Trippelrekord - Återigen är det magiskt!

Idag sätter jag punkt för en rekordfylld vecka på allt sätt och vis. Det blev inte mindre än tre nya rekord att sätta upp i min bok, där egoboost efter egoboost serveras i rask takt.

Det första rekordet är att jag för första gången sedan jag började hålla på med löpning på riktigt, löpte 5 gånger på en vecka. Den här veckan har varit väldigt befriad från innebandy och jag hade ypperlig möjlighet, då veckan i övrigt var ganska tom i övrigt, som möjliggjorde detta. Mycket kul.

Det andra rekordet är att förutom att springa 5 gånger på en vecka, slog ett nytt mängdrekord. Jag sprang nämligen 83 km på en vecka, det är inte så värst mycket om man jämför med många andra. Jag kan jämföra både med elitlöpare och motionärer, det är rätt så mycket som skillnader. Det både jag och andra har förundrats över, är att jag har nått mycket fina resultat trots egentligen ingen större träning alls och nu är det dags att ta tillvara på det lilla talangskimmer som jag ändå har fått på bordet.

Det tredje rekordet är ändå det rekord jag har bävat lite för att slå. Nämligen det längsta träningspasset någonsin. Tidigare så var det ett pass med 25 km, som var rekordhållare. Det passet hade jag även löparmage och tvingades att springa upp i bergen som en jäkla blottare, släppa lös trycket om man säger. Den här gången var målet 30 km idag. Man ska ha i åtanke att jag igår, sprang  18 km i 4:07-fart (mycket överraskad över att det gick så pass undan). Så det var med rätt så trötta ben jag gav mig iväg på det som skulle vara kanske en av de jobbigaste utmaningarna i mitt löpliv såhär långt. Det skulle vara tufft rent mentalt, inget snack om den saken. Målet var att springa under 4:40-fart.

Med under långpasset hade jag en gel. Jag har haft det en gång tidigare och det var ingen höjdare, väldigt svårt för mig att få i mig något. Passet gick överlag väldigt bra, efter halva (15 km) kände jag hur en oerhörd trötthet och hunger började tillta. Jag hade egentligen bara två val från och med nu, antingen stannar jag och nöjer mig med passet eller så försöker jag undan för undan ta lite gel i taget. Det blev det senare alternativet. Med äcklig jävla konsistens och överlag en horribel smak, så tog jag pyttelite i taget. Att jag dessutom sprutade gel över mina fingrar som stod i kallbrandsvarning, gjorde det inte roligare. Mycket kladd, uschiamej.

Trots att jag kände att jag vill kräkas flera gånger, så lyckades jag hålla kvar det i magen och märkte att jag började få lite energi. Jag gav mig fan på att jag skulle lyckas med mitt mål idag, när det bara återstod 3 kilometer kvar, så kände jag samma känslor som jag får när målgång vankas i lopp. Jag har gjort något, som jag aldrig har gjort tidigare och jag har gjort det med bravur. 3 mil med tiden 2:09:36 (4:19/km i snitt) är för jävla, det är ingenting att skämmas över. När jag kom hem, så kunde jag knappt stå på benen och låg i sängen, stirrade upp i taket och mådde rätt så illa. Ni vet hur det är, jag älskar löpning och jag älskar mig själv. Dags att kriga för nästa mål.