Livet rullar på, oavsett vad man tycker om det. Man kan med lätthet konstatera att bloggandet har minskat de senaste 2 månaderna och det är ingen slump att det sker i samband när det har varit tyngre med träning och att jag varit skadad både här och där. Motivationen när jag inte alls i samma form som tidigare, sjunker att skriva. Däremot är det inte sagt att den allmäna motivationen för att löpa har sjunkit, absolut inte. Jag är en fajter och tar varje möjlighet jag kan för att springa, försöka med små steg ta mig tillbaka, även om det är med små myrsteg.
Jag har t o m i mina svåra stunder övervägt att lägga av med bloggen eller ta en paus från det, för jag märker själv att jag inte är på "topp" som jag vill här heller. Förutom att själva motivationen för att skriva har sjunkit i samband med att löpningen har en nergång, så har det varit annat i livet som har tagit upp min tid och då känner jag att bloggandet har fått stå tillbaka. Däremot så tycker jag att det är skönt att bloggen ändå finns, där jag skriva av mig lite, istället för att grubbla fram och tillbaka på tuffa frågor. Då känns det som att jag har åtminstone gjort något åt mina grubblerier och kan lämna det delvis bakom mig. Nu har det dessutom hänt mycket på jobbet sedan semestern, som har hög prioritet för mig. Bloggen kommer i alla högsta grad leva kvar och kommer att puttra på ytan, för att ta fart igen i slutet av september eller oktober. Så länge jag har något att skriva, så skriver jag.
Hur går det med själva essensen av allt - löpningen? Efter att ha varit sjuk, hängig och nära att slänga in handduken för att ta en av de sällsynta sjukdagarna, där jag hade ont i halsen också. Nu är det bara förkylningen som är kvar och då har jag sakta men säkert börja komma tillbaka till löpningen. Under torsdagen sprang jag 10 km asfalt, den klassiska av alla pass. Jag tog i lite i början, för att sedan hejda mig och se detta som ett pass att bli varm i kläderna. Det blev 4:09/km i snitt. Inget man kanske jublar i varje fall till, men en liten seger att jag får springa i den farten igen. Det hade trots allt gått 5 dagar sedan Midnattsloppet och det var ett tag sedan jag hade en sådan viloperiod. Kroppen kändes ändå hyggligt pigg ändå.
Dagen efter, alltså på fredagen, så var nästa pass inplanerat. Kroppen var förstås lite sliten och lite ömmande från mina skador som går i vågor, men det var bara att köra. Ett pass på fredagen ger alltid en jäkla känsla av ångest, för när man jobbar vanliga arbetsveckor så att säga, så är fredagen i stort sett helig. Det gick inte att planera in på något annat sätt egentligen, så jag körde, precis som jag alltid gör. Det blev 16 km i skogen på 4:19/km i snitt. Jag körde inte helt för fullt, det var inte tanken och jag kände att jag hade mer att ge när passet var över. Överraskande att jag ändå kan prestera detta, dagen efter ett snabb pass och efter en sjukperiod.
Så idag så hade jag ångest på nytt, eftersom jag kände mig slut på energi och visste att ett långpass på 25 km nalkades. Efter mycket om och men, framförallt när jag myste in mig så mycket det bara gick i soffan, så sprang jag ut. Det började bra, lite för snabbt i början och jag har själv lovat att ta det lugnare på långpassen nu. Det är inte viktigt att det går snabbt, utan att de görs. Magen var dock inte alls med mig och efter 19 km, så blev det ett snabbt stopp för att lugna ner den lite. Jag var oerhört glad att få det här överstökat och jag lyckades t o m öka lite mot slutet. Det blev 4:43/km efter 25 km i skogen. Inte fy skam, men en bit att gå. Nu tar jag det fortfarande dag för dag och ser hur framtiden blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar