Telge Stadslopp 2014 - Tystnaden glimmar som guld överallt!

Datum: 30 augusti 2014 Distans: 5 km Placering: 4 Tid: 17:14

Att hela tiden sträva efter att bli bättre, det är en målsättning klar som något. Det har varit ett ledmotiv hela min löpkarriär, att förbättra mig själv och få känna att jag flyttar fram gränserna på vad som är möjligt. Jag har drillat mig själv hänsynslöst steg för steg, för att ta mig upp för utvecklingstrappan. Skador och förkylningar har inte stoppat mig särskilt, ibland har ren dumhet få ta överhand för detta. Men oftast har jag gynnats av mitt målmedvetenhet som alltid funnits där. Jag är stolt över att jag inte har släppt den, även om vi har haft stormiga perioder.

När jag förstod att jag skulle ha en jobbig period framför mig, där jag inte skulle träna lika ofta och lika snabbt, som jag är van med. Vilket har gjort att en del frustrationsyttringar har uppkommit, jag har varit mer tvär och sur än vanligt. Om vi säger såhär, efter mina träningspass, framför allt sådana som gått precis som jag har velat eller bättre, så är jag alltid på ett ypperligt humör. Däremot så är det precis tvärtom, när jag får traska hem och fått avbryta ett pass efter ett par hundra meter. Då förbarmar jag livet och allt möjligt runt omkring. Skam den som ger sig, det är bara att bita ihop.

Inför:
Jag är alltid sugen på att springa lopp, det är kul att se fram emot lopp efter lopp. Oavsett vilken karaktär på förhand som loppen har, så finns det alltid något positiv att lyfta fram som gör det intressant att springa. Efter Hälsoloppet i onsdags, då jag tog ett litet steg framåt, så var jag osäker på hur jag skulle göra i helgen. Jag visste inte om jag skulle springa Telge Stadslopp eller Kistaloppet under lördagen, då jag hade sprungit Telge två gånger och Kista ingen gång, så var jag inte direkt stensäker på hur det skulle bli. Dessutom fanns Solsidan Runt på söndagen, mitt "hemmalopp", men det var klart rätt tidigt att jag skulle agera funktionär där och då var den frågan ur vägen. Eller skulle jag springa ett lopp överhuvudtaget?

Många frågor och till slut, så blev valet ganska enkelt. Telge Stadslopp, för tredje gången, fick det bli. Jag var mer sugen på att springa en "femma" och dessutom hade jag revansch att utkräva sedan senast. 2012 sprang jag på 17:36 och det var då gällande rekord i nästan 1 år, innan jag slog det i Västerås. 2013 så var tanken att jag dels skulle slå den tiden och även springa under 17 minuter för första gången, jag skulle göra ett ärligt försök att utmana i varje fall. Jag sprang på rätt bra, men vid 3 kilometer så dog jag fullständigt. Så tiden blev 17:36 igen och jag var ruskigt besviken efter loppet, men samtidigt föregicks loppet med en riktig förkylningsperiod som sänkte mig ganska mycket.

"Toppformen, var är du?"

Idag hade jag möjligheten att revanschera sig, men starten började på absolut sämsta sätt. Jag gick upp och hade säkert fyra timmar till godo att förbereda mig, men de som känner mig, vet att jag väntar in i det sista innan jag ska iväg. Så det blev som vanligt, hyggligt stressigt så att säga. Först hittade jag inte min löpartröja, så jag tog den gamla IFK-träningströjan som jag tidigare har sprungit med och sedan upptäckte jag att jag glömde hörlurarna till ipoden. Snacka om vara stressad. Så starten blev ingen bra och jag satt butter inledningsvis, sedan var det bara att acceptera att saker och ting var det som var helt enkelt. Väl på plats, så kände jag igen mig. Inga särskilt stora namn skulle komma till start, några få enstaka kände man till. Jag tog en snabbis förbi biktbåset (Det luktade Jenka när jag kom in, men sen försvann det när jag öppnade toalocket) och sedan var på med kläderna.

Inget nytt för mig om man kan säga så.

Det blev en kort uppvärmning, kändes helt okej och det gällde att för första gången springa utan ljud i öronen (undantaget inomhusloppen). Precis innan start såg jag en från Farmen som skulle ställa upp och att jag ens känner till det, är lite pinsamt. Mitt mål var rätt tydligt och det var att slå 17:36 och slå en löpare, som slog mig i Hälsoloppet. Jag visste dock inte hur detta skulle gå, uppenbarligen. Däremot visste jag att jag var sugen att bevisa för mig själv att jag kan ändå, en fallen stjärna skulle visa sig lysande igen. För min skull. För fansens skull.

"Eyy, vad vill ni?"

Under: 
Jag gav mig fan på att göra en bra start och få känna att jag hade krafter kvar, sen skulle det bli oerhört intressant hur jag skulle prestera utan hörlurar. Det hade på något sätt varit min "komfortzon",  samtidigt är det alltid spännande att utforska något du inte har gjort tidigare. I varje fall inte utomhus. Det är synd att det var just ett mindre lopp, det skulle ske, för då är jag väldigt ensam i min egen tystnad eller icke-tystnad om jag tänker på andning.

Nåväl, jag kom iväg väldigt bra och han som var på förhand "bäst" av alla, drog iväg som ett spjut. Jag hängde på bakom honom och jag låg tvåa under en längre period, efter cirkus 2 km började några komma ifatt. Framförallt den duktige löperskan Dace Landström, hände oroväckande hack i häl. Jag vet att hon har gjort bra ifrån sig under vissa lopp tidigare, men att hon trots att jag upplevde en bra start att hon var så nära kändes kusligt nära. Jag lyckades pinna på rätt bra, utan hörlurar och med en hemsk historia bakom mig. Däremot hade två stycken duktiga löpare passerat mig sedan tidigare. Efter cirka 3 kilometer, närmade jag mig backen där jag tog slut förra året.

Vroom!

Den här gången föll jag inte alls i energi, utan jag var väldigt stark i backen och lyckades förpassa Dace i ett bra mellanrum bakom mig. Jag kände mig oroväckande energisk fortfarande. Om jag ska vara krass, är man uppe på den "nivån" jag är på idag på 5 kilometer, så är det ett jävla ös kan man säga. Det finns inga som helst "lugna perioder" och psyket får jobba stenhårt varenda steg du tar. Något som jag mest oroade över var att min andning skulle vara jobbig att lyssna på, framförallt när jag upplever att jag har blivit mer andfådd sedan jag har fått en "downer" sedan skadan. Det var dock inget som bekom mig, sedan sprang vi ner för en backe och då märkte jag vad Dace var rätt duktig på. Nämligen nerförsbacken, hon var egentligen så pass stark att hon var nära att passera mig.

Oerhört jämn kamp ett tag!

Jag lyckades dock hålla henne på halster ett tag till, för nu var jag verkligen trött och jag gjorde allt i i min makt för att hålla mig framför henne. När det inte var många hundra meter kvar, så skruvade jag upp det ytterligare och de sista 100 metrarna när jag såg att Dace var för nära, så spurtade jag och tog det där magiska avståndet rakt in i mål.

Nu är det slut i rutan!

Efter:
Härligt att ha en sådan där blåslampa under nästan hela loppet, kändes riktigt viktigt och gjorde att jag kunde prestera på en hög nivå. Tiden då? 17:14. En riktigt bra tid, så pass bra att den kvalar in som den fjärde bästa tiden någonsin på 5 km utomhus (Då ska man ändå veta att Kanalrundan är misstänkt kort). Det kändes verkligen att jag är på god väg tillbaka och jag slog 17:36, det var det viktigaste och som jag gjorde det. Jag trodde att det skulle vara länge sedan jag kände den där "överlägsna" känslan man kan ha ibland, när det flyter på. Men det dröjde inte länge.

Jag ser fortfarande jäkligt trött ut!

Inte nog med detta, jag förärades med att få kliva upp på pallen eftersom jag var topp 6 av herrarna. Lite roligt var det också när speakern ställde några lustiga frågor till vinnarna av i respektive klass, till herrvinnaren så ställde han frågan om han tränar löpning. Oavsett om man är elitlöpare eller nivån under, så vinner man inte på en sådan tid om man nu inte tränar. Ett gott skratt fick jag i varje fall. När vi väl hade klivit upp, så fick jag en fin termos. Alltid något, jag får hoppas att jag kan använda den till något vettigt i vinter. Framförallt kul att jämföra med vad sexan fick, nämligen en fotspray. Ja, varför inte.

Att fel att stå på pallen.

När vi gick därifrån, så kände jag verkligen hur smilet hade svårt att ta slut och att jag gjort mig förtjänt av den här framgången. Jag hade verkligen kämpat hårt för att nå tillbaka till toppen. Det är värt att poängtera att jag är inte där än, men jag är bannemig på stark frammarsch och det är en skön känsla. Banan annars då? Jag har sprungit den två gånger tidigare och det vore märkligt ifall jag inte tyckte om den, eftersom jag kommer hit en tredje gång. Den är lättsprungen och man har alla möjligheter att slå ett nytt pers ifall man är lagd åt det hållet. Jag gjorde det dock inte, men det skiter jag i, jag är nöjd ändå.