Kanalrundan 2013 - Räkpower for president och nästan nytt rekord igen!

Datum: 18 juni 2013 Distans: 5 km Placering: 11 Tid: 17:04

 

 

Jag hade njutit länge och väl efter mitt nya rekord på milen. Med tanke på att jag har intensifierat träningen ytterligare, jag tränar inte så mycket mer, utan jag har mer hårda tröskelpass. Även mina "lugna" pass blir snabba. Utöver det har jag blandat in energidryck samt Snickers, sen också har jag sprungit dagen innan loppet. Det blev dock inte så den här gången, då jag under måndagen befann mig på en räkbåt under kvällen med kollegor. Jag är väldigt restriktiv med onödiga intag av onyttigheter, såsom alkohol, sedan jag påbörjade min löpsatsning. Men efter ett år av hårt jobb, kunde man nog unna sig lite och det blev en hel del alkohol. Dock ansvarsfull som jag är så avslutade jag kvällen med tre glas vatten innan jag steg av båten. Sedan blev det snabb hemgång, samt få sova i fyra timmar innan det var dags att gå upp igen.

 

Inför: Jag var riktigt jäkla trött efter de där fyra timmarna, på toppen av gräddmoset hade jag sovit ganska lite, natten mot måndag också. Så jag var grymt sliten, men jag kände mig ändå i hyggligt form under dagen. Men svinigt trött och jag kan säga er att bara livnära sig på räkor en kväll är inte det ultimata jag har gjort so far. Lagom hungrig dagen efter till synes. Det var ingen på jobbet som egentligen trodde sina öron, när jag sa att jag ändock skulle bege mig den långa färden till Söderköping för att springa 5 kilometer. Men som en del läsare anar, så är jag sällan den som avviker från något jag har bestämt mig för. Envis som en åsnejävel med andra ord. Arbetsdagen började gå mot sitt slut och jag kände hur gruset verkligen trängde igenom ögonlocken.

 

Väl på plats på tåget som skulle ta oss först till Norrköping och sedan via buss till Söderköping, så mindes jag hur lång resan var för "bara" 5 kilometer. Det var dessutom inte många minuter som gick emellan varje gäspning. Det här var absurt, med tanke på vilka perfekta förutsättningar och i den form jag var inför Karlstad Stadslopp som var 3 dagar tidigare. Idag var det helt tvärtom. Väl framme i ett mysigt Söderköping i kärt återseende, så hittar vi med raska steg till nummerlappstältet. Efter det blev det en himla lång väntan, nästan en timme innan loppet ska dra igång. Fy bubblan.

 

Jag ser glad, men jag är inte särskilt glad. (Ja, jag har hörlurar idag också, Staffan! ;))

 

 

Trött så in i bängen och jag tror att de tre vattenglas jag intog gjorde stor nytta och kan ha räddat det som kunde räddas helt enkelt. Det enda positiva var att det var bara 5 kilometer samt att vädret var i topptrim. Jag gjorde ett fåtal försök till uppvärmning, men det kan ha varit den absolut sämsta uppvärmning jag har gjort. Jag kände av både sömnbrist och att jag hade sprungit milen i rekordfart väldigt snabbt. Till slut avbröt jag uppvärmningen två gånger för att jag helt enkelt inte orkade. Herregud, hur skulle jag klara av det här egentligen? Några starka löpare ställde upp, bland annat fjolårets vinnare Mikael Zetterberg samt syskonen Kleist. Det brukar bara vara att ösa på i ett 5 km-lopp, men idag hade jag dock en tydlig strategi.

 

Fullständigt otaggad, det märktes på uppvärmningen!

 

 

Under: Den gick ut på att jag skulle köra så fort jag bara kunde på den första kilometern samt hänga på de duktiga löparna, sen fick det bära eller brista i resten av loppet. Mycket riktigt, så hade kroppen svårt att svara och jag var riktigt trött. Men vilken första kilometer jag trots dessa usla förutsättningar ändå gjorde, det blev 3:00 blankt. Så fort har jag aldrig sprungit en kilometer någonsin, i varje fall inte när jag har haft klockan. Imponerande. Det var även det här skulle som skulle ligga till grund för hela loppet. Sedan bar det av till andra sidan kanalen och vi sprang in i skogen. Jag vill minnas att när jag sprang det här loppet för ett år sedan att man blev varnad för en jobbig backe under loppet. Men precis som då, var det absolut inga problem. Även om det brände till i låren rejält.

 

 

 

Än så länge hade jag någorlunda koll på de främre löparna, även om de hade sprungit med stora kliv långt framför mig. Det var väl här någonstans som jag satte upp ett litet mål för mig och det var att hamna före landslagslöperskan Cecilia Kleist åtminstone. Vid det här skedet var jag före henne och jag pinnade på ändå hyggligt med tanke på hur kroppen kände. Andra kilometern gick på 3:30. När vi väl kom ut ur skogen, så kände jag hur jobbigt det här var för mig och krävande. Det är inte särskilt ovanligt att det dyker upp att jag vill kliva åt sidan och strunta i resten av loppet. Men något i mig försökte för fulla muggar att hålla mig levande och att bara orka. Det var inte ett långt lopp, vi klarar det här, tillsammans.

 

Efter ungefär lite mindre än halva loppet kommer jag framstörtande!

 



Efter att vi har halvt passerat startlinjen och beger oss ut mot den andra delen av loppet, så infinner sig förutom en djävulsk bränna i låren, även ett litet lugn. Ett lugn som signalerar att jag tar det här, jag kommer att klara av att gå i mål och det ska inte vara sämre än förra året (18.25!). Jag tycker mig urskönja att Cecilia Kleist börjar närma sig lite, men jag försöker gång på gång att pressa ytterligare. Jag är t o m så trött i kropp och knopp, så jag är nära att springa fel och ta vägen över en bro. Men jag klarar mig. När vi väl vänder mot slutet och ska springa på andra sidan vattnet, så är det bara att köra och jag inser att mitt lilla mål kommer att hålla i sig. Jag får lite extra energi och jag gillar den här känslan, äntligen kommer mina små energihjältar till undsättning. Sista biten fram till mål är jag så trött, så en slutspurt blir det aldrig. Men däremot ett genomfört lopp, trots allt som körde så illa på förhand. Bravo!

 

 

Efter: När jag väl inser att tiden blir 17:06 på min klocka, som senare under kvällen korrigeras ner 2 sekunder till 17:04, är jag riktigt glad. Jag var alltså 2 sekunder från nytt rekord. Nästan så att jag lyfter av hatten för mig själv för denna bragdinsats. Någonstans känner jag att det var riktigt ändå att åka ut hit och köra. Det här självförtroendet och boosten man får av sådana här fina resultat, är inget som går att köpa på burk på ICA direkt. Man kan må så jävla bra och flyga på detta ett bra tag framöver. Kanalrundan är ett bra arrangerat lopp, billigt, trevlig runda i en liten behaglig småstadsmiljö. Därför fanns det aldrig någon tvekan på förhand för några månader sen, när jag bestämde mig för en ny runda här. Ingen medalj dock, men dock var det billigt (100:-).

 

Precis som för ett år sedan blev det middag på Å-caféet lite längre bort längs Göta Kanal och det var mysig nedvarvning. Det tog ett tag innan plankstekarna kom på plats, men det var riktigt goda och väl värt väntan får jag säga. Inget smakar så gott som kött efter en härlig prestation i löpning.

 

 

Hemresan blev dock inte lita kul. Då vi råkade ut för en försening på nästan 1 timme. Det var redan på förhand klart att jag skulle komma hem sent, men så här sent, var inte okej. Det skulle innebära en tredje natt på rad med dålig sömn. Huga. Trött som fasiken var jag på tåget hem. Inte första gången jag står i Norrköping med en större försening, tur att jag hade sällskap den här gången. Men allt det här hamnar ändå i skymundan av att jag nästan springer under 17 minuter med en sådan här insats, det är ett riktigt bra tecken på att jag tränar rätt och jag måste fortsätta spinna vidare med min utveckling med nya sätt att springa ännu snabbare. Ingenting är omöjligt!

 

Det började med en mindre försening, slutade med en ännu längre försening. Först vid 2 kunde jag somna hemma!

 

Zzzz!