KK-joggen 2013 - Eye of the Tiger Balm!

Datum: 6 augusti 2013 Distans: 5.1 km Placering: 2 Tid: 17:35

Förra året vid ungefär samma tidpunkt, så var KK-joggen det som utgjorde startskottet för min loppsäsong för hösten. I år har jag redan haft ett lopp redan, det som var i lördags. Men precis som förra året lockades jag av den trevliga stämning som rådde vid loppet och det är alltid kul att åka till andra orter för att springa. Men hur skulle det gå? Första innebandyträningen innebär alltid extrem träningsvärk på alla möjliga ställen, även denna gång.

Inför: Andra arbetsdagen efter sommaren. Jag har inte varit alltför duktig att gå och lägga mig i tid. Stygga mig. Så jag var rejält trött och hade en träningsvärk på bägge skinkor, lår och ryggen. Det var hemskt. Samtidigt tycker jag om träningsvärk. Av samma anledning som jag gillar skavsår (inte när jag springer dock), för det är SKÖNT. Hur idiotiskt det än låter. Är man självplågare så är man väl det. Men med tanke på att ett sådant kort lopp som detta är, så är det inte skönt med träningsvärk. För hela kroppen behöver vara fräsch och total fokuserad när man tar i så man sprängs.

ZZZnark!

 Jag var rejält sömnig på tåget till Katrineholm. Det kändes inte direkt som att några större stordåd skulle ske idag. Lite enkel energidryck skulle säkert göra sitt. Med tanke på hur jag kände mig, så var jag faktiskt inte särskilt sugen på att åka någonstans. Men med tanke på alla fans som har vallfärdat till Katrineholm med omnejd, så kunde jag inte svika dem. Jag var helt enkelt tvungen att ge dem en liten glimt av mig. Så fick det bli.

Jag hämtade ur nummerlappen i vanlig ordning, på samma plats som förra året och såg den gamle räven Fredrik Uhrbom. Någon gång tar jag mig modet och hälsar på han, vem vet, han kanske ger mig ett vägvinnande tips i mitt mål för att fortsätta utvecklas. Förra året fick man en t-shirt som deltagare, så även i år. En ännu finare och mer självlysande (neon) sådan. För att råda bort på den träningsvärk som hade invaderat min kropp, så var det tigerbalsam på varenda punkt som hade hud på sig. Oavsett om det hjälper eller ej, så är det otroligt uppfriskande att känna den där kyligheten. Rent psykologiskt funkar det helt klart. 

Sedan var dags att besöka dasset i vanlig ordning. Medan jag satt och filosoferade om livet i stort, såg jag att det låg ett stycke pommes frites på golvet inne på majan. Hur kom den dit? Någon som sitter och äter snabbmat medan de hänger på dasset? Vem vet, livet är fullt av mysterier som är olösta. Så även denna. Jag värmde upp och kände hur hela kroppen verkligen ylade efter vila, men jag lät inte det stoppa mig. Inför loppet hade jag förhandsinformation att en snabb 15-åring från Enhörna skulle dyka upp. Bra, då kanske det är någon som ligger och drar.

"Men kör igång nu då"

Under: Pang och skutt, så var alla iväg. Jag öppnade precis som brukligt, i vansinnigt tempo och nu var detta extra viktigt. Med tanke på hur kroppen mådde, behövde jag ligga på plussidan inledningsvis av loppet för att inte få en alltför dålig tid mot slutet. Första kilometern sprangs på 2:57, det är nytt rekord för mig. Jag har aldrig sprungit en kilometer under ett lopp så snabbt. Perfekt.

Jag försökte trycka på i lagom fart, för att ligga i täten. Inledningsvis kom de någon snabb löpare från Hässelby och svischade snabbt förbi. Inget att göra. Men jag höll stången rätt bra på min kant. Det som slår mig, är att det finns en hel del folk längs hela loppet och trots att jag lyssnar på musik hela loppet igenom, så hör jag deras jubel och deras klappande. Det värmde mycket, för mina trötta lår. Varannan sekund (kändes det som) så tittade jag bakåt, det kändes hela tiden som att den här unga Enhörningen närmade sig hela tiden. Men likt jag, så började nog hans tempo stagnera. 

Jag. Är. Trött. Punkt. Slut.

 Målet har alltid varit under 18 minuter denna dag och så skulle det nog bli om jag höll i hela vägen. Inga jobbiga backar eller annat som var tokigt. Vädret kändes helt okej, sen var det otroligt skönt att få i sig slurkar vattnen längs banans gång. Har ni tänkt på det? Vatten kan vara så jävla gott, ibland. Från att jag har varit riktigt slö och slumrat till på tåget, så kände jag kämpaglöd återigen. Jag är glad att jag kan luta mig tillbaka och lita på att jag faktiskt kan. Sen när vi kom in på den nästsista gatan innan svängen mot målet, så känner jag god matlukt längs hela gatan och drömmer mig till att jag sitter och äter något gott efter loppet. Även korta lopp kan ha sina mentala berg att bestiga, idag, gjorde jag det. Jag höll andraplatsen från i stort sett start till mål. Helt okej, det med.

Efter: 17:35 är helt klart godkänd på en 100 meter lång bana och framförallt under de förutsättningar min kropp gav mig. Jag ska absolut inte skämmas. Jag är slagen av en ytterst talangfull löpare, som dessutom är juniorlandslagsman och har en talangfull 15-åring bakom mig. Jag är inte särskilt talangfull eller sådär jätteung längre. Men mitt ego fortsätter att växa ändå, i stadig och ohälsosam takt. Kalas säger jag. Sen får man konstatera att Tigerbalsam är bra för att allt skit. Uppenbarligen.

En glad skit, med medaljen i högsta hugg!

Eftersom tiden inte var sådär jättestor till att tåget skulle åka, så gick vi till den restaurang vi åt på förra året. Den på hörnet. Lax med klyftpotatis lät gott. Precis som förra året tog det enormt mycket tid, 30-35 min eller mer? Vem vet, lite väl lång tid. Men gott var det. Precis som förra året, så var tåget hem försenat. Men med ett fåtal minuter, så det var ingen fara. Om jag bara fortsätter att träna på i den takt jag gör idag och balanserar samt drar nytta av innebandyträningen (snabbhet m.m), så kommer vi ha att flera trevliga lopp framför oss. Men nu är det 1,5 vecka tills nästa. Skönt.