Hella Hamburg Halbmarathon 2014 - Här firas det på en annan planet del 1 av 2

Datum: 29 juni 2014 Distans: 21.097 m Placering: 45 Tid: 1:20:17

Det går inte komma ifrån att det var fantastisk känsla att segla sig in i mål i Trosa. Även om foten gjorde sig påmind efter loppet, så sprang jag igenom loppen med en ypperlig känsla och som jag skrev i min rapport om Trosa, så hade jag haft samma fart hela vägen, ifall jag hade sprungit en mil, så hade vi haft ett nytt rekord på milen. Trots att jag kände att jag inte fick ut precis allt, så var jag mer än lovligt nöjd. Det här var precis ett sådant besked som jag behövde, för det har inte varit kul att blivit kastad fram och tillbaka i alla möjliga känslovågor efter att det här med foten kom upp.

Att därefter ska ladda om för en halvmara - utomlands. Det är egentligen helt galet, men så är jag. Fruktansvärt impulsiv och det slutar inte där, utan jag blir alltid eggad av nästa utmaning. All träning känns viktig, eftersom det alltid är ett lopp runt hörnet. Det gör att jag faktiskt i stort sett alltid kan motivera mig för mina träningspass. Oavsett om det är intervaller, långa eller snabba. När man tittar på hur många lopp man planerar inför ett år, undrar hur man ska kunna klara av att ladda om till alla och det har gjort, i stort sett, alla gånger utan större konstigheter.

Inför:
Jag tar vid där jag slutade dagen innan. Jag gick nämligen och lade mig hyggligt sent, efter att jag hade packat och skrivit ut alla viktiga dokument. Så var det dags att krypa till kojs och det är väl alltid lite avigt, när man vet att man ska kliva upp om cirkus 5 timmar och ladda om återigen. Det är en helsikes känsla att kliva upp och förstå att man har sovit så lite som man har gjort, det är dock självvalt. För att göra det lite "lyxigare", så valde vi att åka med Arlanda Express och det var det faktiskt värt. 2 för 280 är överkomligt, däremot inte 1 för 260 som det kostar i vanliga fall. På flygplatsen så träffar jag på en bekant, som jag inte trodde att jag skulle träffa på och det var riktigt kul och oväntat.

Flygresan ner gå snabbt och smärtfritt, utan större konstigheter. Väl på plats, så var det att ta pendeltåget mot hotellet. När vi väl klev fram vid stationen, vi skulle gå av vid, så såg vi till vår stora förtjusning att hotellet låg precis bredvid. Väl på plats i hotellrummet, så njöt vi av tystnaden, som aldrig infann sig riktigt i Riga. Efter en stunds vila, var det dags att gå hela vägen till tävlingsområdet och det var inte så svårt. Om man jämför med Berlin, Stockholm, Göteborg och alla större "expos" jag varit på, så hade jag inte förväntat mig att det skulle vara så här spartanskt som det var. Inte mycket att tala om. Inte för att jag är den som brukar köpa saker på dylika event, så är det alltid trevligt att strosa omkring.

Efter detta, så ville jag äta på fiskrestaurangen Nordsee som jag alltid passar på att äta när det finns en i trakterna. Första försöket ledde oss till centralstationen, efter lite strosande, så hittade vi den. Då visade det sig bara vara kioskvarianten och då fanns inte den där goda fisken tillsammans med potatissalladen, som jag hade vallfärdat för. Efter mycket om och men, lyckas jag lokalisera att det ska finnas en vid vattnet. Vi kan gå från hotellet, även om det är en lång sträcka och på vägen, ska startområdet synas. Det är då, jag förstår hur stor jag är. Det är som om jag hade kommit från en annan planet. Det är en stor jävla massiv parad, med 100-tusentals människor som firar beslutet att jag ska springa i halvmaran i morgon. De är väldigt färgglada, jag känner mig som en hedrad utomjording och var man är går, så är knökat med folk. Jag har förstått att jag har ett visst hänge, men det här var av stora propotioner.

Efter att ha trasslat förbi min stora hyllningsparad, lyckas vi äntligen hitta Nordsee, som är den restaurang jag har eftersökt. Jag tar en portion av stora mått och äter så att det står härliga till. Väl tillbaka på hotellet, när vi lyckas ta tunnelbanan tillbaka till hotellet. Så kommer det en ny vila och det känns ganska skönt. Vi bestämmer oss ganska tidigt för att vi äter på hotellet, istället för att springa runt halva Hamburg. Först tar vi en tur på stan och ser hur vackert Hamburg är, det ser så lättsamt ut och det är precis så jag vill ha det. Vi ser även delar av banan och det känns lite overkligt att jag under morgondagen, ska kuta runt som ett as här. Att jag har kraftig värk i foten, är något som oroar ständigt. Det är inte precis särskilt önskvärt, att åka ner till Hamburg för att avstå loppet.

Väl tillbaka på hotellet, så äter vi en riktig god biff med potatis till. En riktig hejare till servitör dessutom på köpet. Det enda vi har att anmärka på är att det saknas en vettig sås till, vilket är märkligt, men det är så gott att det går att äta ändå. Medan vi väntade på maten, sprang jag till baren för att följa straffsparksavgörandet mellan Brasilien och Chile i fotbolls-VM. Spännande värre.

Efter detta, kilar vi upp på våra rum och jag ser till att allt som ska finnas, finns på plats inför morgondagen och jag släcker ljuset för att sova. Trots att jag är trött, så somnar jag inte och det är en hemsk känsla. Jag ligger där länge innan jag äntligen kan somna, när jag väl gör det, så sover jag i perioder och vaknar om vartannat. Så när det återstår en timme tills uppgång, så förstår jag att det inte blir mycket sömn. Trots att rummet är skönt, det är tyst och sängen skön, blir det inte mycket sömn. Vi pyser ner till frukosten, som visar sig vara kanske den bästa jag har ätit någonsin. Jag är ändå varit på många hotell genom åren, där här av toppklass. Precis allt + lite till finns, det ser riktigt professionellt ut och det som inte finns, finns inte alls med andra ord.

Det här var bara en bråkdel om vad som fanns att välja på!

Riktigt glad över att äta frukost, ser jag regnet som slår på fönstren. Ganska kraftigt och jag förstår att det kanske blir ett lopp som blir småtufft. Väl uppe på rummet och nöjd över frukosten, så dricker jag min ljumna rödbetsjuice (Eftersom jag inte skulle använda minibaren, så hade man låst kylskåpet från receptionen. You bastards). Sen klär jag på mig allt och gör mig redo. Jag känner att foten ömmar så att det står härliga till och jag förstår att jag kommer ha en tuff dag ute. Jag släcker lampan i rummet, tittar mig omkring och förstår att nästa gång jag kommer tillbaka, så har jag svaret på om resan för den här halvmaran var värd det.

Om 2 dagar kommer fortsättningen. Hur gick det med foten? Loppet? Livet? Läs om det då.