Hälsoloppet 2014 - Möte med den siande snickaren!

Datum: 27 augusti 2014 Distans: 10 km Plats: 25 Tid: 36:40

 Snart har det passerat tre månader sedan maradebuten. Ett lopp som alltid kommer att följa med mig i mitt liv, oavsett vad som händer med mig. Det är ett av mina stora ögonblick i mitt liv, det går inte säga något annat. För över 2 år sedan, så hade jag knappt ens vågat drömma om att springa en mara, framförallt inte på den tiden jag gjorde det. Sedan dess kan vi konstatera att det har gått neråt, mest beroende på skadan som har sinkat mig och verkligen rivit sönder träningsschema efter träningsschema. Jag har svurit högt för mig själv över att jag inte kan få springa som jag har tänkt, min yttersta frihetskänsla har blivit förminskad.

Någonstans längs vägen, så dyker många tvivel upp och det har ni säkert sett i min blogg. Det har till och med varit så pass nära ett fåtal gånger att jag har lagt ner löpningen och bloggen för all framtid. Tvivlet har verkligen varit starkt närvarande och har fått mig att tänka att jag verkligen har haft en framgångsrik resa med löpningen på alla sätt och vis, ifall jag skulle kliva av nu, så har jag verkligen uppnått mycket på kort tid. Ni vet dock att jag inte ger upp så lätt, jag slängs in i nästan virvel med tokigheter.

Inför: Dagen började på absolut sämsta sätt, jag hittade inte min plåtlåda som innehåller mitt SL-kort och bankkort. Det tog mig nästan 45 minuter att lokalisera den, för jag har inga kontanter liggandes och jag ville verkligen hitta den. Till slut hittade jag den, i närheten av kylskåpet under ett papper som täckte lådan precis. Lagom kul och irriterad, kom jag sent till jobbet och tyckte inte alls att det var en särskild lyckad start på dagen. Jag försökte skaka av mig detta, samtidigt som jag hade sovit mindre bra i några dagar också. Det var väldigt svårt att ens föreställa sig att jag skulle springa ett lopp efter jobbet.

Till slut flöt dagen på och jag spatserade ut från arbetsplatsen, för att mentalt göra mig redo att ladda om. Jag hade bestämt mig ett bra tag tidigare att jag skulle springa 10 km istället för 5 km (som jag hade gjort bägge gångerna hittills). Anledningen var egentligen busenkel, jag ville inte sätta onödig press att jämföra mina tidigare insatser på distansen mot kvällens kommande. Jag skulle säkert bli någorlunda stressad att pressa mig mot att slå min tidigare tid på denna bana. På pendeln så trängdes vi återigen bland olika bufflar, jag försökte få upp någon tävlingsgnista att fajtas med under loppet.

Dags för ännu ett lopp bland alla andra!

 Väl på plats, så är allt sig likt mot föregående upplagor jag har deltagit i. De två tidigare gångerna har jag varit småsjuk eller kraftigt förkyld, så även idag. Carolina Klüft fanns tydligen på plats för att gulla lite med barnen, jag var inte där för gulla med någon utan för att visa att det fanns något i den här fallna stjärnan. Jag hälsade även på den gamla bloggaren Lennart (Milen Sub-40), alltid kul att ses och senast vi sågs var faktiskt på samma lopp förra året.

I väntan på biktbåset.

 Inte nog med detta, så träffade jag på Kim (Springande snickaren) igen, precis som vid Midnattsloppet. Vi pratade fram och tillbaka, han försökte peppa igång mitt något sargade psyke. Dessutom så gissade han på "låga 37" under Midnattsloppet och prickade in rätt (37:20), den här gången tippade han 36:40. Något som fick läggas in huvudets hårddisk och tas fram senare. Efter en ganska minimal uppvärmning och minst tre besök på dasset, så gjorde jag mig redo för att köra järnet.

"Siaren" berättar om sin nya karriär!

 Under: Den där pirriga känslan som fanns vid varje start en gång i tiden är väldigt sällsynt, det finns bara vid riktigt stora händelser (Stockholm Marathon var nog senast). Nu var jag mest bara avtrubbad och ville ha det här överstökat, jag kom iväg rätt hyggligt. Jag lyckades kryssa mig förbi några stycken, då jag hade en rätt dålig ytterposition längre bak i ledet. Till slut var jag för tillfället fyra bakom tre duktiga löpare. Jag visste att jag inte skulle hålla särskilt länge som fyra, men känslan av den där snabba starten och bara få kötta på så som jag vill.

I väntan på dö...skottet!

 Första kilometern passerades på något med 3.1X och det var fullt godkänt, men precis som vid de senaste loppen vid de här riktiga höga farterna, så har jag en mer ansträngd andning än tidigare. Jag blir andfådd och det är ganska jobbig känsla, kombinerat med vilken historik jag faktiskt har bakom mig med skador och sämre träningsbakgrund. Jag är så van att prestera på en mycket högre nivå och då blir det alltid svårt att vid varje träningspass och lopp, att jag faktiskt inte är i min absoluta toppform för tillfället. Foten och benen kändes inte särskilt mycket, utan det var mer en snabbare trötthet som slog mig. Vid runt 3 kilometer, så agerade Nino från Huddinge speaker och lyfte fram mina "karaktäristiska hörlurar" och det gjorde han rätt, utan min musik så hade jag fått lyssna på min otroligt jobbig andning och löpningen hade blivit ännu mer påfrestande nu.

Halva kvar då..

Efter 3 kilometer, blir det lite segare och jag har i mitt inre upprepat att en "sub-37"-tid är fullt godkänt med de förutsättningar som finns i ryggsäcken så att säga. När jag passerar 5 kilometer, så gör jag det på 17:55. Bättre tid än när jag sprang Hälsoloppet 2012 på 5 km. Kvällens tid hade även givit mig en andraplats i 5 km-racet, bakom landslagslöparen Fredrik Uhrbom och det hade inte heller varit fy skam. När vi skulle påbörja nästa halva av loppet, så tyckte jag att det hade varit otroligt skönt att bara få springa 5 kilometer utan krusiduller. Jag blev trött i benen och hade lite ont i baksidan av ena låret, svetten rann ner i ögonen och det sved rejält.

Början på min klassiska monsterspurt...

 Jag kan väl med lätthet konstatera att jag sprang andra varvet på ren jävlar anamma. Ingenting annat så att säga. Det fanns inte så mycket tankar i mitt huvud än att jag ville att skulle gå över. Sedan var det återigen dags igen för min klassiska fiende, nämligen illamåendet och det gör att jag medvetet saktar ner lite och det vill jag egentligen inte. När det återstår mindre än 1 kilometer, så skiter jag fullständigt i detta och försöker trycka på så gott det går. När jag förstår att jag faktiskt har en möjlighet att springa "sub-37", så tar jag i allt för kung och fosterland. Jag bjuder på en spurt av högsta möjliga rang och kommer in i mål. Speakern noterar givetvis detta och har tydligen lite bakgrundsinformation att jag har sprungit en del banlopp (nåja) och gjort bra ifrån mig tidigare. Det tackar en gammal fallen stjärna för. Tiden då? 36:40. Minns ni detta?

Krigarfejset nummer 1!

Efter: Vid målgång ligger jag närmast utslagen i gräset och bara försöker återhämta den lilla kraft som finns kvar efter spurten och loppet. När jag väl reser mig, så möter jag den springande snickaren eller f'låt, jag menar såklart den siande snickaren. Han sa 36:40 och det blev EXAKT 36:40. Imponerande att man kan sätta det. Nästan lite småläskigt.

För min egen del försöker jag processa vad jag tycker om den här resultatet. Hälsoloppet är givetvis en enklare och snabbare bana än Midnattsloppet, så det borde ge en klart bättre tid än i Midnattsloppet. Samtidigt, är jag egentligen bara 1,5 minut från mitt rekord och det betyder att jag börjar närmar mig återigen, även om det en bra bit kvar. Jag får ändå vara stolt att jag tog mig ut hit, då jag faktiskt inte var så sugen tidigare. Nu visste jag dock att jag hade gjort helr rätt och ställt upp, det var precis rätt dag och plats för detta.

Trött kille det där!

 På vägen hem, så infinner sig en skön känsla. Den där känslan av att det gick ungefär som jag hade tänkt att det skulle gå. Under loppet har jag ett bra psyke och tänker alltid positivt, ibland har jag målat upp rena rama tidningsrubriker i huvudet om hur saker och ting ska gå. Det har funkat flera gånger. Idag, var det inga tidningsrubriker förvisso, men en liten seger på den stora vägen. Jag kommer hem och ser CL-kvalmatchen för Malmö FF, som imponerar och ta sig som första svenska lag på 14 år till Champions League. Nu har jag i vanliga sammanhang svårt för MFF, men det här är väl också en liten seger någonstans i världen. Ungefär som mitt lopp ute i Huddinge, en fallen stjärna lever.


Fotnot:

Jag är inte särskilt rädd för clowner. Men den där Ronald McDonald som besökte Hälsoloppet, var en läskig jävel.