Telge Stadslopp 2013 - När motgången blir nästa steg i min utveckling!

Datum: 24 augusti 2013 Distans: 5 km Placering: 13 Tid: 17:36

För en vecka sedan vandrade vi hem på Södermalms mysigt lummigt upplysta, det kändes som att man var på väg hem efter en bra kväll ute helt enkelt. Framförallt när man var nöjd över sitt resultat och hade fått ta del av Midnattsloppets härliga stämning runt omkring. Jag började med vila dagen efter, sen på måndagen sprang jag mitt snabbaste långpass hittills. Jättebra start på den kommande tävlingsperioden med 3 lopp på 8 dagar, eller hur? Det följdes upp av första trepoängaren i fotboll på länge, sen innebandyträning med stenhård benfys efteråt samt ett lugnt 8 km-pass dagen efter med vila under fredagen. Jag var övertygad att den vilan skulle göra sitt, trots att jag hade börjat känna mig halvskum under senare delen av veckan. 

Inför: Under natten till idag, började bli mera krasslig och jag försökte förneka att jag egentligen höll på att bli sjuk på riktigt. För det fanns det inget utrymme för egentligen. Det var ett snabb 5 kilometerslopp som vankades runt hörnet, jag hade målat upp att det var här som jag skulle slå nästa rekord. Jag försökte slå ifrån mig att det jag kände var starten till att bli sjuk idag, efter att ha känt mig "underlig" de senaste dagarna, så hade det blivit mera konkret. Egentligen borde jag ställt in den här tävlingen. Men jag intalade att det skulle lösa sig ändå. Jag hade tränat på bra och jag skulle säkerligen göra bra ifrån mig lik förbannat. Men inte nog med jag inte mått toppen, jag hade haft en träningsvärk i låren som var jobbig (som kändes bra idag) och jag hade dessutom gått upp helt oväntat 1 kg den här veckan. Jag som är väldigt strikt med alla kostintag, men som äter så att jag kan njuta ändå, blev ändå förvånad vad den där extrakilot kom ifrån. Skumt det med.

 

 

Det blev skjuts från stan till Södertälje tack vare syrran, bättre det än att sitta glo ut i 253 pendeltågsstationer. Väl på plats, så fick jag nytt infall att jag borde ställa in. Men att stå och glo vid sidan av, när andra löpare springer. Det känns väldigt abstrakt och paradoxalt för mig. Inte okej. För att lyfta upp den här bistra rapporten, så blev jag glad att det luktade Jenka inne på bajamajan. Vad hände där? Jag blev glad i varje fall. Efter att ha gjort olika försök till uppvärmning, var jag väl införstådd med att den här kroppen idag absolut inte är på högsta bettet, jag kommer nog inte göra underverk idag. 

19:01 - 16:55 - 18:44 - DNS (Startade ej) - 17:52 - 19:57 - 16:32 - 18:05 - DNF (avslutade ej). Alla möjliga utgångar spelades upp i mitt huvud om hur dagens lopp skulle sluta. När det väl var dags för starttutan att ljuda, så var det bara att lägga ifrån sig alla tankar och springa. Precis som vanligt.

 

 

Under: Mitt signum när det kommer till 5 och 10 km är att jag startar i väldigt högt tempo, första kilometern avverkades på 3:01. Det kändes mycket bra, även om kroppen inte kändes jättepigg, så tyckte jag att det kändes okej. Andra kilometern var också helt okej och jag tyckte ändå att det kändes bra, jag var på femteplats och hade bra avstånd neråt. Efter halva loppet, så förstod jag att det var inte dags för något nytt rekord. Det var hemskt att behöva vara medveten om detta. 

 

 

Men mina lår sa ifrån. Det var inte ens en mjölksyraattack utan det var bara det att all energi försvann. Jag kändes mig så orkeslös. Precis innan den längre backen. Det var då jag verkligen insåg att jag ville avbryta loppet och åka hem, gråta eller nåt. Här kan man alltid spekulera om att jag har tränat för mycket eller för hårt den senaste tiden, även om jag inte tycker det. För inte kan min krasslighet helt paja mina lår så, strax innan 3 kilometer? Att jag dessutom helt tokigt har ett extrakilo är också väldigt märkligt. Alla möjliga spekulationer flög genom mitt huvud, medan jag blev sakta men säkert passerat av flera stycken löpare. Löpare som jag ansåg borde ligga före. 

De som såg mig utifrån, både publik och löpare, som kunde följa mig en bit, måste trott att jag sprang in i väggen och var otränad. För det var så, det måste ha sett ut. Mina drömmas rekord, under 17 minuter, blev fullständigt krossade. Ungefär som en fluga blir när man daskar kvällsblaskan mot väggen. Men att ge upp. Det ska jag inte behöva göra. Jag fick till en liten boost mot slutet, men det var en liten en och det var nog för att jag skulle ta mig i mål. 

 

 

Efter: Förra året vid samma lopp, var jag fullständigt utpumpad efter att ha sprungit 17:36 och slagit nytt rekord. I år, så blev det exakt samma tid. Jag var inte utpumpad, men jag var väldigt frustrerad. Jag ville bara springa fram till arrangörerna och säga att vi måste köra ett nytt lopp om ett par veckor, det var inte såhär det skulle sluta. Jag skrev tidigare idag att jag inte hade några förväntningar, men visst hade jag en mental målbild flytande runt i huvudet om ett nytt rekord, som låg sedan länge och skräpade. Det hade varit kul att uppfylla den.

Ska man se det nyktert på det hela, så är 17:36 på 5 kilometer med de förutsättningar som jag tog med mig till det här loppet väldigt bra. Sen att det var totalt omöjligt de närmsta timmarna för mig att ens tänka något sådant är en annan sak. Jag var helt apatisk efteråt, totalt tom på känslor. Något jag har känt ett fåtal gånger sedan jag började löpa - säsongsavslutningen i Hässelbyloppet förra året är en klassisk bild som dyker upp. Är jag en sådan tävlingsmänniska, att det här påverkar så stort? Antagligen. Jag tycker det är skönt att jag tar det på sån stort allvar, men jag måste lära mig att motgångar kommer också.

 

 

För min egen del så har jag varit i mina ögon sätt väldigt framgångsrik och haft en bra utvecklingskurva sedan jag började springa förra året. Det är inte många gånger jag har varit besviken. Jag ser den här motgången som ett led i min utveckling. Jag får inse att jag är krasslig nu och Hälsoloppet om 4 dagar är helt klart i fara. Ett annat lopp, där det finns chans att slå rekord. Jag vill verkligen springa det. Men jag vet inte nu. Jag vet bara att jag kommer göra allt jag kan för att stå på startlinjen och jag vet att jag kommer att springa under 17 minuter, när möjlighet med bra förutsättningar kommer att ges. Så det så. 

Imorgon blir det härlig seriefinal. Malmö - IFK. Då är jag på plats. Vi hoppas på att jag får anledning att bli glad imorgon istället.