Andreas Åkesson feat. Charlotte Karlsson

Under vinterhalvåret 2013/2014 så startade jag en intervjuserie, där jag, per mail, intervjuade olika mer eller mindre kända löparbloggare. Alltifrån vanliga motionärer till elitlöpare fick utrymme här i bloggen. Intervjuserien blev riktigt uppskattad av många. Av både inläggsstatistik, mail och kommentarer, så tog jag beslutet att göra en "Säsong 2" av denna intervjuserie. Så nu kommer 8 nya löparebloggare att få synas i mitt härliga strålkastarljus.

I min första intervju ut får vi en snabb tjej, som berättar om när löpningen blev viktig i hennes liv, när hon tog SM-Guld på Marathon 2012 och ger mig värdefulla tips hur jag ska komma vidare i utvecklingen. Mina damer och herrar; Charlotte Karlsson.

"...[då] bestämde jag mig för att lägga ner löparsatsningen och jag hade inte en tanke på att ställa mig på startlinjen igen"

Hur kom det sig att det blev löpning för din del?
När jag var barn höll jag på med alla olika tänkbara aktiviteter; allt från pianospel och sång till ridning och friidrott. Friidrotten var absolut en av mina favoritaktiviteter, jag hade många kompisar där, detvar mycket glädje och lek samtidigt som vi också kämpade för att bli
bättre. Jag tränade och tävlade i de flesta friidrottsgrenarna men det var löpningen som jag gillade mest. När jag skulle välja inrikting på gymnasiet var Löpargymnasiet ett av flera alternativ. Jag kom in på en reservplats och slutade i samma veva med mina andra fritidsintressen.

Under gymnasieåren sprang jag framförallt 800m och 1 500m men utvecklades ingenting. Dessutom tappade jag helt intresset och glädjen för löpningen, mycket p.g.a. dåligt ledarskap, skadebekymmer samt att det var mycket annat i livet som lockade. I samband med att jag slutade på Löpargymnasiet
bestämde jag mig för att lägga ner löparsatsningen och jag hade inte en tanke på att ställa mig på startlinjen igen, framförallt inte på något banlopp. Men jag kunde inte hålla mig ifrån löpträningen så jag fortsatte springa lätta distansrundor några gånger i veckan. 

Två år efter studenten följde jag med några kompisar till Malmö för att springa Vårruset och då kände jag för första gången på länge att jag verkligen kunde njuta av tävlingsmomentet. Ett par år senare sprang jag mitt första marathon och ytterligare ett par år senare ställde jag mig på en friidrottsbana igen och sprang SM på 10 000m. Glädjen till löpningen har kommit successivt och nu kan jag inte tänka mig att sluta springa.

Intressant. Du tog SM-Guld 2012 i samband med Stockholm Marathon. Hur var den känslan? Det måste ha varit helt euforisk när du förstod att du skulle vinna?
Ja, det var coolt! Inget jag hade väntat mig direkt. Jag hade faktiskt inte funderat över mina chanser att bli bästa svenska innan loppet, istället var jag helt fokuserad på att sätta ett nytt personbästa och
hålla 4.00-tempo hela vägen vilket jag lyckades med. 

I början av loppet släppte jag ett gäng tjejer som sprang betydligt snabbare, jag plockade
sedan placeringar längs med vägen. Innan Västerbron andra varvet fick jag höra att jag inte var långt från Jenny som ledde bland svenskorna. Efter Västerbron hade jag närmat mig ytterligare och helt plötsligt låg jag i rygg på henne. Jag blev nästan gråtfärdig när jag passerade henne för då förstod jag att jag hade möjlighet att ta hem ett SM-guld. Med den mentala styrkan och ett jättebra publikstöd var det inga problem att hålla bra fart hela vägen in i mål. Den känslan vill jag gärna återuppleva! Min sluttid blev 2.48.37 och måltiden var 2.48.48 så jag prickade in den ganska bra.

Det är imponerande. Jag, bara måste fråga, hur i helsike kändes det att springa Stockholm Marathon 2012 med tanke på vädret? 
Regn och kyla är absolut inte mitt favoritväder, jag föredrar värme framför kyla, men vädret kan man ju inte styra över och det är samma lika för alla. Jag förstod nog inte innan start hur kallt det skulle bli. Innan jag drog hemifrån hade jag först bara shorts och linne på mig men sen bestämde jag mig i sista stund för att dra på mig en tunn långärmad tröja under linnet, samt mössa och vantar vilket jag var glad över så snart starten gått. Vantarna fick jag dock kasta av mig efter några km då de var i bomull och bara kylde ner mig. Armarna och händerna domnade bort andra varvet och jag fick röra extra mycket på överkroppen för att få igång blodcirkulationen så att jag kunde greppa vätska och gel sista biten. 

Men kallast var jag nog strax efter målgång när jag var tvungen att stanna. Jag hade ingen känsel i ansiktet och kunde knappt prata och tänderna klapprade som aldrig förr. Jag hoppas att jag slipper springa i det vädret igen, men trots att det var kallt, blåsigt och regnigt så har jag nästan bara positiva minnen från den dagen.

Helt otroligt, vilket pannben och kämpe. Vilken känsla att gå i mål på detta sätt. Vilket är ditt absolut värsta löparminne som du har?
Hm, det var en svår fråga. Givetvis har jag genomlidigt många tråkiga och jobbiga träningspass och jag har haft fruktansvärd känsla under vissa tävlingar samt brutit lopp (senast Lidingöloppet 2012). I stunden har det såklart inte alls varit roligt, men jag väljer att se det som riktigt bra lärdomar. Motgångar gör en stark. Utan dessa situationer skulle jag förmodligen inte ha mina finaste löparminnen.

Härligt att du vänder till något positivt. Vad siktar du på under 2014?
Jag har ju lyckats kvala till EM i sommar så det är årets stora mål. Förhoppningsvis kan jag även springa några tävlingar på hemmaplan efter det, exempelvis Lidingöloppet och något 10 km-lopp, men inget är spikat. Min högsta önskan är att få kontinuitet i träning och springa skadefritt så jag ska verkligen lyssna på kroppen och ta kloka beslut så att jag slipper långdragna skador framöver.

Om du ska ge tips till en hygglig löpare (som ligger på 35 på milen och 1:18 på halvmaran), hur du några tips hur jag kan ta nästa steg i min utveckling?
En sak är säker och det är att ju mer man tränar desto bättre presterar man. MEN, det finns verkligen ett stort men och det är kontinuitet i träningen vilket är A och O för att man ska vidareutvecklas. Tar man för stora steg och ökar träningen för snabbt kommer det garanterat resulterar i skador förr eller senare.

För en hygglig löpare vill jag påstå att vilan är bland det allra viktigaste, det är något som ofta elitmotionärer är riktigt dåliga på. Bra återhämtning mellan passen kommer göra skillnad. Det är inte farligt att vila (jag vilade 6månader från löpningen och gick på kryckor och sprang en halvmara på 1.17 fem månader senare och ett marathon på 2.42 sex månader senare). 

En annan sak som är viktig är att inte allt blir mellanmjölksträning. Motionärer och elitmotionärer borde träna mer som eliten även om de inte kör lika hårt och inte lika många pass. Felet som många motionärer och elitmotionärer gör är att springa distanspassen alldeles för snabbt och intervallerna för långsamt. Spring snabbt på kvalitetspassen och lugnt på distanspassen.

Hoppas att du har en fin sommar!
Tack Charlotte för att du vill svara på frågorna och jag önskar dig också en trevlig sommar!

Vill du följa Charlotte Karlsson, finner du henne på Runday.

Är du intresserad av att läsa intervjuer från säsong 1, så hittar du de här:

[12/12] Tove Langseth

[22/12] Carl Wistedt

[9/1] Staffan Dahlgren

[23/1] Lina Blomqvist 

[28/1] Cecilia Kleist 

[14/2] Frida Södermark

[27/2] Johnny Sellvén

[9/3] Fredrik Uhrbom