När saknaden från fansen blir för stor och när journalister blir för närgångna

Läser du detta under kvällstid och tittar ut mot himmeln, så kanske du ser att något saknas? Just det, en stjärna saknas där. Den har varit så tydlig i över 2 år, men nu finns den inte där. Det är inget man egentligen tänker på, men så är det. Det är jag, som inte finns bland löparstjärnorna för tillfället. Det märks att man är saknad över hela landet. E-mails, vanliga brev, telefonsamtal och blommor har kommit till mig. I breven står det hur löpningen inte är likadan utan mig och man hoppas att jag är tillbaka snart, så att jag får sätta glöd på tillställningen.

Jag hade planerat att eventuellt springa KK-joggen och/eller Enhörna Challenge, men det ryktas att man fick, trots flera fina löpare på plats, hade ett publiktapp för att jag inte var där. Jag kan inte ens titta eller höra resultatlistor från dessa lopp, för där skulle jag ha varit. Nu är det inte så, jag får acceptera att jag är en annan del av livet just nu. Till alla fans landet över, så kan jag inte ge någon typ av besked om när jag är tillbaka på något lopp. Jag lovar dock att jag gör allt i min makt att vara tillbaka så fort det är möjligt.

Hur gör jag för att rent medicinskt gå vidare? Jag har varit på besök på två vårdcentraler. På det första besökt, så varade det endast 10 minuter och det gav verkligen ingen större insikt. Ingen vägledning överhuvudtaget, mer än att besöka en riktigt dyr idrottsklinik. Jag önskade att jag åtminstone en remiss, så att vi kunde utesluta skelettskada. Det fick jag inte. Det här var i början av sommaren, så då var det bara foten som krånglade. Över tid, så blev benet drabbat. Jag bytte vårdcentral och gjorde ett nytt besök, jag hoppades på bättre respons. Det fick jag. Läkaren tog det jag sa på allvar, kollade fötter och ben grundligt för att vara ett "nybesök". Han trodde att det var en muskelskada av något slag i en speciell muskel, det lät ganska rimligt. Domen då? 2-3 veckors vila. Jag hade 1,5 veckors vila, när jag var i Hong Kong och det blev inte så värst mycket bättre tyckte jag.

Det bästa av allt, var att han lät mig få en remiss, så att jag kunde röntga mig. Redan dagen efter, under helgtid, så gjorde jag en grundlig röntgen. Svaret skulle komma per post ett par dagar senare. Jag hoppades verkligen inte att skelettet var skadat, för det är det ett jävla självmål att jag sliter ut det med att fortsätta löpa för tillfället. Igår kom brevet och i det, där stod att skelettet såg normalt ut och det fick mig att pusta ut lite. Vilket betyder att det är nog den där muskeln som krånglar, nästa steg är en annan idrottsklinik som jag har spanat in, som jag ska kontakta. Det värsta jag vet, är att man bara stampar på ruta ett utan att veta vad jag ska göra. Förhoppningsvis kanske jag rehabträna ordentligt med övningar och dylikt, så jag sakta kan gå framåt i min utveckling.

Samma dag som jag kom hem, så sprang jag ett pass på kvällen. Ett klassiskt 10 km i skogen. Det blev 4:07/km i snitt, det bästa passet på bra länge och det kändes riktigt bra. Två dagar senare var det dags för nästa pass, det var dock helt omöjligt. Det gjorde så ont, så jag bröt efter 200 meter och gick hem. Jag mådde fysiskt och psykiskt dåligt över detta under hela dagen, från att haft en grym känsla två dagar innan till att verkligen slå rakt i absoluta botten. Dagen efter blev det ett nytt test. 18 km och 4:29/km i snitt, inte det bästa, men tillräckligt.

Dagen efter, så tänkte jag köra igen. Det blev avbrutet efter 1,8 km. Tillbaka till absolut ruta noll. Under måndagen så tränade jag lite kroppsövningar, för att hålla mig igång. Lika ledsen återigen. På tisdag, så tänkte göra mitt sista försök till långpass för ett bra tag. Trots att jag tog med mig två GPS-klockor (bägge hade lågt batteri, så jag ville säkra upp). Passet gick helt okej och det var en trevlig känsla att rumla runt ute i skogen tillsammans med mina känslor för löpning. Undran över att komma tillbaka igen, den där fina känslan man har i kroppen när man är där.

Bägge klockorna dog. Jag fick ta hjälp av ipoden. Det blev 25 km och 4:37/km och jag klagar helt klart inte över detta faktum. Gårdagen blev lugn, få vila kroppen så mycket det var möjligt. För några timmar var ju ute igen, jag visste inte hur det skulle gå och vad jag egentligen hade för tankar. Nu när semestern är slut, så tänker man mindre på löpning, när man har jobbet att engagera sig i igen. Passet började riktigt bra och dalade lite, men överlag är jag riktigt nöjd. 16 km på 4:15/km. Mitt ömmande ben, kom och gick under hela passet, inte så pass allvarligt att jag kände att hämmade alltför mycket.

Hursomhelst, så ser ni att jag verkligen gör mitt absolut bästa att vara tillbaka på de stora arenorna.

---

Det är inte ovanligt att journalister vill komma i kontakt med mig, men jag försöker välja noga hur, var och när jag vill synas i pressen. Jag fick dock ett obehagligt närgånget besök av en journalist. En journalist jag utan att jag var medveten om det, gjorde illa på något sätt. För den här journalisten gjorde mig mycket illa. Ett fegt tillslag i nacken, utan att jag hann se den där stackaren. Från vilken tidning den där journalisten kom ifrån? Expressen, utan tvekan. Hur vet jag det? Det var en geting såklart...