Hella Hamburg Halbmarathon 2014 - Här firas det på en annan planet del 2 av 2

Datum: 29 juni 2014 Distans: 21.097m Placering: 45 Tid: 1:20:17

Inför (fortsättning):
Eftersom hotellet låg perfekt placerat mellan start och mål. Det här loppet har alltså mål och start på olika ställen. Så vi gick från hotellet till start, medan vi gick den sträckan, så såg vi många bussar som antagligen åkte från mål/expo-området passera och åka mot start. Trots att jag hade gått på toaletten ett antal gånger innan jag gick ut, så var jag ändå i behov av att besöka ett biktbås. Vi passerade en hel del, men om vi säger det här milt utryckt, var det mycket skit. Med tanke på den stora paraden dagen innan till min ära, så hade de inte rensat dessa härliga biktbås. Efter mycket om och men, så hittade jag ett, som passade min tankar och behov.

"Hitta Hugo"...Andreas.

När jag sedan försökte värma upp, så kände jag av foten och jag visste inte vilken kapacitet jag skulle ha möjligheten att springa. Även uppvärmningen kändes seg och i vanlig ordning så tvivlar jag var det här loppet ska ta vägen. Jag försökte insupa stämningen, samtidigt som jag tittade på inline-åkarna som åkte in på sitt andra varv. När jag tittade mig omkring, så såg jag alla möjliga stygga lockelser. Vi var trots allt på Reeperbahn, där finns det ett och annat, som inte är för barnaögon om man säger. Väl på plats i startfållan, dyker det upp ett gäng kenyaner med likadant linné som ställer sig till rätta. Det ska bli intressant det där. När det återstår 10 sekunder, får jag bra användning av min skotska. Jag kan nämligen räkna ner baklänges. När vi har passerat "zwei", så är det dags att se vad jag kan göra idag.

Redo för nådastöten!

Under:
Jag brassar på ganska duktigt i början, så gott det går i varje fall. Jag försöker låtsas om att jag inte har haft problem med foten eller att jag har trappat ner ganska duktigt på träningen av samma anledning. Trots att jag försöker hålla högt tempo i början, så känner jag någonstans att det inte kommer att klara av hela vägen. Vi springer på en bilväg, som dagen innan hade varit helt fruktansvärt ockuperat av glada paradfirare, nu är det betydligt lugnare. Första 5 kilometer går ganska snabbt undan, på en c:a 17.xx-tid, sen så kommer banan att fortsätta att springas som vi sprang, i ytterligare ett varv till, innan vi försvinner vidare.

Efter 6 kilometer cirkus, passerar en svensk som säger "Heja Sverige". Jag förstår inte först inte hur han kunde veta att jag var från Sverige, sen förstår jag att han har läst min bloggadress på ryggen. Jag vet inte ens vad jag svarar, jag skrattar väl till eller något i den stilen. Jag är redan ganska trött i huvudet och det finns inte särskilt många tankar i huvudet. Banan är hyfsat platt och jag försöker hänga på så gott det går.

Vid det här tillfället så finns det en kenyansk tjej som jag ligger och växeldrar med ett tag, jag trycker på lite och lämnar henne bakom mig. Jag passerar milen på 37:30 och jag kände att andra sträckan var småseg. Den tredje som skulle följa skulle bli lika seg den. Tidigare hade jag haft lappar på armen  som dels var sub 1:18 (i den bästa av två världar) och sub 1:20 (det egentliga målet för dagen), jag kände vid 14 kilometer när jag kom in till bron, vid parken som jag passerade igår, så förstod jag att bägge tidsmålen förmodligen inte skulle nås. Lappen för sub 1:20 försvann ganska fort i loppet, kvar satt en betungande sub 1:18-lapp som inte skulle göra sig själv rättvisa.

Det var när 15 kilometer återstod, som jag kände många saker. Först och främst, så var det att Rigafiaskot inte skulle återupprepa sig och om det ville sig väl, så skulle det bli en hygglig sluttid. En annan sak var att jag faktiskt inte var rädd för halvmaran längre. Jag har trots allt ändå sprungit en mara och då känns inte en halvmara lika lång längre, så jag känner mig precis som pojken i Ensam Hemma, "I'm not afraid anymore" helt enkelt. Det är en otroligt skön känsla. Detta är trots allt min sjunde halvmara, men nu har jag verkligen kunnat bemästra den här sträckan mentalt och det är viktigt för framtiden.

Det var vid den här tidpunkten som ett gäng passerar mig, i maklig fart, samtidigt i den här klungan, så är den där kenyanska tjejen i. Jag bestämmer mig åtminstone för att ta upp farten med en av killarna och kenyanskan. Jag hade ändå tryckt in mig en gel vid 6-7 km och hade nyss tryckt in mig den andra. Jag hade inte tänkt åka till Hamburg, för att bara domna av och halvfisa sista sträckan. Kenyanskan var perfekt draghjälp och någonstans när det återstod 3 kilometer, så tryckte jag på extra och lämnade mig henne bakom mig. Där och då, dyker en kille upp som är den näste att växeldra. Jag avpolleterar sedan han också i min iver att nå ett bra slut. När det återstår en kilometer kvar. Så är det rätt så glest om publik, men i mitt hjärta finns det mycket kärlek till löpningen. Jag är så fruktansvärt stark mot slutet, så jag passerar några till i slutet och ser målet i fjärran.

Det var en underbar känsla att passera mållinjen. Igen.

Efter:
Även om tiden 1:20:17, inte innebär nytt rekord. Så är jag förbannat stolt att jag presterar på den här nivån, med tanke på vilka förutsättningar jag hade på bordet. Jag har verkligen kämpat för detta och jag har fått full betalning för detta. Jag önskar att jag kunde överföra den här himmelska känslan av att springa ett sådant här lopp och gå i mål, stolt och glad, till någon annan. För den här känslan är oslagbar och det är som ett otroligt starkt beroende, det är därför jag orkar springa så många lopp som jag gör idag.

Efter målgång, så passar jag på att prata med den vänlige svensken som hade hejat på mig under loppet. Jag hade inte förväntat mig att det skulle finnas svenskar här, men visst gjorde de det. När vi vandrar längs allén tillbaka mot hotellet, så smärtar det ganska bra i foten. Men det gör inget. Jag har helt enkelt gjort det igen. Överraskat mig själv. Väl tillbaka på rummet, så tar jag en otrolig skön och varm dusch. En känsla som också är otroligt svårt att slå, samtidigt som de varma strålarna sköljer över en, så tänker man tillbaka på loppet. Har jag verkligen sprungit det? Så här bra? Helt makalöst egentligen.

Efter duschen och att vi har packat ihop, så äter vi lunch på hotellet. Jag tar en lasagne, som är lite halvsuspekt. Inte till den grad att den är äcklig eller så, utan mer att det inte var min "kopp te". Den går att äta, samtidigt som jag låter Coca Colan fräta runt i min mun som en härlig vinnare. Nu räknar vi bara ner tills det är dags att lämna Hamburg för den här gången och bege sig till flygplatsen. Jag kom med en väldigt stor osäkerhetskänsla, men jag lämnar med en betydande stark känsla som jag kommer att segla länge och väl på.

Fotnot: Kenyanskan som jag växeldrog under loppet, under en längre tid och som jag sedan lämnade bakom mig är hyggligt känd. Hon heter Magdaline Chemjor. Hon har vunnit Berlins halvmara 2003 (1:09) och vann Amsterdams mara 2007 (2:28). Jag får väl anta att jag var en hygglig hare för henne och det var kul att slå någon så välprofilerad.