Roslagsnatta - Slutet på första akten, så akta er!

Datum: 3 juli 2014 Distans: 5 km Placering: 14 Tid: 17:27

Det är alltid vemodigt när man börjar närma sig slutet på någonting.Vårsäsongen skulle i och med loppet i Norrtälje vara officiellt över och allt därefter skulle få en ny beteckning, nämligen höstsäsongen. Det började efter Hässelbyloppet och för andra året i rad i Hässelby, så var jag inte nöjd med resultatet och en ny spya var utdelad, bokstavligen. Eftersom jag inte var nöjd med den här avslutningen, började jag leta efter alternativ.

Alternativet blev inomhuslopp som kunde fylla tomheten ända fram till nästa års Premiärmilen. Det blev några trevliga lopp på 3000 meter (9:35) samt en fantastiskt lopp på 5000 meter (sub-17 officiellt). Efter årsskiftet började jag på riktigt att träna för min första mara, samtidigt som jag gjorde det, så började även öka mängden och längden rent generellt. Jag har på 1,5 år, gått från "fjuttiga" och korta pass två gånger till veckan, till ett väl inrutat schema för fyra gånger i veckan, med olika inslag (långpass, snabb distans, intervaller, skog, asfalt, medeldistans osv). Tro mig när jag säger att det var helt fantastiskt när min nya träning har gett omedelbar effekt. Två nya milrekord och fyra gånger sub-36, nytt rekord på 5 km (16:55) och nytt sjukt halvmararekord (1:18). Utöver det så sprang jag på 2:52 i min första mara, någonsin.

Stoltheten är som ni förstår väldigt stor, jag som hållit på med löpning sedan maj 2012 och med noll erfarenhet har lyckats att förbättra mig så markant på så kort tid. Snacka om att få "bang for the buck". En ordentlig vårsammanfattning kommer nu i sommar, var övertygade om det. Först skulle dock ett sista lopp knyta ihop säcken för den här säsongen.

Inför:
Ni som följer bloggen någorlunda regelbundet har förstått att jag har fått fotproblem någon vecka efter maran, som har följt mig. Vilket har påverkat i stort sett samtliga träningspass. Nu har dock foten slutat krångla och samma ben har fått ta smällen istället, det ömmar längs benpiporna och det är i sig inte något trevligt. Det har också givetvis påverkat samtliga pass när det blev dags. Jag har inte kunnat springa lika mycket eller lika fort, som jag har velat. Det har blivit fler vilodagar och långsammare pass, för en gångs skull. I Trosa Stadslopp, så skvallrade det om att jag är närmast redo för ett nytt milrekord när kroppen väl är på plats.

Väl på plats, mindes jag hur fridfullt det var...

 Jag tvekade in i det sista att åka till Norrtälje. För ett 5 km-lopp så långt hemifrån, så visste jag inte riktigt vad jag hade att hämta. Jag hade inte tränat som jag ville och jag hade inte haft möjligheten att köra intervaller eller något snabbdistanspass. Samtidigt hade jag två tävlingslopp (Trosa och Hamburg) i ryggen, så det är alltid något men inte riktigt samma sak. På vägen till Norrtälje, så funderade jag på vad märkligt att vårsäsongen redan har kommit till sin ända. Jag har fått många fina nya minnen som jag fortfarande seglar på. Vi åker förbi en bro, en bro som ledde till Sparbanksloppet som jag sprang 2012. Otroligt, att tiden flyger fram.

Jag väntar på att bikta mig inför löparfader själv!

 Väl på plats, så betalade jag snällt 300 kr (för att springa under 20 minuter) och fick den symboliska nummerlappen 100. Det är nämligen ett av mina mål med löpningen. Jag vet inte om jag har skrivit det tidigare, men jag har som mål att komma upp i 100 genomförda lopp och sedan får vi se vad som händer därefter. Nu har jag sprungit över 60 lopp och har ett par kvar. Jag försöker värma upp, men benet smärtar rätt rejält nu och uppvärmningen blir rätt stabbig. Det fanns en risk att jag fick ställa in min beryktade cirkusshow idag. Jag träffade en löparbekant i Jakob, som jag trodde inte skulle infinna sig, eftersom han sprang Enhörna Challenge dagen innan. En trevlig prick. Efter mycket om och men, så gav jag mig själv klartecken att göra ett försök. Det är trots allt avslutning och funkar det inte, var det bara att kliva av.

Dags för vårens sista skott...i...r..ejset!

 Under:
Starten går ganska bra och ungefär som jag vill, benet ömmar lite och sedan försvinner oron över det. Det märks dock att jag inte har den där rätta snabbhetskänslan som jag har fått in, när jag nöter mina pass precis som jag vill. Förhoppningen är att åtminstone köra på så gott det går. Jakob pratade om att vi skulle landa på en tid på runt 17:20 och det hade jag ingenting emot. Strax innan start, så sade en från arrangörsklubben, att banan nu var kontrollmätt och på riktigt 5 kilometer. När jag sprang 2012 var den för kort och jag vet att det har funnits de som tvekar, eftersom den faktiskt inte har varit 5 kilometer. Nu var den dock det. Efter att sprungit en liten sträcka, så kommer det en backe, som jag minns från 2012. Den suger tag i en, men samtidigt är jag bättre tränad än jag var för 2 år sedan.

Sista färden

Vi springer ett tag till, innan vi ska ner för en riktigt brant nerförsbacke. Jag får bromsa in så gott det bara går, annars  bryter jag benet eller så springer jag rakt ner i plurret. Väl nere, helskinnad, så löper jag på i en maklig takt. Till slut kommer vi in på samma typ utav bana som vi började på och det var en av mina anmärkningar sedan första gången jag körde, det är en bana på 5 km och man springer på en del utav den 3 gånger. Jag försöker hålla hungrige Jakob bakom mig, han fungerar som en blåslampa och jag måste ge mig själv en chans, när det är avslutningen och jag kan gå in i en ny "försäsong".

Det är du och jag i horisonten!

Jag försöker växeldra med en löpare från Hässelby, till slut drar han på ganska bra och jag varken kan eller vill svara på det. Utan jag är nöjd med att jag förhoppningsvis dyker under 17:30. Att inte ha "en bra dag på jobbet" och göra på de tiderna, är faktiskt ett hyggligt tecken på att man har tränat på bra. När vi närmar oss mål, så släpper allt inom en. Det är som att jag springer in i ett ljus, ett ljus som bringar mig vila och ro. Det är något som jag helt klart behöver.

Nu är det äntligen snart över.

 Efter:
Jag som ständigt ska slå nya rekord och har aldrig några begränsningar, är väldigt nöjd med 17:27. Det är inte det snabbaste jag har sprungit, men med tanke på att min kropp inte är helt fit och jag har inte fått träna som jag har velat, så måste jag vara ödmjuk inför det faktumet. Förra året grämde jag mig att jag missade Roslagsnatta som min avslutning, då jag var sjuk och att jag dagen efter skulle till Barcelona, vilket skulle blivit rätt stressigt. Förra året sprang jag dock också Musköloppet, som låg mitt i sommaren och som blev en "brygga" mellan vår- och höstsäsong.

En snackis med Jakob blev det...

Till slut blev det "after run"-prat med Jakob, han hade kommit in några sekunder efter mig och var helt slut. Det slutade med att erbjöd oss skjuts hem och det var väldigt trevligt gjort utav han, det uppskattas. I bilen bjöd han på historier i alla dess möjliga slag. Han hade tydligen sprungit halvmaran på 1:10 och sprungit sedan 1978. Sådant där gör att man förstår att man har mycket roligt framför sig, att man då orkar ta sig ut till Norrtälje för att springa 5 kilometer, trots att man sprungit i över 35 år. Det är inspirerande.

Jakob ställde upp på att vara med på den obligatoriska efterrejsbilden!

 Väl hemma, inför ytterdörren. Så sköljdes tankarna över en. Vårsäsongen är slut. Jag har genomfört den, med bravur. Nu drar jag till Hong Kong, där borta, kommer jag att fundera på vad jag egentligen har ställt till med. Vad blir nästa steg och hur ska jag tackla mitt uppenbara skadeproblem.