Vårsammanfattning 2014 - Uppgång och fall

Det har tagit lång tid, men nu är det verkligen dags för mig att skriva den. Den här vårsammanfattningen ska knyta ihop en helt underbar säsong hittills. Det är alltid svårt att veta var man ska börja, så därför kikar jag in på förra årets vårsammanfattning så jag har ett hum att utgå ifrån. En vårsäsong med många lopp och träningspass, blir till slut alltid svårt att sortera i huvudet och då ska jag skatta mig lycklig att jag kan kika på min blogg och se. Jag har blivit en sån mycket bättre löpare, då jag har tagit nästa steg i min utveckling och förhoppningsvis, är det inte slutet för det.

Mest fejkade smilet någonsin!

 Vårens flopp...
...är utan tvekan Riga Halvmara. Det är lika bra att börja med någon negativt och successivt bara egentligen fylla på med roliga saker. Det var egentligen inte bara loppet som floppade, egentligen allting annat kring resan var närmast bottenlöst. Hotellrummet låg på andra våningen, vid hissen och det var oljud hela tiden. Jag anser att jag har riktigt bra öronproppar (Happy Ears) som funkar i alla väder, ingenting stoppade det. Utöver detta, så hade jag en snarkade medresenär som gjorde sitt.

Jag hade tänkt att se en match med mitt favoritlag Borussia Dortmund på TV, hotellet hade ringt till en sportbar, som skulle visa den. Den började aldrig på den TV-kanalen hos dem, så var tänkt eftersom matchen innan hade förlängning. Så jag missade, typ, allt. Vi beställde in deras dyraste rätt (nåväl, strax över 20€ är inte jättefarligt). Det var en förjävla äcklig köttbit med någon trist potatistillbehör. Inte nog med det, loppet skulle börja 8. Så det fanns inte tid för frukosten. Det här dock mitt eget fel, eftersom jag väl var väl medveten när loppet skulle börja när jag bokade allt. Men ändå. På morgonen, så mådde jag lite sisådär.

Det var riktigt varmt, klockan lade av innan start och jag hade min absolut tuffaste prövning någonsin. Jag sprang in på 1:23:50, absolut ingenting att skämmas för. Däremot så hade jag förväntat mig någonting annat jag väl åkte ner till Riga. Jag åkte hem med en riktig tråkig känsla i bagaget, något som skulle återgäldas i Tyskland över en månad senare. Minst.

Underbar känsla att springa under 17 minuter på 5 km!

 Vårens tredje bästa lopp...
...blir Storängsözet. Jag har många fina lopp under våren som jag kan plocka ut och säga att det här skulle passa bra. När jag väl har fått sammanfatta mina känslor kring olika lopp i mitt huvud, så var det den här kvällen, då mirakel skulle ske. 5000 meter inomhus. I Storängshallen, som jag tidigare under inomhussäsongen hade sprungit på en okej tid, men inte mer. Jag jagade fortfarande sub-17, jag ville verkligen springa under 17 minuter. Det här skulle bli en perfekt avrundning på inomhussäsongen, då jag inte sprang under 9:30 i Sätrahallen och sedan spydde som en jäkla lördagspartajare efteråt.

Det var då jag också träffade på min bloggarkollega Staffan för första gången och vi värmde upp lite kort tillsammans. Formen kändes riktigt bra och jag hade malt på med flera och varierande träningspass. Sen gick det där loppet, med 25 varv, som aldrig tog slut. Jag fajtades hela tiden med ligga rätt med marginalerna när det kom till klockan. Jag hade egentligen full kontroll, när det återstod 7-8 varv kvar, så började det bli lite smått nervöst. Inte mer än att jag väldigt fokuserat kutade in på 16:53. En perfekt inomhussäsong som jag krönte med en enorm prestation. En prestation som slutade med en semla, för att fira semlans dag. Det var perfekt.


Vårens trippel...
...Det har faktiskt blivit tre nya skor den här säsongen. Med tanke på hur mycket tid jag lägger ner på att springa, så är det inget snack om saken att jag ska ha ordentliga skor springa med. De första skorna som köptes i vintras, var Adidas Supernova Sequence 6 och är alltså uppföljare till fyran och femman som jag har haft tidigare. Det är ingenting att snacka om att 6:ornat har gjort stor nytta, då jag har slagit rekord på 5 km, 10 km och halvmaran samt att jag sprang maran på en finfin tid.

Sedan fick jag ett provexemplar av Airia One, ett par skor jag inte har testat särskilt grundligt än. Men som kommer att testas hårt när tävlingssäsongen är över för den här gången.

Jag märkte ganska snart att mina Sequence 6 var rätt så slitna efter maran, kanske inte helt oväntat, med tanke på hur mycket jag har ökat i mängd och längd med mina pass. Så då behövdes en ersättare, uppenbarligen är jag en mellanmjölkskille då jag valde Adidas Supernova Sequence 7. Då hade precis kommit ut på marknaden, så egentligen var det inget snack om att de skulle köpas in. Det stannar dock egentligen inte där, trots att jag köper samma modell och det är dags att titta utanför komfortzonen. Då det finns några stycken olika modeller, som känns väldigt intressanta. Vi får väl se vad det bidde utav det.

Kroppen var så slut, antagligen början till min ben/fot-problem också. Men så jäkla nöjd!

 Vårens näst bästa lopp...
...är Stockholm Marathon. Ett lopp som egentligen har varit huvudloppet den här säsongen, all min träning sedan årsskiftet har på något sätt var till stora delar anpassat för det här loppet. Första steget var att bestämma sig, sen är det hårt jobb som gäller på samtliga träningspass egentligen. Det finns en liten skillnad mot att springa maran och att springa den under 3 timmar. Framförallt när det handlar om att det är första gången du ska springa den.

Givetvis kan man ladda hur mentalt man bara vill, men en mara är en mara. Det är 4,2 mil och det är långt. Det var länge sedan jag hade så mycket fjärilar i magen samt att det var så mycket känslor och tankar som får igenom kroppen innan start. Sen var det bara att ge järnet, så kontrollerat det bara gick och om jag skulle ha tränat tillräckligt bra så skulle jag kunna springa sub-3. Efter att ha varit orolig för att jag skulle få kramp många gånger eller få löparmage, så klarade jag loppet precis som jag ville.

Efter just 3 mil, där folk pratar om "väggen" och att loppet börjar på riktigt, så var väl inte fult så illa. Även om jag kände i kroppen att energin helt plötsligt inte var lika närvarande som tidigare. Det var också då, vi var tillbaka från att ha kutat runt i skogarna på Djurgården och fick härlig publik överallt och jag lyftes verkligen fram för att göra mitt yttersta. När jag äntligen kom in på Stockholm Stadion, så var det som att en underbar dröm som blev uppfylld. Att springa en mara på 2:52 för första gången, är något jag aldrig kommer att kunna glömma.

Vårens motgång...
..är väl ganska självklart. Givetvis så var Riga Halvmara inte något kul, men det är absolut inte den värsta motgången utan det är mitt problem med fot och ben, som har blivit en lång följetong här på bloggen. Det har hämmat mig väldigt mycket, samtidigt som jag i mina värsta stunder har varit riktigt nedstämd över att jag inte kan vara där jag vill vara, så har jag emellanåt byggt upp en härlig lust att en dag göra comeback på riktigt. Där jag inte har ont längre och där jag kan köra precis så hårt, som jag vill.

Jag har fått avbryta pass, jag har fått stå över pass och jag har fått köra kortare eller långsammare pass än vad som var planerat. Jag har fått tagit en längre vila (för utlandsresornas skull) och jag har fått reflektera vad som faktiskt är viktigt i livet. Trots att jag har haft många långa pass i skogen, som jag har spytt galla över, så blir saknaden snabbt stor. Det är min ventil, så att jag klarar av att filtrera världen. Jag har byggt upp trygghet, självförtroende och målmedvetenhet genom min löpning. Det är i motvind, draken lyfter eller vad man nu säger? Tungt är det, men inget ont, som inte har något gott med sig helt enkelt.

Den där revanschen, så gott!

 Vårens revansch...
...om Riga halvmara med allt runt omkring, var säsongens stora flopp än så länge. Så behövde jag någonting som skulle kompensera för detta, Stockholmsmaran var dock inte det loppet utan det var något annat som skulle agera vändpunkt för den saken. Jag måste väga upp en dålig halvmara med en bra halvmara. Redan när vi åt lunch efter loppet, den restaurangen var faktiskt helt okej, så spanade jag om jag kunde hitta en passande halvmara. Jag hittade en.

Det var nämligen Hamburgs halvmara, två dagar efter Trosa Stadslopp förvisso. Men jag hade också i samma veva gått på semester. Det var ett ganska håglöst och impulsivt beslut, men det kändes helt rätt och där skulle jag ha alla möjligheter att revanschera mig.

Väl på plats på ett 5-stjärnigt hotell i Hamburg, så försökte jag pumpa mig full med revanschlusta. Två dagar innan hade jag sprungit Trosa Stadslopp, på ett mycket bra sätt. Däremot fanns det orosmoln hur min fot (benet var inte lika allvarligt vid den här tidpunkten) skulle sätta käppar i hjulet. Risken fanns ju. Man ska betänka att en halvmara är en halvmara, det är inget du "lufsar" runt på. Med facit i hand, så var det precis den återkomsten jag behövde. Jag sprang på 1:20-tid och det var det näst snabbaste jag hade sprungit en halvmara. Jag hade haft ett ganska kul lopp, Riga var helt utraderat efter detta.

I denna hall, byggde jag en ny rekordman!

Vårens mest oväntade...
...är Quicknet Arena. Av en ren slump så fick jag ett mail från Västerås Friidrott, där det stod att man kunde träna gratis där vissa tider i veckan. Jag tog en funderare, samtidigt som jag såg att det var lite dåligt underlag ute. Jag behövde snabba pass och jag behövde ändra lite på jobbet, för att få det att gå ihop. Sedan blev det 4-5 gånger i Quicknet Arena med riktigt snabba intervallpass, jag trivdes riktigt bra och det var inte särskilt mycket folk i hallen. Dessutom gillar jag att åka tåg, så en timmes tågresa från och till Västerås, gjorde mig mycket gott. Då hinner jag sitta och reflektera. Det var helt enkelt perfekt.

Underbar stad. Underbar känsla.

Vårens bästa lopp...
Nu har vi pratat om bra lopp och en underbar revansch. Nu ska vi prata om det bästa loppet jag har sprungit den här vårsäsongen. Det fanns många kandidater. Loppet som jag har valt är baserat på att det var just då, jag stod på den absoluta toppen av min löparkarriär. Jag har aldrig varit i så bra form och allt var precis rätt, på rätt plats i rätt tid.

Jag pratar nämligen om Prags halvmara. Jag åkte ner dit, en vecka efter att sprungit in på nytt rekord på mildistansen och sub-36 för första gången, i Premiärmilen. Prag är en stad som jag uppskattar väldigt mycket, jag hade varit i Prag i sex gånger tidigare och det var perfekt tajmat att den sjunde trippen ske i samband med halvmaran. Samtidigt som jag tränade för maran, så fick jag givetvis fullskalig träning för halvmaran. Det skulle bli första halvmaran som jag sprang, som jag var optimalt tränat för. De fyra tidigare (Stockholm x2, Berlin och Göteborgsvarvet) hade jag inte alls samma mängd eller längd.

Hotellet som vi bodde på kändes bra, mina föräldrar var också med mig, likaså min sambo som alltid finns med mig ner till Prag. Spänningen innan var bra och nästan hela loppet var en fröjd att springa. Jag hade tankar att jag skulle springa under 1:22, alltså nytt rekord och sedan flyttade jag fram till under 1:20. Det stannade inte där, jag flyttade fram gränserna ytterligare, då jag såg att jag hade bra chans på sub-1:19 och så blev det. 1:18:46, en helt magisk tid. Jag kände mig inte särskilt trött.

Det var över 4 månader sen och det känns som en annan tidsålder egentligen, men då var som allra bäst och när kroppen är en medspelare igen, så ska jag sikta på att komma så högt som det är möjligt.

Vårens maskot...
...är Lunny. Han köptes in på min Islandsresa och min lilla lunnefågel har dykt upp då och då vid vissa lopp. Han har helt klart en otroligt stark påverkan att jag har utvecklat mig kraftigt under våren. Det har varit en fantastisk vår, tack vare Lunny.

Vårens bubblare...
...finns det många utav. De flesta under vårsäsongen har varit bra lopp. När jag sprang på 9:35 (mitt rekord på 3 km) i Norrköping Indoor Games, när jag spurtar förbi landslagslöperskan Cecilia Kleist på målrakan. När jag för första gången skulle  ut och testa mina vingar utomhus det här året i Premiärmilen, där jag sprang sub-36 för första gången. Det var något oväntat, då jag inte trodde att jag var i en sådan bra form.

Jag slog rekord i MälarEnergi Stadslopp (5 km), när jag äntligen fick springa under 17 minuter utomhus. Det var mycket som på förhand som var negativt (väder, genomblöt väska, misstänkt småskada osv), ändå lyckas jag prestera i Västerås på högsta nivå. Underbara känslor.

Jag gjorde bra ifrån mig i Karlstad Stadslopp när mitt fotproblem för första gången visade sin absolut mest smärtsamma sida. Trots att jag granskade min fot in i det sista, så körde jag ändå. Resultatet blev att jag sprang på den näst bästa miltiden någonsin. Otroligt egentligen.

Trosa Stadslopp är ett annat lopp, där min fot var vajsing innan start. Det kändes dock hyggligt, med tanke på att jag har haft svårt att träna innan det här loppet. Det blev riktigt bra och jag hade så pass fart att om det hade varit en milslopp (Trosa är 8.9 km), så hade jag slagit nytt rekord på mildistansen.   Det är alltid en fröjd att komma tillbaka till Trosa och springa, jag har goda minnen och det är alltid skönt att bjuda på sig själv, framförallt när man har haft extra tungt till och från.

Mål för hösten:

1. Bli frisk.
Det finns ingenting annat som är viktigt. Det finns inget speciellt lopp som är viktigt, inget lopp som är primärt. Utan jag behöver bli skadefri i ben och fot, jag inser att jag inte kommer längre i utvecklingen innan det är över helt enkelt. Sedan får jag ta det dag för dag, ifall jag ställer upp lopp och hur jag lägger upp mina pass. Jag har uppfyllt många fina mål under våren, nu är dags att jag få rå om mig själv och komma tillbaka dit jag vill vara. På toppen av min egna skala. Det är den som betyder något just nu.