Premiärmilen 2014 - Premiärperfekt!

 Datum: 30 mars 2014 Distans: 10 km Placering: 58 Tid: 35:48 (Nytt PB!)

Den som söker finner, kan man säga. Jag tror att jag inte sökte efter någonting överhuvudtaget, när jag helt plötsligt hade löpningen i famnen på mig. Det fanns bara där och mindre än 2 år senare, byggs mycket av mitt liv runt löpning. Stegvis har jag ökat mängden, ökat kvalitén och ökat kunskapen sedan jag började. Jag har däremot inte försakat någonting annat i mitt liv, däremot har jag ökat livsglädjen för mig själv och förhoppningsvis andra. Jag än mer kreativ som människa och jag har med glädje och ro i kroppen än någonsin.

Jag har alltid varit nyfiken på var allting ska ta vägen. Alltid velat se vad som finns där i det där kaninhålet som kröp ner i, en härligt varm försommardag i maj 2012. Mycket intryck har jag hunnit få längs vägen och jag har lärt känna mig själv ännu bättre. Siffror, rekord, distanser och alla möjliga tider flyger förbi mitt huvud när det är dags för mig att börja fokusera på ett och samma lopp. Den stora tävlingsdebuten utomhus 2014. Min träning ända sedan sista loppet i Hässelbyloppet i oktober, har varit fokuserad, dels mot inomhusloppen. Men främst mot det här loppet. Det här ska ge mig en skön start och skjuts in till 2014. Där jag har många lopp framför mig. Att bara få njuta av att springa ute igen, på riktigt. 

Inför: Samma dilemma som drabbar mig varje år. Klarar mobilen att ställa om sig själv eller inte. Men redan när jag skulle sova, så gav den indikation på att ställa om till sommartid. Skönt. Problemet löst, innan det blev ett problem. En vanlig och stadig frukost, tillsammans med en del rödbetsjuice. Sedan var det bara att packa ner allt som behövdes. (Tyvärr fick min Lunny stanna hemma, för att jag glömde han. Usch och fy). Dagen var solig och det kändes precis som alltid, segt att gå upp tidigt och göra sig redo. Jag är van med mina egna pass på mina egna villkor. Men jag har trots allt saknat det här.

På med tävlingsdressen. (Premiär för att springa i bara shorts och tröja)

 Längs tunnelbanans röda linje, klev löpare efter löpare på. När dörrarna öppnades vid Universitetet, så forsade löparna ut och det var en komplett lämmeltåg som gjorde sig redo att hoppade ut för stupet, det det är kände löparstupet. Många människor som ville ha ett riktigt fint kvitto på var man låg rent formmässigt. Många människor som hade satt upp mål och som skulle göra allt för att infria dessa. 

Hur var det med mina egna mål den här dagen? Jag skrev att det klart godkänt att springa bättre än förra årets Premiärmil som var på 38:19 och det borde inte var några problem, desto roligare hade det varit att springa på en 36-tid. Även om jag alltid siktar högt, hade jag absolut inga mål att slå nytt rekord och kliva under 36. Däremot hade jag en beredskapsplan i huvudet ifall det skulle kännas bra. Jag behövde springa 17:55 på de första 5 och 18:04 på andra 5, då skulle det var klappat och klart. Men jag siktade inte alls på att springa under 36, jag vet själv att banan inte är av bästa karaktär. Lite grusigt här och där, några få backar och lite nervositet fanns inblandat med tanke på att det första för i år.

Då var det snart dags att bikta sig igen!

Jag besökte återigen en klassisk bajamaja, jag satt där inne och funderade på hur det kan komma sig att jag njuter av att sitta i en bajamaja, där det luktar illa. En del av löplivet, gott folk. Jag hade lovat mig själv att köra en ordentlig uppvärmning, men det blev en halvhjärtad sådan. Jag hälsade på bland annat Leif (Seaside Runner) för första gången. Jag drog på mig hörlurarna (Ja, jag gjorde det igen, Staffan). Däremot hade jag bestämt mig för att slopa musiken och lyssna på en podcast istället. Kan jag bli en mer goofy motionär egentligen? Men jag gick på känsla och tänkte testa något nytt, helt enkelt. Jag gjorde mig redo för årets första äventyr, pang och iväg var vi.

Dags att kuta järnet snart!

Under: Förra året så var det Vasaloppskänsla dagen innan loppet, ingen visste hur banan skulle se ut och om den ens skulle gå att springa ordentligt på med tanke på hur snön och is gjorde sig påmind. I år fanns det inga sådana tecken överhuvudtaget, solen sken och banan var i absolut bästa form. Jag hade även valt en annan sak idag också och det är att min GPS-klocka inte visar hur jag springer under intervallerna, utan den tickar bara på. Vilket kan betyda två olika saker, antingen att jag inte blir lika stressad eller att jag faktiskt tappar uppfattningen av var jag ska ligga. Men jag kan räkna ut per kilometer var någonstans som är rimligt att ligga.

Nära soptunna, kanske dags att omvandla den till spyhink?

 Efter 3 kilometer känns det bra och jag ligger bra till, rent formmässigt tycker jag att kroppen svarar bra på dagen. Det blir småjobbigt vid grusvägarna och vid backarna, men på något sätt går det. Jag jobbar på och det är en fröjd att se att det har gått 4 kilometer, vilket betyder att vi ska snart varva och köra andra varvet snart. Jag har skrivit det tidigare och jag är inte ett stort fan av att springa två varv, för det känns tråkigt. Däremot den positiva aspekten av det hela är att jag vet vad som väntar och så farligt är det inte på den här banan. Jag passerar första varvet (5 km) på 17:41 och det är helt klart godkänt, med tanke på att jag inte har använt alla mina krafter.

Där är jag och min blogg. Bara du och jag!

Andra varvet blir ett stort kraftprov, för jag börjar känna att jag tar lite slut, samtidigt som jag faktiskt intalar mig själv att det här ska. I samma ögonblick så pratar folk i mitt huvud om TV-spel, det känns verkligen som en helt annan värld. Men all publik längs banan gör sitt för att ge extra energi. Med 3 kilometer kvar, uppför backen, då känner jag att jag tappar för mycket kraft och energi. Jag slutar kolla på klockan, jag låter benen få bestämma, inte mitt huvud. Jag kämpar på och med en kilometer kvar, så känner jag en lättnad och samtidigt som jag tittar igen på min klocka - så har jag alla möjligheter att springa under 36 om jag bara håller i takten. Då kom det här förbannade illamåendet, som kom ungefär på samma plats som vid förra årets Premiärmil. Jag hulkar och jag känner att kaskadspyan inte är långt bort, men jag försöker verkligen. Jag kan verkligen inte missa sub-36 för en eventuell spya och jag pressar mig på målrakan, förbi målet och sedan lägger jag mig ner på marken.

Efter: Jag har sagt ordet, så många gånger. Men det är faktiskt helt magiskt, att faktiskt springa under 36 minuter och med besked - 35:48. Jag kände verkligen inte att jag gav allt, men tydligen har all nya träning har gjort stora resultat och uppenbarligen så har jag nått en ny nivå redan på mitt första lopp i år. Jag kunde faktiskt inte ens ta till mig det här, jag har jagat sub-36 under en längre tid och plötsligt så händer det.

Så kan det gå! Det hade jag inte förväntat mig!

Strax efter loppet, så får jag en känning i min ena hälsena. Jag har *peppar peppar* inte varit skadad i stort sett sedan jag började med löpning, men jag känner att det är något där och det känns lite ömt. Men det är inget jag tänker på mer, under vägen hem. Däremot är det något som gör förbannat ont hemma, känns som att min hälsena är av. Jag blir orolig inför kommande veckas halvmara, hur det nu ska arta sig och om jag får till något träningspass eller ej. När jag sovit på saken, så känns det lite bättre idag. Men det som är som man säger borta i USA "day-to-day"-injury helt enkelt, jag hoppas att det går bra ändå.

Jag känner mig så stolt, så bra och lycklig att jag faktiskt återigen levererar. Jag lägger ner många timmar i veckan och jobbar otroligt hårt under vissa pass. Det här är belöningen, det smakar mumma.

Tack och hej för den här gången!

Som en epilog till det hela, så blev det våfflor med hjortonsylt. Eftersom jag inte hade någon möjlighet att äta våfflor på våffeldagen, så var jag värd detta. Hjortron är helt klart skogens guld och jag är uppenbarligen löpningens guld!

Guld äter guld!