsvis. Intressant.
 |
| Här kommer jag i svischande fart! |
Vi sprang senare på en bilväg och det var bara att gnugga på, njuta av vårsolen och bortse från att man var i Berlin för en vecka sedan. Jag kände av att kroppen inte alls den här gången gillade min plan att spurta inledningsvis, men valde att tuta på ändå och sedermera "stabiliserades" kroppen. Sedan skulle vi svänga in mera i ett bostadsområde, där kom den första backen som skulle suga lite extra energi. Vi får tänka på att detta är en 2-varvsbana och att jag skulle göra allt en gång till. Det har både sina fördelar och nackdelar. Den stora fördelen är att jag vet exakt vad jag har att vänta mig, men nackdelen är också att man kommer stöta på samma tråkiga backar igen. Första varvet gick ändå rätt hyggligt. Det var ett par jobbiga uppförsbackar, men nästan den sista kilometern gick neråt ett bra tag och det var skönt.
Jag var nog inte överdrivet glad i hatten att springa ett varv till, men jag hade ett bra tempo och jag visste att jag förhoppningsvis kunde hålla det hela vägen ut. Illamåendet lyckades jag med min andning igen kontrollera. Inga problem i stort sett där. Framåt slutet på loppet, så var det en äldre löpare som vi sprang om varandra ett par gånger och som låg före mig ett bra tag. Jag hade verkligen ingen lust att släppa förbi några fler i det här loppet. Jag blir alltid lite smått irriterad att se folk svischa förbi mig, de inkräktar givetvis på mitt lopp. Jag trodde efter den långa nerförsbacken att det är bara det sista kvar. Tro fan, att loppet i slutet bjuder på en jävla uppförsbacken som framkallar starka spykänslor hos mig. Jag lyckas passera min antagonist, samtidigt som jag är så otroligt att kavla rätt ut i publiken när vi når arenan och målet. Jag passerar till slut mållinjen, jag känner mig nöjd och utmattad. Det här loppet, gick också att genomföra. Tänka sig.
Efter: Vatten. Dricka lite vatten, bort med elaka spykänslor. Får veta att jag har sprungit på 38:23. Bara 5 sekunder från nytt årsbästa och "bara" 29 sekunder från nytt personbästa. Trots att jag har haft en ganska brokig uppladdning till det här loppet, så levererar jag en fullgott lopp och gör det med en stor ära. 5 milloppet någonsin för mig och det gör jag "sub 40". Jag ligger på tider runt 38 minuter och jag behöver bara få lite mer fokuserad träning samt vara lite mera fräsch (läs inte ha en halvmara i benen).
Jag är nöjd och lycklig över att genomfört det här loppet. Mentalt är man för jävla trött. Men på något sätt är den boost jag får utav att springa helt ovärderlig och inget jag vill byta bort mot någonting i världen. Jag är så nöjd med mig själv och det jag gör. Att jag springer så många lopp som motionär och gör det så här bra, måste ändå vara på något sätt unikt. Även om det kostar en del pengar på färdmedel (utanför Stockholm) samt anmälningsavgifter, så får jag igen det tiofalt med härliga känslor. Dessutom vann jag på mitt sista nummer på nummerlappan. Det blev 2 pizzatallrikar. Inte illa pinkat.
Lopp 2013:
24 mars - Premiärmilen (Djurgården) - 10 km - 38:19 (ÅB)
7 april - Berlin Halvmarathon (Berlin) - 21.098 km - 1:23:50 (PB)
14 april - Kvantumloppet (Huddinge) - 10 km - 38:23
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar