Hälsoloppet 2013 - Strävan efter något!

Datum: 28 augusti 2013 Distans: 5 km Placering: 3 Tid: 17:32

Jag vaknade på morgonen under onsdagen, jag kände mig ganska pigg och inte alls lika krasslig som det hade varit de tidigare dagarna. Jag kände att jag med glädje kunde äta min vanliga frukost och se fram emot kvällen som komma skulle.  Men först skulle jag arbeta en hel arbetsdag och förhoppningsvis skulle jag kunna konservera den lilla energi och entusiasm som jag stod inför under kvällen. Dock så var det meningen att jag skulle slå rekord på milen i det här loppet, eftersom jag i min sinnesvärld redan skulle slagit rekordet i Södertälje under lördagen. Men så blev det inte och planerna omkullkastades helt enkelt. Vi snabbspolar framåt från frukosten tills arbetsdagens slut.

Inför: Bara med några timmar kvar till loppets start, så gav jag grönt ljus att jag ställer upp. Enligt lokaltidningar efter loppet var det en stor avgörande faktor för en del Huddingebor ifall man skulle komma till loppet eller inte, när beskedet kablades ut i lokal-tv. Jag var glad att ha möjligheten att glädja människor i den trista och grå vardagen. När jag hade ätit mellanmål precis som brukligt och sedan intagit rödbetsjuice, kände jag en viss förhoppning fylla min kropp. 

Dax att byta om från civil klädsel till superklädsel!

 Alla förberedlser jag hade kunnat göra både dagarna innan och under dagen hade jag gjort, det fanns inget mer jag egentligen kunde göra för att göra ett försök att springa Hälsoloppet. Förra året i samma veva som jag skulle springa Hälsoloppet var jag också krasslig, precis som nu och det var ungefär samma "krasslighet". Mycket märkligt. Precis som andra lopp som jag besöker för andra gången, så kommer det återblickar från när man var här från förra gången. Tänka sig att det redan har gått 1 år sedan senast. Förra året kom jag hit för att slå mitt 5 km-rekord på 17:36, som jag satte i Södertälje, några veckor tidigare. Men blev "bara" 18:05, kroppen sade helt enkelt ifrån. Efter att jag hade plockat ut min nummerlapp och satt alla attiraljer på plats, så var det dags att testa dagen med en uppvärmning.

"Om du visar din (blogg), så visar jag min (blogg). Två bloggare möts!

Dock slog inte testet alls väl ut som jag hade önskat, precis som under uppvärmningen i Södertälje, så kändes inte uppvärmningen ingen bra och kroppen berättade att den inte var så särskilt sugen att springa. Uppvärmningen var egentligen så pass dålig, så den bestod mera av att gå än att springa. Illavarslande tecken inför starten helt enkelt. Under uppvärmningen träffade jag på Lennart, en av de bloggar som jag läser frekvent. Alltid kul att få ett ansikte på någon man läser. Jag var inte alls taggad innan start, men jag visste att jag behövde göra ett försök. Det var jag tvungen till.

Off we go!

 Under: Jag var orolig att jag skulle behöva vara draghjälp åt mig själv, men som tur var fick jag reda på att en ung Huddingekille som sprang förra året, skulle ställa upp och försöka slå banrekordet. Toppen, då är det bara att hänga på. När startskottet gick, var det precis det jag gjorde, hängde på. Trots att jag sprang i raslig fart, så var det imponerande att se den unga killen dra på så. Jag förbarmade själv redan från början att jag inte var i bästa form helt enkelt, då hade det blivit en ännu större fajt av det hela. Men första kilometern avverkades på 2:52 enligt min klocka, det var på att tuffa på från och med nu helt enkelt. Jag tyckte ändå att kroppen kändes helt okej att springa på i denna fasliga fart. Samtidigt kände jag att kroppen inte ville ha det här, inte idag.

Andra kilometern fortsatte jag att springa i hög takt. Jag behövde detta för att kunna få en bra tid, ifall jag skulle få något som störde mig precis som i Södertälje. Den där stumheten som kom då. Sen började sakta men säkert tappa den där farten och Spårvägenkillen som låg och lurade i bakhasorna, tog in på mig. Jag är inte direkt förvånad att det händer. Utöver detta så har jag målat upp att det finns några få backar som kommer att göra det extra jobbigt för mig. Egentligen hade det varit piece of cake ifall jag hade varit frisk.

Jag ser ljuset i slutet av tunneln. Jag ser slutet på allting där någonstans!

Det kom ingen stumhet, däremot mjölksyraattack som var vanligt förekommande i början av min löpkarriär förra året. Jag blev passerad av Spårvägenkillen och insåg att jag både var fortfarande för krasslig samt hade fått träna som jag ville den senaste tiden heller. Det gjorde mycket ont rent psykiskt att återigen behöva sänka farten rejält. Men jag skulle bara in i mål. Någonstans hade det varit kul att försöka springa under 17 minuter idag, men redan på uppvärmningen, så förstod jag att det skulle bli väldigt svårt. När jag äntligen fick se målet, så försökte jag öka takten lite. Det gick. Tillräckligt för att jag skulle få detta att ta slut tidigare.

Efter: Tiden blev fullt godkända 17:32. Tredje bästa 5 km-tiden, det är inte fy skam egentligen. Det är över 40 sekunder snabbare än förra årets Hälsolopp. Jag får erkänna att jag var som en bebis i lördags, då chansen att slå nytt rekord försvann snabbt. Jag var totalt apatisk och nästan redo att gråta, efter att krassligheten fått säga sitt. Jag var så tom att jag inte gjorde ett dyft under hela lördagen egentligen. Tänka sig att det kan påverka så. Men efter Hälsoloppet, tog jag det mer moget. Tiden var inte redo för att jag skulle slå rekord på 5 kilometer den här gången heller. Det var bara acceptera, jag hade trots alla tråkiga förutsättningar gjort det helt klart bra ändå. 

Tanken var att fort som fasen åka från Huddinge till Nacka, för att spela korpfotbollmatch. Men så blev det inte. Men jag misströstade inte, det blev faktiskt så att jag kom på tredjeplats och skulle stå på scen. Så det blev en liten väntan på detta, medan jag lät kroppen få chansen att återhämta sig någorlunda. Det var tyvärr avsaknad av medalj efter loppet, vilket jag tycker var jättetråkigt. Jag älskar medaljer så. Utöver detta så träffade jag ännu en bloggare som läser min och jag läser hennes. Det var nämligen Louise från Löplust som hälsade på mig. Jättekul att träffas, Lennart hade jag förväntat mig att se i bruset. Men att det var en till bloggare som fanns där var en trevlig överraskning. Hennes son vann pojkklassen på en mycket fin tid. Inte illa. Bra uppfostran uppenbarligen!

"Elitmotinären" talar!

 Då kallar vi upp ANDERS Åkesson. Hymf, skrev jag så dåligt på min efteranmälan? Nåväl, jag fick ett presentkort på Intersport och en klart godkänd plakett (som ersätter min saknad av en medalj). Huddingekillen slog dessutom banrekordet. Imponerande av en 15-åring att brassa på sådär. När jag själv var 15, så var jag väl inne i mitt 2 år långa paus från innebandyn. Då blev det mest chips och TV-spel, inget hälsotänk alls. Dessutom var den f.d. brottaren Martin Lidberg som delade ut priserna och intervjuade när jag stod på scenen. Lite smått absurt. Framförallt när jag var jättetrött och tyckte nog att den här dan var absurd ändå. Men det var ett kul inslag, bara sådär. När vi gick mot pendeln intalade jag mig flera gånger, att jag var nöjd med detta. Att jag inte kunde göra mer. Men tänk om jag hade varit frisk. Då hade jag kanske sprungit under 17 minuter och utmanat hela vägen. Vänta bara!

Sådärja. Den obligtoriska after race-bilden!