Andreas Åkesson feat. Fredrik Uhrbom

Under vintermånaderna kommer ett antal kända och okända löparbloggare att intervjuas av mig per mail. Jag låter andra få skina i mitt strålkastarljus, kanske min stora fanskara, får möjlighet att hitta ytterligare en favorit?

I min sista intervju ut i min intervjuserie har jag fått tag på en rutinerad kille som tycker att de flesta borde klara av att springa under 40 minuter, att ett nakenrace tillhör en av hans främsta bedrifter, som tycker det är viktigt att ha kul både innan och efter loppen och han tycker synd om mig för att jag ska springa min första mara; Fredrik Uhrbom.

 

 

 "Gjorde jag det, som 10-åring, utan att träna någon specifik löpträning, då borde de flesta kunna klara det."

Nu är jag väldigt nyfiken, hur började Fredrik Uhrbom sin löparkarriär? Var det ett självklart val?
Min karriär började på en skoltävling i årskurs 4:a. Distansen var 400m. Som alla barn gör så sprang jag allt vad jag hade när startskottet gick. Det vara bara det att jag var den som orkade springa längst och vann därmed tävlingen på tiden 73s om jag inte minns fel. När det hela sedan upprepade det sig något senare i skolans distriktsfinal på 1000m. Efter det gick jag med i en friidrottsklubb och började tävla mer frekvent.

Jag kom ihåg att jag i början tyckte stadslopp var roligast och att jag i mitt första millopp gjorde 39:23 (midnattslopp i Södertälje) jag skulle då precis fylla 11år. Därför har jag alltid haft svårt att förstå mig på alla de som tränar för att göra milen under 40. Gjorde jag det, som 10-åring, utan att träna någon specifik löpträning, då borde de flesta kunna klara det.

Att det sedan blev löpning var inget självklart val. Jag höll samtidigt på med friidrott (då även andra grenar än löpning), Ishockey och fotboll. Jag tror att jag tränade mellan ca. 9 pass i veckan organiserat + skolidrotten och spontanidrottandet när jag var i 11-12 års åldern. Men jag det var efter att jag vann ungdoms SM -92 på 3000m för pojkar 15, som jag gjorde valet att specialisera mig mer på löpning.  Men det var nog först efter tonåren som jag enkom kom att syssla med löpning och först efter jag fyllt 23 som jag bestämde mig för att försöka elitsatsa.

Oj! Vilken tid som pojkspoling, jag är mäkta imponerad. Vilka tre lopp i din karriär är du mest stolt över?
Detta var en svår fråga. Jag har aldrig tänkt på det. Utan jag bara kör loppen och ibland går det bra och då blir man stolt och ibland går det dåligt och då blir man förbannad på sig själv. De lopp man med lite perspektiv är mest stolt över är kanske de man har fått mest uppmärksamhet och beröm över. Men om jag ska ta fram 3 lopp så får jag nog utgå ifrån de lopp då jag varit mest stolt över mig själv.

Det första är nog USM i Falun -92 då jag spurtslog den stora favoriten Fredrik Tåg och vann. den meriten har jag levt på länge. Ett annat lopp är SM i Västerås på 5000m, 2008. Det hade gått rätt dåligt på 10000m två dagar innan, men jag var i riktigt bra form och på 5000m så ser jag mig vid klockringningen tillsammans med Henrik Skoog och Erik Sjöqvist, resten var avhängda. Två löpare jag aldrig tidigare lyckats hänga med till sista varvet. När Erik stack 300m från mål så vågade jag inte utmana honom. Men sedan när jag i sista kurvan stack från Skoog så tog jag nästan ifatt hela avståndet till Sjökan på upploppet. Att jag inte vågade gå med Sjökan 300m från mål är något jag ångrar än idag.

Det kunde ha blivit mitt livs lopp. Och jag slog faktiskt honom i nästa lopp, Telge Stadslopp. Det tredje loppet jag kommer att tänka på var utan för Madrid i sena november, 2009. Ett riktigt tufft millopp, knappt en flack meter och det var bara några få plusgrader och regn på tävlingsdagen. Jag gick med tätklungan och lyckades hänga dem ändå till 8:e kilometern tå klungan splittrades upp. Jag slutade 5:a, men slog två killar i klungan. Det som kände speciellt med detta var att samtliga i klungan hade gjort under 63min på halvmaran, utom jag. Han som var placeringen bakom mig hade t.ex. gjort 62:50 på Göteborgsvarvet. När detta gick upp för mig så vart jag riktigt stolt över mig själv. Det är första och ändå gången jag hängt med den riktiga toppen av Europaeliten i ett lopp. Däremot på träning har jag ofta hängt med dem. Men det finns många andra lopp. Det är ofta kampen och segrar mot polare som gör en mest stolt (och skadeglad). T.ex. i somras då jag slog både Sjökan och Oskar Käck i ett 400m nakenrace. Sånt är nästan lika viktigt som SM-medaljer.

Härligt med en sådan otrolig vinnarskalle, få förunnat att ha ett sådant pannben! Du är 36 år, vad vill mer vill du uppnå med din löpning?
Det finns egentligen inget jag vill uppnå med min löpning längre. För fanns det saker så som medaljer, tider eller bli uttagen till någon landskamp. Sådana saker känns fortfarande roligt att uppnå eller vara med om. Men det känns inte längre eftersträvansvärt. Det är därför jag inte ser mig själv som elitlöpare längre utan som motionär.

Så när alla sådana där mål är bort rationaliserade. Då blir det andra faktorer som gör att man håller på. Att man gillar att träna, tycker det är roligt att ta ut sig, hålla kroppen i god trim och må bra. Så det jag egentligen vill uppnå är att ha roligt, må bra och ha god fysiskt. Sedan kanske man har en perverterad version av att må bra och ha roligt. När detta innebär att springa tills man blir helt groggy eller spyr.

Att inte ha något man vill uppnå, med det man gör, kan i vissa fall vara befriande. Men å andra sidan så kan det också vara lite tråkigt eller tomt. Ibland skulle jag vilja sätt ett nytt mål med min löpning. Men alltid när jag gör det så känns det målet ganska snart rätt oviktigt. Därför är jag nu en 36-årig löpare utan mål.

Jag är imponerad att du kan prestera på så hög nivå med en sådan skön inställning. Apropå skön inställning, efter din rikskända kollaps senast så kan vi skåda dig med en öl på båren och sen går du på kräftskiva. Tror du att med din inställning, har roligare än många andra löpare under loppen?
 Nu var den bilden, ett mer ett skämt och kräftskiva låter värre än det är. Däremot är inställningen väldigt viktigt. Att tävla brukar alltid vara rätt  ångestfullt. Speciellt bland oss elitlöpare. Man har prestationskrav på sig och vet att man står inför något smärtsamt. vilket gör det riktigt jobbigt att tävla. På hotellen innan loppen kan det var ett gäng löpare som bara sitter tysta för sig själv och mår dåligt inför det som komma skall. Efter 2011 la jag mentalt av som elitlöpare. Jag släppte alla prestationskrav. Detta har gjort att jag kan ha ett mycket mer avslappnat förhållande till tävlingsmomentet. Resultatet är helt enkelt inte lika viktigt längre. Motivationen till att tävla är istället att ha roligt innan och efter loppen. Därför kör vi ofta tävlingar t.ex. utomlands. Där vi är några stycken som reser iväg och det är mer det som är runt omkring själva loppet som är det viktiga. Detta gör dock inte att man under uppvärmningen kan ha en del ångest inför den kommande smärtupplevelsen.

Men för mig burkar det ofta släppa innan start och jag kan stå och skämta på startlinjen vilket även gjort själva loppen roligare. Det att vi har roligt om och kring loppen, är nog det som gör att jag och mina polare fortfarande håller på. Hade vi bara tränat och tävlat för att prestera,  då hade vi nog slutat för länge sedan. Om vi ska sätta en slogan på det hela så  blir det något i stil med "kör hårt, men ta det inte på allvar". Jag ser det som något positivt att vi nu inte är lika seriösa som vi var för några år sedan och resultaten vi presterar har ju inte heller blivit sämre.

Nu när du har uppnått det mesta och du tar löpningen med hård klackspark, så undrar jag vad du ska fokusera på under 2014?
Jag tar ett lopp i taget nu för tiden. De senaste månaderna har jag tränat för att springa Dubai Marathon på fredag (vid intervjufrågans tillfälle tränade han för det loppet. Red. anm) Nästa lopp jag är anmäld till är inomhus veteran VM i Budapest, i slutet på mars. Där ska jag springa terräng och 3000m. Efter det så är inget planerat ännu. Det kan bli Stockholm Marathon det kan bli ett försök mot 1500m. Jag har faktiskt ingen aning om vad det kommer att bli.

Det kommer att beror mycket på vad jag känner för. Det ända jag kan säga är att efter Budapest så kommer jag troligtvis hitta något nytt att träna emot. Men vad det är. Är i dagsläget höjt i dunkel.

Du har mycket på gång, du verkar absolut inte trappa ner. Jag trappar  också upp för den här säsongen, så eftersom det är ändå är min blogg, så skulle jag vilja ha två värdefulla tips inför min första mara (Stockholm) i vår?
Om du tänker springa maran i vår tycker jag synd om dig. Maran är en hemsk distans. 10000m är mycket roligare och man kan tävla mycket oftare på den. Men ibland är vi människor inte rationella. Därför har även jag stått på Marathon startlinjen ett antal gånger. Det finns två tips jag kan komma med. Det första är att komma till starten väl förbredd träningsmässigt. Långpassen ska vara gjorda. En viktig känsla är att man veckorna innan ska vara rätt trött på att träna och springa långt. Det är när denna mättnadskänsla kommer man vet att man gjort vad man ska.

Det andra är att ha ett klart och rimligt mål med loppet. Det kan alltid vara farligt att ha ett för högt satt tidsmål. Dels för att man riskerar att gå ut för hårt och dels för att det kan vara mentalt knäckande att under loppet inse att man inte kommer klara målet. Det bästa målet för premiären kan vara att fullfölja till varje pris. Det har varit mitt enda mål flera lopp och i mål har jag kommit även fast jag öppnat som om det vore en halvmara. Medans när jag har haft ett tidsmål som jag, vid 30k, insett inte kommer att gå. Då har det varit allt för lätt att ge upp på sista milen. Antigen bryta eller sluta kämpa.

Tack så mycket för intervjun, tips och lycka till framöver! Du följer "Uhris" och hans härliga eskapader här.

Tidigare intervjuer:

[12/12] Tove Langseth

[22/12] Carl Wistedt

[9/1] Staffan Dahlgren

[23/1] Lina Blomqvist 

[28/1] Cecilia Kleist 

[14/2] Frida Södermark

[27/2] Johnny Sellvén

Nu är min intervjuserie slut för den här gången. Jag är tacksam för att ni har följt med mig på min intervjuresa. Jag har märkt att de här inläggen har attraherat många läsare och det tycker jag är extra kul. Det kommer att komma nyheter senare om intervjuserien inom kort. Dessutom har vi en vinnare i gissningstävling, som avslöjas snart.