Karlstad Stadslopp - Sol, schnitzel och rekord! Den gyllene triangeln!

Datum: 15 juni 2013 Distans: 10 km Placering: 28 Tid: 36:22 (nytt PB)

 

 

Jag kände mig minst sagt sliten, med en del lopp och en del träningspass. Jag hade kört hårt med mina mått mätt. Men likväl så njöt jag av mitt senaste rekord i Västerås och hade nästa "nyckellopp" framför mig. Som jag tidigare skrev så är nyckellopp, de lopp jag känner är extra viktiga och som jag förbereder mig extra noga med kost och träning. Jag skulle kunna säga också att det är lopp, där jag siktar på en riktigt bra tid och kanske även upp emot rekordtider.

 

 

Inför: Allt började dagen före, alltså under fredagen. Då jag fick ett mess från farsan, som sade att jag inte hade anmält mig till Karlstad Stadslopp. Nähä, hur går det ihop? Jag har trots allt bokat tågresa sedan länge, hur kan jag ha missat att betala in loppavgiften i samma veva? Jag som gillar att ha allt i ordning, fick lite smått panik. Men det lugnade ner sig ganska snart. Så på tävlingsdagen behövde jag inte gå upp våldsamt tidigt på lördagen, bara strax efter åtta. Det är sovmorgon för mig i viss mån antar jag. Kvällen före hade jag laddat med Snickers, precis som mina två senaste lopp och på centralstationen så köpte jag en energidryck som när jag åkte till Västerås. Nya rutiner som har funkat väl måste utnyttjas till fullo.

 

Tåget rullade sakta men säkert sedermera mot Karlstad och det är trivsamt att åka tåg som brukligt, väl framme i tävlingsstaden dagen till ära med en liten försening. Jag ville komma i god tid till start och ville inte stressa senare, så jag tog med raska steg och gick från centralstationen till Sundsta. I god tid hann jag fixa nummerlapp. Vädret var rätt så soligt och varmt, men inte Göteborgsvarvetvarmt. Något som jag noterade till alla som hade föranmält sig, var att deras namn stod i fokus och inte tävlingsnumret. Innovativt tycker jag, även om det inte är första gången jag ser det, så var det första gången då namnet fick ett så stort fokus bland vanliga deltagare. Dessutom var loppet närmast i mytomspunnet att det var väldigt flackt och lättlöpt, det var PB-time med andra ord.

 

 

 



Sedermera var det att ta sig ut på bilvägen för att påbörja sin uppvärmning för komma igång. För under fredagen så satt jag bara på rumpan och spelade TV-spel i stort sett, jag gjorde inget fysiskt alls efter jobbet. Jag gick till köket och tillbaka, ungefär på den nivån. Så jag var lite orolig att jag skulle vara stel, men jag hoppades att totalvilan mellan mitt pass i torsdag och loppet två dagar senare skulle vara okej. Jag kände mig lite småtrött under uppvärmningen, dock inget farligt. Sedan körde jag en miniuppvärmning i den gula startfållan, det började kännas lite bättre. Sedan var det bara invänta 10 långa minuter, när alla stod i startfållorna tills skottet gick. Bredvid mig stod en man i burka med budskapet "No to burqa". Något lustigt, som fick mycket uppmärksamhet innan och efter. Trots att jag gillar tävlingspirr, så fanns det inget alls idag. Det är trots allt mitt 33:e lopp på 13 månader, inga konstigheter med andra ord.

 

Medan alla rutinerade löpare värmde upp bortanför mållinjen, så var jag nästan ensam i min startfålla. Glad är jag!

 

 

Under: Sen var man iväg och försökte öppna i ett snabbt, men ändå kontrollerat tempo. Det var precis så det blev och jag försökte under en större del av loppen att ta sikte på en "Akele"-löpare, så länge jag hade han i mitt synfält, så skulle jag ligga på en bra tid. Dessutom gällde det att ha killen med 37-ballongen bakom sig, så att man skulle krypa under den tiden. Jag var på gott humör och löpte på de första kilometrarna utan större problem och drog mig till minnes hur svårt en mil rent strategiskt kan vara. 5 km är bara kuta järnet i stort sett, en halvmara är att skynda långsamt. Men en mil, där är det varken eller på något konstigt vänster.

 

Jag är precis under den orangea ballongen. Den ska jag vara framför helt enkelt!

 



Inga höjdskillnader att tala om och efter 3 kilometer börjar det jag skulle påstå är oxfemman för mig. Mellan 3 och 8 kilometer är milens jobbigaste del, bara nöter kilometer efter kilometer och måste hålla ett högt tempo. Vilket jag gjorde, jag tittade på klockan och såg att jag låg precis rätt tid av gränsen för nytt rekord. Något som inte heller smet obemärkt förbi var att det var ett fantastiskt publikstöd längs hela banan, det är i klass med de allra bästa loppen jag har sprungit. Även om det var rätt så varmt var det ändock och behagligt, det bästa av allt så kände jag mig i riktigt bra form. Banan var precis som legenden säger - väldigt snabb och påminde en hel del om Berlin halvmarabana, otroligt lättlöpt och flack. Det vore förargligt om jag inte skulle slå rekord idag. All oro som bajsnödighet och ont i magen som var precis innan loppstart lite oroväckande, var som bortblåst. Jag lät kroppen göra sitt jobb idag.

 

Efter 6 kilometer så låg jag i ett stadigt tempo och jag fortsatte att jobba hårt, följa "Akele"-killen som jag såg allt längre bort. Däremot såg jag inte skymten av någon ballongkille, tack och lov. Vilket betydde att jag låg bra till. Sedermera svängde vi in vid Stora Torget, där jag tog en buss för 4 månader sen för att se hockey. Jag fortsatte känna mig någorlunda fräsch och jag var förvånad att jag var så jämn i varje kilometertid som jag var. När vi kom fram till "flygande 100 meter", då man skulle springa så snabbt man kan, så valde jag att spara på krafterna av väldigt taktiska skäl. När vi var på väg mot Sundsta igen och det återstod dryga kilometern, så njöt jag av varenda steg och med ett litet leende så förstod jag att jag borde slå rekord idag. Det var en sådan dag. När jag kom in på målrakan, så tog jag med enkla och fina steg över mållinjen. Ingenting stoppar mig. Absolut inte.

 

Efter: Det var verkligen en oerhört trevlig syn att se resultat 36:22 på resultatlistan vid målgång. Allt hade känts så bra under loppet - vädret, löpsteget, banan och publiken. Det var helt optimala förutsättningar egentligen för att det skulle ske något stort idag och det gjorde det. Att jag slaktade mitt tidigare rekord med nästan 1 minut är något som jag kommer bära mig med i framtida äventyr. Oavsett hur långt jag anser mig kommit inom löpningen, så finns det alltid lite till att kräma ur.

 

JAAAAAAAA! Underbar känsla!

 

Inte nog med att jag fick lite smått och gott i gottepåsen med tillhörande fin medalj (utan band dock). Jag vann dessutom på min sista siffra i tävlingsnumret, nämligen en biljett till friidrottsgalan Karlstads GP. Dock var det på ett datum jag bortrest på, men alltid kul att vinna saker. Jag njöt av att vara i tävlingsområdet med vetskapen att jag har slagit nytt rekord, det finns ingen bättre känsla att sträva efter. Det är ett riktigt fint kvitto på att min egen planerade träning fortsätter utmynna i fina resultat. Sedan blev det restaurangbesök i Karlstad och en jäkligt god schnitzel med tillbehöver smakade himmelskt god. Det var jag värd anser jag.

 

Tågresan hem blev kanske inte lika himmelsk, då den först blev försenad och sedermera kom ett hel hop av fotbollssupportrar på vid Degerfors. Något jag har reflekterat över sedan tidigare (då även jag är supporter och går på en del matcher) är hur kul är det att gå på fotboll och supa sig redlöst full? Oftast är det samma typ av människor och det låter humoristiskt när en person i fråga påstår sig inte ens minnas halva matchen. Givetvis kan man absolut få dricka, men inte bli supa skallen av sig. Det låter inte vettigt. Men inte ens det kunde störa den känslan som infinner sig vid rekordslagning. Jag är förvånad, men jag är däremot konfunderad vad nästa steg ska bli? Uppenbarligen finns det krafter inom mig som vill att jag ska springa fortare, typ under 36 minuter på milen? Inte alls möjligt. Men det är en annan historia för framtiden.