Paradisloppet - Uppdraget utfört!

 Datum: 6 juni 2013 Distans: 5 km Plats: 2 Tid: 18:41

 Ni som har läst om förra gången jag var på Ingarö och sprang det här loppet, vet nog hur mina känslor kändes senast. Jag var djupt irriterad på den grova missen där de tre ledande i loppet efter c:a 1 km gick ut i kärr och tappade loppet fullständigt. Jag var arg efter att ha fått en helt värdelös tid (även med mina mått mätt, då jag hade sprungit 19:15 ett par dagar innan detta lopp) och påtalade att det inte är okej att man missar det hela, de funktionärer lovade att ta upp detta och undersöka ifall man skulle ha det till nästa år. 

Inte nog med det, så ville man ha nummerlappen och den skulle lämnas i klubbhuset. Väl i klubbhuset, fanns det...ingen. Så jag slet av nummerlappen, slängde den på bordet och började genast surfa i min telefon efter lopp redan samma dag. Jag är jävla tjurskalle när det kommer till såna här bakslag och jag vill gärna ha revansch samma dag, så blev det inte. 10 dagar senare sprang jag i Söderköping och satte jag ett nytt personbästa med 50 sekunder, men det är en annan historia. Den här dagen så ska jag rätta till det som hände i Paradisloppet 2012. 

Inför: Jag var glad över att loppet började 13.00, vilket betydde att jag inte behövde gå upp kristligt tidigt på min första lediga dag från jobbet. Inte bara far min som skulle följa med som förra gången, även syster med son skulle köra oss dit ut och göra oss sällskap. Med tre i supporterskaran på plats, gällde det helt bara att sätta på sig blåstället och köra. Väl på plats kände jag hur jäkla varmt det var ute. Det var inte Göteborgsvarvet-väder, men det var en smak av hur det kändes och återblickar från den dagen gjorde sig påmind.

Att springa i glasögon har varit lika med löjligt har jag tyckt. Men i dessa ser jag snabbare ut än Usain Bolt eller hur?

Dagen innan hade jag sprungit med solglasögonen som jag vann på Strömmingsloppet, mest för att vänja mig för att eventuellt vänja mig vid att ha på dem i loppet. Direkt när jag steg ur bilen kände jag att solglasögonen var helt klart nödvändiga och de åkte på omedelbart. Nu återstod det en timme till loppet startade, jag gick runt och rörde på mig. Jag stötte på en gammal bekant, vi har träffats på i ett flertal lopp och gafflade om löpning osv. Efter det blev det dagens tredje toabesök (på en vanlig toalett, hellre det före en bajamja). Lite uppvärmning och sen träffade jag på samma löparbekant igen, som frågade om vi skulle värma upp tillsammans och jag tänkte först "Nä, jag har nyss värmt upp". Men det blev så ändå och det kändes faktiskt bra att köra lite till. Uppvärmningar har aldrig varit min starka sida och nu när någon annan "pushar" på en, så behövdes det. Även om jag bara skulle köra 5 kilometer. 

Kändisglans! Chris Härenstam var speaker idag i egenskap av ordförande av Ingarö IF.
(bild lånad av sr.se)

När det återstod några minuter, såg jag att hela deltagarskaran började samla sig och jag skyndande mig, ställde mig på en bra plats. Jag hade fått förhandsinformation om att någon från Vallentuna hade gjort ett bra Roslagsnatta och kunde nog vara den som drog på bra idag. Vi får väl se helt enkelt.

Backen var "piece of cake" för mig!

Under: Allt började med en backe som jag tog med majestätiska steg och passerade de flesta, jag hamnade snabbt i en klunga om 5. Vi hängde på ett bra tag tillsammans och trots att jag vanligtvis springer snabbare första kilometern, så hamnade man i något ingenmanlandstempo. Inte för snabbt, men inte för långsamt heller. Efter en stund var det dags att vika av. Mot den kända platsen, där jag sprang ut i ett kärr. Tro på fan att det inte fanns en funktionär där den här gången heller, för jag och som det såg ut som, några andra, höll på att springa fel .För att komma in på den där lilla lilla stigen är hårfint. Jävlarimig. Men det gick bra den här gången, tack och lov.

Vi sprang nästan på led genom skogen och senare längst högt gräs. Det var i stort sett omöjligt att passera någon nu, jag var på andraplats bakom en annan kille. Det fanns ingen möjlighet till några omplaceringar som sagt, utan det var bara att ligga i. Vi passerade sedermera en strand, med lite vätskestation som svalkade gott i mun. Vid starten varnade man för att vid c:a 2,5 km kommer en svår backe. Jag jobbade mig uppför en svår backe, jag trodde att det var den. För den var rätt så jobbig, men det visade sig att det var en annan de menade. Det var då det gick upp minnesbilder från förra året i huvudet på mig, hur jobbigt det här loppet var, rent banmässigt. Den här riktiga svåra backen var något som konkurrerade med den svåra jag springer i ute i skogen. Huga. När vi gick in i sista skogspartiet så var jag i ledning. Där fanns det lite upp- och nerförsbackar, samt sjukt mycket rötter. Man skulle vara glad ifall man inte bröt eller stukade foten på ett sådant här parti.

Här var det väldigt svårpasserat och det fanns inte en sportmössa att komma från sidan, när vi väl passerade ut från skogspartiet och ut på asfalten, vilket betydde att vi skulle se målet inom räckhåll, så passerade Vallentunalöparen mig med stora och spänstiga steg. Jag kunde tyvärr inte svara, även om jag hade hyggligt pigga ben och började långsamt nöja mig med att jag skulle förbättra min tid avsevärt. Vi sprang upp på löparbanan på idrottsplatsen och precis innan raksträckan kände jag var rätt så trött. Men på raksträckan drog jag på en sån kraftfull spurt, så att jag rent mentalt hamnade i någon bubbla. Jag undrar inte om jag hade slagit mitt personbästa på 100 meter om någon hade tagit tid, för så snabb kände jag mig. Tråkigt nog, så hann jag inte ikapp, då avståndet var för stort. Men 10-15 meter till och jag hade vunnit loppet.

Spurt. Älskar känslan av att flyga fram i maxfart!

 Efter: Senare samma dag, såg jag att det endast skiljde 1 sekund. Snopet, men riktigt bra kämpat ut av mig, trots att jag egentligen var trött. Märkligt det där. Men tiden då? 18:41. Det är över 3 minuter bättre än förra gången och det var bättre än vad jag hade hoppats på. För det här är helt klart den svåraste 5 km-banan jag har sprungit på, att jag hade lyckats radera det i huvudet sen förra loppet var solklart. Men jag tänkte att en tid under 20 minuter var bra, men 18:41 och jag kände inte att jag maxade hela loppet. Det bådar gott inför framtiden. 

Jag fick en finare medalj än förra gången, jag behövde inte lämna tillbaka nummerlappen den här gången och jag hade fått ett helt okej styrkebesked att jag låg helt rätt i min träning. Så känslan efteråt var att jag helt enkelt hade genomfört revansch och att jag inte har några större intentioner att återvända. Mitt uppdrag på Ingarö är utfört. Over and out!