Där kom den där förkylningen

Jag som hade precis kommit igång med 2015 års försäsong i torsdags. Så då kom mitt första hinder eller stoppblock. Jag hade sprungit ett bra pass i torsdags, jag kände mig rätt hygglig förutom att vara lite småtrött (det är man väl fram och tillbaka under vardagarna hela tiden). Så i fredags så slog det till under natten och det ganska rejält. Det var hängigt fram och tillbaka under dagen tills under sent på eftermiddagen övergå till ett starkt illamående och där intog känslan att behöva kräkas. Så illa blev det dock inte, men det är inte så kul att inleda helgen med att vara krasslig. Lyckligtvis fick jag njuta av På Spåret-premiären och som alltid levererar det stabil underhållning i en timme.

Dagen efter, alltså igår, så hade det blivit bättre. Jag gick ner till affären, trots att det var totalt snöfritt, så kändes det i luften och runt omkring mig att det var riktigt snöväder. Ljust, kyligt och få människor ute egentligen. Det var bara en sådan där klassisk snödag, utan snö helt enkelt. Jag velade fram och tillbaka lite under dagen, innan jag frankt bestämde mig för att ta på mig löparkläderna och köra ett pass. Jag var utan egentlig energi och kraft, "tog" mig runt på 4:29/km i snitt på 18 km i skogen. Det var lagom, framförallt eftersom det var 2 veckor sedan jag befann mig i skogen. Lika rofyllt som vanligt.

Under de 3-4 kilometrarna, så hade jag bara en motiverande faktor kvar egentligen - att ligga i ett varmt bad och få njuta över att passet var gjort. Så den sista delen var inga konstigheter, utan helt plötsligt låg jag där och plaskade runt i badet. Det enda som saknades var en plastanka som gjorde mig sällskap, men det fick gå ändå. Idag var jag dock mera krasslig än tidigare och det var helt enkelt bara att ställa in mitt planerade långpass. Självfallet hade det varit skönt att få springa där återigen i skogen och fortsätt bygga en bra grund för 2015. Det kommer komma fler pass, det är bara att konstatera att livet rullar på ändå.

2015 - här kommer jag!

Vilan varade inte länge. Det fungerar inte så för mig. Igår kväll tog jag på mig mina pjux och tog en tur, med två ganska intensiva innebandyträningar i ryggen, så visste jag inte riktigt vad jag siktade på när jag gav mig ut i mörkret. Det var den klassiska asfaltstian och till slut blev målet att sikta på sub-40, enkelt och bra. Det är en speciell känsla för en vanlig och enkel motionär att slå den där gränsen "ifall man har lust", jag tänker inte förringa att många kämpar stenhårt för att till den där magiska motionärsgränsen. Jag undrar när det faktiskt blev bestämt att det skulle bli en sådan där häftig skiljelinje, jag förstår att det är under 4 i snitt per kilometer som på något sätt bidrar till detta. Samtidigt, så var det någonstans det blev kutym att jaga efter den någon gång i tiden. Något mer påläst om det kanske kan skriva om det för mig. Jag ska skriva om sub-40 i ett inlägg nästa vecka, det finns faktiskt en anledning till att jag kommer att göra det.

Nu för tiden är det svårare för mig att köra sub-40 än det var under min maraträning, anledningen är att hela mitt löparliv kastades totalt omkull efter min mara. Ingenting var säkert och allting var osäkert, ena dagen nytt rekord på 5 km (MälarEnergi Stadslopp) samt tätkänning på 10 km (Karlstads Stadslopp) förbyttes mot enorma problem att ens gå sub-37 och allmän tvivel hos en själv rådde. Jag har många oortodoxa saker som inte stämmer in på en "vanlig löpare", hörlurar är ett ämne som har varit uppe. En annan är väl mina fruktansvärt galna ruschstarter, där jag tar i från kung och fosterland oavsett om det är träning eller tävling. Efter det börjar jag mattas av, för att hitta en mer stabil nivå senare under passet. Väldans idiotiskt, är det utan tvekan. Samtidigt som jag älskar känslan av fart, fullkomlighet och oövervinnlig. Den där superfarten i början är inte lika stark under mina tävlingspass, vilket gör att mitt lilla "spel" blir svårare.

Spelet går ut på att jag får poäng för hur många sekunder jag ligger under 4 minuter i snitt per kilometer, sen får jag mer poäng om jag fortsätter på den vägen eller minuspoäng ifall jag börjar tappa. Enkelt sätt att motivera mig för att hålla mig på rätt sida gränsen. Igår var en sådan dag där jag började ganska bra, för att sedan snabbt mattas av. Det blev dock 3:59/km i snitt och jag klarade återigen mig. Det är värt att nämnas att jag var trött, sliten och allmänt grinig på allt möjligt för tillfället. Det är alltid ett styrkebesked när jag levererar fast jag inte där mentalt. Samtidigt var det här också mitt första pass för 2015 och nu har min långa vandring börjat som inte kommer att sluta förrän om sisådär 11-12 månader. Jag längtar redan tills jag är i hetluften igen.

Inget Berlin - den här gången!

Säsongen har knappt slutat förrän planerna på nästa har tagit fart. Inomhussäsongen är väl mer eller mindre hyggligt planerad eller i varje fall kartlagt vad som kan vara intressant. Vi kan väl konstatera att den troligtvis börjar den 6 januari i Eskilstuna och då ska det bli intressant att se hur 2015 artar sig. Det är då. Utöver detta så planerar jag utomhussäsongen för fullt, det handlar om svenska såväl som ett par lopp utomlands. Jag vill gärna springa lopp som tycker om väldigt mycket, samtidigt som jag vill utforska nya upplevelser. Det finns bara ett visst datumspann för alla spännande lopp att få plats på, så enkelt är det. Just i detta nu, kan det bli så att "kära kor" kan få offras för annat.

Ett lopp som jag däremot inte kommer springa och som jag känner en större sorg över, är att jag inte fick plats för nästa års Berlin Marathon. Jag skrev upp mig för lotteriet och för ett par dagar sedan kom beskedet att det inte blir något under kommande säsong. Många ansökte, få fick plats. Jag var med i allmänlotteriet, eftersom om man kunde gå "Fast Runners"-vägen, så hade man behövt som kille sprungit maran på under 2:45. Så det gick inte alls. Det känns väldigt bittert, med tanke på att andra "glada" motionärer fick plats och jag anser mig givetvis där jag ligger idag få plats. Jag får vara ödmjuk och inse att det kommer fler chanser, men att vänta till åtminstone 2016, känns som en smärre evighet. Jag har dock andra intressanta lopp som finns bakom hörnet, så det får bli min tröst i det hela helt enkelt.

Tunnel Run 2014 - Det här är slutet och början

Datum: 22 november 2014 Distans: 10 km Placering: 82 Tid: 36:18

Jag skrev det i mitt "inför-inlägg" för det här loppet. Det har varit en lång säsong, den började redan i januari med Örebro Indoor Games. Det har blivit många lopp under säsongen, det har varit många minnen som har skaptas under året som jag kommer att ta med mig så länge jag har möjlighet att minnas. Hässelbyloppet har knutit ihop de två tidigare säsongerna som jag har varit aktiv. Båda gångerna har slutat att jag har vara ganska missnöjd. Så även i år. På köpet har jag haft en skadedrabbad höst och den slutade ännu värre än vad jag hade tänkt mig. Det var ett mycket tråkigt avslut.

Jag tog en kort paus, med betoning på kort. Då jag var igång inte långt därefter. Även om det blir lite lugnare pass. Det skulle vara över en månad kvar tills nästa lopp och jag skulle få det svårt med att fokusera och köra på tuffare i vissa pass. Jag hade tankar att springa Göteborgsvarvets seedningslopp i Södertälje och Norrköping, men av olika anledningar blev det inte så. Även om det i bägge fallen, dröjde in i det sista innan jag faktiskt bestämde mig för att inte springa dessa. Sen var det bara 2 veckor kvar tills Tunnel Run, det där loppet som bara skulle springas en gång någonsin. Då fokuserade jag återigen sådär härligt hårt som jag brukar göra med min träning med långa bra pass, intervallpass blandat med snabba asfaltspass. Den där gamla känslan infann sig, trots att kylan hade slagit sig till ro. Så kändes bra att köra på, som jag brukade göra en gång i tiden.

Inför:
Jag tog helg efter härlig vecka på jobbet. Fredagen skulle bli lugn och jag var i stort sett fri att tagga ner och ladda på mitt vanliga sätt under dagen. Det blev en del TV-spelande kombinerat med chokladglass och rostade mackor (inte samtidigt såklart). Det var skönt att vara ledig helt enkelt utan tvekan, utan att behöva tänka på att jag skulle upp alltför tidigt dagen efter. Ibland får man faktiskt njuta så mycket det går. Jag hade faktiskt inte så mycket tankar på loppet dagen efter. Ska jag vara ärlig har jag inte haft särskilt mycket tankar på det här loppet alls.

Det är vi som ska göra det!

Jag lade mig till sängs och fick sova 8,5 timmes sömn, det kändes skönt att vakna upp i god och lugn ro. Jag åt min väldigt standardiserade frukost, intog rödbetsjuice. Snurrade runt hemma, efter alla prylar jag behövde. In mot stan hade jag inga speciella tankar, men vid tunnelbanan, när man såg att det var många med västar. Så började det återigen kännas som det brukar göra inför större lopp, en viss förväntan. Att det här ska bli kul, men med tanke på att höstsäsongen har varit mycket upp och ner, så höll jag förväntningarna på en låg nivå.

Här någonstans går jag igenom dagens mantra; "Spring"

Väl på plats, så var det att uppsöka det jag brukade uppsöka, nämligen det blåa biktbåset. Trots att vi var i lagom tid, så hade jag förväntat mig lite större köer. Det var dock inget jag behövde oroa mig för, jag hittade ett biktbås relativt snabbt. Väl där inne, så upptäckte jag till min förvåning att det var i stort sett oanvänt. Inte nog med att jag kunde se det nere i "hålet", utan den själva stora pappersrullan var inte använd. Det behövdes tydligen en raketforskare för att kunna ta loss den på ett vettigt sätt, något som var mer klurigt än vad jag hade förväntat mig. När fokus skulle läggas på själva loppet, så var det tankarna att göra ett bra lopp och springa på en 36-tid. Framförallt när man visste att den skulle vara småtuff, så hoppades jag att idag var den dagen jag skulle göra framsteg igen.

Lunny vakar alltid över mig!

När jag väl hade fixat i ordning de saker, jag behövde fixa (nummerlapp, chip). Som "elitlöpare" så behövde jag inte ha på mig reflexvästen, som man annars skulle ha. Så jag hade möjligheten att bära mina tävlingskläder i vanlig ordning, förutom att Exotic Snacks då fanns med på tröjan för första gången under ett tävlingslopp. Efter det, var det bara att följa med strömmen, som ledde in till loppet. Träffade en gammal bekant, vi joggade till starten och det var den uppvärmingen som var idag. Innan starten skulle gå såg jag friidrottsoraklet A Lennart Juhlin, stå med sin digitalkamera och ta foton. Kanske var det för att jag var just där? Inte vet jag, men sen var det dags att börja springa.

Jag har försvunnit, det är dags för mig att gå ner i "gruvan" och göra mitt

Under:
Det är en speciell känsla att få springa i ett tävlingslopp. Särskilt ännu mer när det handlar om ett sådant här lopp som innebär att det bara blir en gång. Idag var det bara att se till att njuta, framförallt nu när inte hörlurar var tillåtna. Bara en sådan sak, jag hade bara sprungit två 5 km-lopp tidigare utan hörlurar. Nu var det dags igen, fast dubbla den distansen. Lite tråkigt var det såklart, men med tanke på att vi så många som skulle springa, så skulle det nog gå i vägen. Det kändes rätt bra i inledningen, benen kändes pigga och det var en fin dag att springa. Det var förvisso svinkallt när jag "klädde ner" med mina ytterkläder, men nu när jag sprang, så var det inte alls lika fullt så farligt. Redan efter en kilometer hade man ett gäng major, det var lite lustigt att se. Kan inte vara kul att känna att man skulle vara nödig redan då?

Jag är inte en av de gula

Något som direkt jag tyckte var häftigt och som fick mig att glömma att jag inte sprang med hörlurar, var det coola ljusspel som vi fick springa igenom. Det är sådant här som gör att det känns värt att lägga ner mycket träningstid, för att få sådana här häftiga upplevelser. De som inte deltar i den här typen av lopp överlag, vet inte vad de missar. Det var en hel del upp och ner i tunneln, vilket gjorde att blev lite hackigt. Höjningarna var dock inte alltför farliga, med tanke på att de inte var alltför stora. Inte nog med detta, så sprang vi förbi ett par julgrannar med fejksnö. Mysigt värre, utan tvekan.  Med tanke på vilket elände jag fick uppleva under Hässelbyloppet, så var det här precis så jag ville avsluta den här säsongen. Med ett leende och få den där härliga springkänslan i benen.

Där de inte fanns härliga installationer, så tyckte jag att det var fridfullt att få springa i tunneln överhuvudtaget. På något sätt så var det utmärkt att få springa utan hörlurar den här gången, det var bara jag och ett gäng löpare som troligtvis gjorde sin sista tävlingssteg det här året utomhus. Min hjärna gick på högvarv och det kändes som att det skulle hänga tavlor från mina lopp i år, som den där en sorts sammanfattning över året som har gått. Jag passerade 5 km på 18 blankt. Ingen supertid, men inget att skämmas för heller.

Jag startade relativt långt fram i ledet när vi började loppet, vilket gjorde att det inte fanns alltför många att passera och jag blev inte särskilt passerad heller. Jag kände mig i bättre fysisk form nu, än vad jag gjorde under Hässelbyloppet. Det är som att jag fick förnyade krafter från ingenstans egentligen. I början av loppet, trots att det gick bra, tyckte jag att det var härligt att året skulle vara slut för min del - rent löparmässigt. När jag började närma mig slutet av loppet, så var det tvärtom. Löpningen var det roligaste jag visste och det är en härlig skillnad att känna sig stark. Ett litet illamående tornade upp sig, men jag lyckades hålla det i schack, genom att bokstavligen hålla huvudet högt.

I den sista fjärdedelen serverades det glögg och pepparkakor, bara tanken över att stanna och inta detta, kändes lite väl mycket för lilla magen. När jag insåg att vi faktiskt hade mindre än 1 kilometer kvar, så var det som att jag gått mitt livs tuffaste lopp någonsin egentligen. Inte för att jag hade det, utan för att jag äntligen insåg att det här skulle vara avstamp mot någonting annat och när jag seglade förbi den sista lutningen och tog med raska steg in i mål. Så var jag lycklig.

Efter:
Det var underbart att kliva över mållinjen. Det märks att jag har saknat det här med tävlingslopp och tävlingsloppen hade saknat mig. Tiden blev 36:18 och jag är i dagsläget på 82:a plats på listan. Med tanke på hur det har sett ut under hösten, så är det här utan tvekan ett styrkebesked att jag är på väg någonstans igen. Jag smålog för mig själv. Allt är möjligt. Nästan direkt efter loppet är det någon som hälsar på mig, ett "fan" som följer min blogg och tackade mig för att han kunde slå personbästa idag, eftersom han hakade på min rygg. Om inte jag slår PB, så är det alltid kul att hjälpa andra att göra det. Kul prick att prata med. Utöver detta så måste jag säga att det var välarrangerat lopp och alla som har sprungit det här loppet, bör vara stolta över sig själva för sin prestation och för den upplevelse som det här var.

Jag vann inte, men jag kände mig som en vinnare ändå

Steg för steg när vi åkte hem, så blev gladare och gladare. Jag hade inte ens sprungit på PB-tid, det  var inget som förväntades. Däremot så hade jag sprungit på en tid, som indikerade att med rätt typ av fokusering och hård träning, så skulle jag vara där nere på 35-nivå igen. Min fot kändes lite av och till, men det var inget större bekymmer idag. Får jag den under kontroll och tränar på bra under säsongen 2015, så kan det bli återigen intressant.

Det här var alltså det officiella slutet av löparsäsongen 2014 för min del. Det var också startskottet för nästa års loppsäsong. Den här tiden gav mig ett besked som jag kommer att leva länge på, även om jag hade det som målsättning att springa på en 36-tid. Så var det här helt klart mer än vad jag kunde begära egentligen. Ska jag vara helt ärlig, så hade jag nog kunnat pressa ännu ytterligare under loppet och då hade vi kanske smitit ner på 35-nivå igen. Nu väntar ett par dagar utan löpning, sedan under senare delen av veckan, så drar träningen för 2015 igång igen. Med ett mål i sikte - att bli bättre.

Inför säsongens sista

Då var vi till slut här. Loppet som avslutar hela säsongen 2014. Den började den 11 januari i år med Örebro Indoor Games, det slutade med nytt rekord på 3000 meter, 9:41. Sedan har det rullat med 24 lopp till av olika längder. Jag har många känslor i kroppen angående det här loppet. Dels för att jag redan känt att avslutet var som "vanligt" redan med Hässelbyloppet och dels för att jag inte riktigt har varit säker på vad jag ens har haft för målsättning inför loppet. Loppet ska tydligen bestå av en ganska tuff bana. Det är ingenting jag skräms av, samtidigt som jag tycker att det ska bli väldigt kul att vara en del av något unikt. Att få springa ett engångslopp. Att få springa ett lopp överhuvudtaget, att känna tävlingsnerverna tala till en.

Ska jag vara ärlig har jag åter dragit upp ett snäpp i träningen, den senaste tiden. Det är verkligen den sista tiden av "bra träning" innan kylan och eventuell snö kommer att ta vid. Hade det inte varit för det här loppet, så hade jag haft en riktigt "downperiod", där det hade varit svårt att motivera sig extra inför vissa pass. Nu har jag kört på helt okej. Jag är givetvis långt ifrån min allra bästa form som jag hade för 6-7 månader sedan, då var jag i mitt livs bästa form. Däremot har jag hämtat mig lite från en ganska lång säsong fylld med för det mesta glädjeämnen. Foten är som den är, fullständigt oförutsägbar. Jag kommer att när säsongen tar slut i och med imorgon, att på allvar ta tag i detta. Jag kan inte inleda säsongen 2015 med samma problem som jag har nu, utan nu måste se hur vi går vidare.

Jag sprang mitt sista pass igår, det blev ett lugnt pass på den klassiska asfaltstian på 4:17/km. Det fanns en del krafter kvar, men med tanke på att jag har sprungit ett intervallpass dagen innan och det var då var två dagar kvar till loppet, så valde jag att ta det lugnt med den delen. Vad är mina tankar för morgondagen? Det hade varit trevligt att avsluta med en 36.XX-tid, det hade jag varit mer än nöjd med. Det är dock så många variabler med trycket i tunneln, kylan och formen för dagen som bestämmer hur det kommer att gå. Det blir också mitt allra första millopp utan hörlurar, jag tror att jag kommer att klara det galant. Dags att sätta punkt för en fruktansvärt kul säsong. Jag är en fajter, en kämpe och oavsett hur det går - en vinnare. Så även imorgon också.

Att ställa sig upp på nio...

Jag har en jäkla kämpainställning kombinerat med ett hyggligt läkekött. Det är bara att konstatera att jag forcerar mig fram trots alla möjliga knepiga saker som inträffar för min del. Jag misströstar inte eller skyller på någon eller något, jag har alltid varit frejdig när jag har spelat lagidrott och sedan jag började med min löpning, så jag kört otroligt hårt. Även om jag har haft mycket smärta och träningsvärk längs vägen, så har jag njutit och hittar glädjeämnen hela tiden. Självfallet finns det mörka stunder, men allt kokar egentligen ner till fundamentala saker. I det här fallet handlar det om att ta kontroll. För min del handlar det om att det är jag som äger min tid med mina egna förutsättningar, jag är den ende i hela världen som kan göra något åt mig själv och jag bestämmer helt hur. Ett koncept jag lever efter oavsett om det gäller löpning, jobb eller privat. Jag ska ta och ha kontrollen.

Det känns att jag börjar bli vuxen. Jag är mer mogen i sinnet och tycker att ansvarskänsla och arbetsplikt är något av det viktigaste som finns. Jag kan väl inte riktigt påstå att det var på det viset för 5-6 år sedan, även om jag små frön till den jag är där såddes redan då. Att arbeta med psyket, att alltid vilja utvecklas och drivet att undersöka vad som finns bakom nästa dörr. Det finns aldrig några genvägar någonstans, hårt arbete gör resultat. Nu känns det som att jag sitter och skriver massa klyschor, men det här mycket av det som gör att jag byter om när jag kommer hem ger mig ut när det nästan är nollpunkten och iskallt regn snärtar till i nacken. Jag får faktiskt erkänna att jag tycker att det är kul att andra vill prata med mig om löpning, eftersom jag "gör det bra". Jag kan inte påstå att jag sitter på några större hemligheter, däremot så har jag samlat på mig en del insikter som jag använder mig av idag, samtidigt som jag är väldigt glad över att jag har mycket kvar att lära på olika nivåer.

Idag blev det ett ganska oengagerat intervallpass, när jag väl var färdig med nervärmingen och stod i regnet. Så kände jag mig som huvudpersonen i "Nyckeln till frihet" när han har kommit ut ur röret, när han står där och skrattar över sin frihet. Jag står alltid för en makalös insats, oavsett hur träningspasset har gått. Att jag trots att jag är trött, hungrig och inte alls sugen på att springa, spelar ingen roll. Jag genomför passet och det är i det stoltheten finns. Glöm inte att var stolt över dig själv, i de flesta lägen.

Smärta gör en levande, eller hur är det nu?

Vi kan väl med lätthet påstå att det blev en fysisk helg. Det började i fredags, då det blev hyggligt lugnt. Det avslutades med lite kroppsövningar innan läggdags. Så långt inga konstigheter.

Dagen efter skulle vi för vår del spela "derby" långt ut det bara går, vi mäktade inte med när vi åkte på utvisning efter utvisning. Vi blev straffade hela tiden för detta, det var minst sagt lite surt. För min egen del, så hade jag par skott från slottet från min backposition. Mina skott är inte direkt de farligaste, men det gäller att överraska motståndarna och ta chansen att kliva upp, för att få en pass när motståndaren inte har sett att jag har klivit upp och sen "pang". I mitt nästsista byte för matchen, så lyckades jag äntligen med konststycket att både pricka mål och undvika att skjuta på framstormande motståndare. Till slut gick den in i mål. Även om det är alltid trist att förlora den här typen av matcher, så fick jag trösta mig med att göra mål.

I sista bytet för min del i matchen blir också det mest uppmärksammande. Jag har spelat på gränsen en del under matchen, haft dispyter med ett antal spelare i motståndarlaget framförallt med en spelare som inte riktigt verkade vara i sina sinnes fulla bruk. Det är däremot inte han som blir huvudpersonen, men jag kommer i närkontakt av den tredje graden med en motståndare framför mål. Jag får ner han på marken och det blir milt sagt lite stökigt. Han flippar ur och drar ett otroligt hårt slag över foten. Han får minst matchstraff 2 (Han är avstängd minst en match framöver). Helt idiotiskt när man redan har vunnit matchen, snacka om att tappa humöret fullständigt. Det värsta av allt var att det var den fot som jag har haft problem med, som har blivit i stort sett, huvudpersonen på den här bloggen. Ni vet allt om det där. Först gör det svinont, jag är helt övertygad om att det något har gått sönder. En kvart senare, så har det mesta lagt sig och det känns om inte okej, i varje fall inte som att jordens undergång att tagit vid. Onödigt var det i varje fall och tråkigt att de finns som inte kan behärska sig. Utöver detta fick jag en smäll i ryggen av en armbåge, så jag var lagom mör efteråt kan man säga.

Sedan var det snabbt in för att se HV spela på hovet, det slutade tråkigt för min del med en strafförlust. Sedan var det återigen att bege sig hemåt, för jag skulle ut och springa. Det blev 13 km asfalt. Tanken var väl inte att det skulle gå sådär vansinnigt snabbt, eftersom jag hade spelat match tidigare och att jag inte hade ätit sådär vansinnigt bra under dagen. Det blev ändå 4:07/km i snitt och jag kan man lätthet säga att jag kunde tryckt på betydligt mera utan att ha tagit ut mig. Märklig känsla att springa sådär kontrollerat och snabbt, utan att känna sig slutkörd. Efter passet var det otroligt skönt att ta ett bad, vi kan väl påstå att kroppen var någorlunda slut vid den här tidpunkten.

Dagen efter, alltså idag. Var det återigen dags att springa, det var ingen vila överhuvudtaget där. Det blev 24 km (det längsta passet på ett bra tag) ute i skogen, som snabbt blev becksvart. Jag var rätt så trött och hade ingen större energi, så jag är rätt nöjd med 4:48/km i snitt. Det känns skönt att vara "inne" i det där igen, att få göra bra pass och framförallt kloka pass. Jag kan inte direkt säga att det var med glädje jag gav mig ut på det här passet, men med stor stolthet är det bara att konstatera att jag fortfarande har samma inställning som tidigare. Att göra jobbet rätt. Det gjorde jag.

Nu tror jag också på mig själv igen

Så har det äntligen hänt. Som jag har letat efter det där passet som ska få mig att tro att jag är helt överlägsen, där jag är kapabel till vad som helst. För att vara ärlig så har jag haft en hel del tyngre pass, där de flesta har gått sisådär med få inslag av hyggliga pass. Det räcker dock inte alls för mig, framförallt om jag vet hur det har sett ut från januari 2014 till juni 2014, förmodligen den absolut bästa träningsperioden jag har haft som ledde till stora framgångar. Givetvis ska man inte snöa in sig på det förgångna. Det är farligt och kan bli beroendeframkallande. Jag kan knappt ens föreställa mig hur elitidrottspersoner letar efter den där tiden där de var som allra bäst och helt plötsligt efter lång strävan att komma tillbaka inser, att man aldrig kommer nå dit igen, det måste verkligen vara hur knäckande som helst.

Jag måste erkänna att mina allra mörkaste stunder har jag tvivlat lite om jag någonsin kommer hitta tillbaka till där jag var, jag åker väl en känslosam hiss när det kommer till löpning. Det har gått så långt att jag faktiskt funderat på att lägga av och känna mig nöjd med det jag har uträttat. Jag är en fajter som alltid vill se vad som finns bakom nästa hörn, se om det faktiskt finns nya möjligheter till förbättring. Så hamnar vi på dagens ruta, vad hände då?

Jag hade ett inplanerat pass idag. Det var den där klassiska asfalstian. Jag älskar att springa i skogen, men det ligger en viss charm att springa i ett lummigt bostadsområde längs olika vyer. Idag var det minst sagt rörigt på flera nivåer för min del. Det var andra saker på jobbet och privat, som tog mitt fokus åt långdragna håll. Problem är till för att lösas och visar prov på hur stark man är som karaktär och hur trygg man är i sig själv. Jag lyckades rida ut stormen. Efter många gäspningar på vägen hem, så var det dags att byta om och köra sitt pass. Inte så vansinnigt sugen får jag erkänna. Passet i tisdags var ett pass på c:a 12,5 km och var ett mellamjölkspass, där klockans batteri dog (mitt eget fel) samt att jag ingen nämnvärd kraft att tala om. Notera att jag ändå hade "beställt" en asfaltstia under 4:00/km i snitt. Det var ett tag sedan jag körde ett sådant pass, även om jag har varit bra nära.

Det kändes helt okej inledningsvis, sedan trots att jag var rätt så hungrig under passet, så tryckte jag på hela tiden och flyttade fram gränsen hela tiden. I slutet av passet så var jag var väldigt lycklig och stolt. Jag stängde av klockan, tittade sedan hur det hade gått. Det blev...3:51/km i snitt, ett av de snabbaste träningspassen någonsin. I min ensamhet bland andra människor som rörde sig i området, så viftade jag fingret i skyn som i en segergest. Jag är tillbaka. På riktigt. När jag tog bestämda steg hemåt, så kunde jag inte låta bli att flina för mig själv. Sedan var det dags att hamna i mitt klassiska ego-läge, där jag intervjuar mig själv efter ett väl genomfört pass eller lopp.

Vad är din första känsla efter det här passet, Andreas?
Bra. Mycket bra. Jag har aldrig någonsin tvivlat att jag skulle komma tillbaka på den här nivån igen. 

Vad tror du om framtiden?
Framtiden innehåller min bästa period. Det känns skönt.
 

Mellan livet och döden, kommer löpningen

Ibland så sätts man iväg på en lång tankekedja. Idag sprang jag ett 2-milapass, där lyssnade jag på en podcast precis som vanligt. Jag har sedan en tid tillbaka, börjat lyssna på Karlavagnen. Att vara 26 år och lyssna på Karlavagnen, tänka sig hur livet kan te sig? Jag har tankat hela podden full med Karlavagnen-avsnitt att ta igen, lagom lättsamt och oftast intressanta människor som ringer in för att diskutera kvällens ämnen. Det avsnitt som jag hade på under det här passet handlade om aktiv dödshjälp. Det berörde mig rätt mycket. Varför då? Därför att jag har alltid haft svårt att veta hur jag ska tänka kring döden. Stora sportprofiler har gått bort rätt nyligen i en ganska ung ålder samt att jags ser att bekantas familjemedlemmar som går bort, även där i ung ålder. Jag vet inte om jag ska påstå att jag är rädd för döden, däremot har jag har respekt för den och vill absolut leva så länge det bara går. Jag har på lite mer än 10 år, från att jag har varit en tonåring med dystra tankar till att bli väldigt levnadsglad och pigg som ung vuxen. På den vägen vill jag fortsätta.

Jag har haft perioder där jag är lagom paranoid, där jag tycker att hjärtat slår konstigt eller att jag känner mig konstig i huvudet. Allt slutar dock med att konstatera att jag är överreagerar. Det är här löpningen kommer in.  Jag hoppas att jag med hjälp av löpningen som jag ska förlänga livet, samt att jag ska få möjligheten att springa även när jag blir gammal. Jag känner mig otroligt levande när jag springer. Jag har spelat innebandymatch tidigare idag och mindre än 2 timmar senare, så springer jag ett 2-milapass ute i skogen. Förra gången jag sprang direkt efter en innebandymatch, gick det otroligt segt. Idag kan jag inte påstå att det svischade förbi, däremot så tyckte jag att det var väldigt trevligt att få springa och i samband med det här avsnittet, så var jag glad att få känna mig i allra högsta grad vid liv. Jag ska inte bli sentimental och gå in på tyngre tankar, men vi kan låta oss konstatera att löpningen har gett en otroligt livskraft helt enkelt.

Att bara se hjortar som ute och springer i skogen, är en fröjd för ögat. Det gäller att njuta av livet hela tiden, det kan låta som klyschor, men så är det faktiskt. Nu är vi snart i mitten av november och det är bara 2 veckor kvar till sista utomhusloppet för säsongen, sedan börjar laddningen inför inomhussäsongen och den större mängdträningen. Dagar som denna, kan jag med lätthet konstatera att jag välkomnar den stenhårda tiden som följer med glädje.

Drömmaren går igen

Vi kan väl lugnt påstå att det inte händer så mycket egentligen. Det består i mycket att utomhussäsongen är i stort sett slut, med undantaget att Tunnelloppet går av stapeln nästa helg samt att det är långt till inomhussäsongen börjar (efter nyåret). Utöver detta, vet ni precis var jag befinner mig för tillfället. Lite småskador och formmässigt ganska svag. Jag hade en ganska hektisk dag igår, eller hektiskt är väl att ta i. Jag hade 1,5 h innebandyträning och timmen senare, så sprang jag ut vid 10-tiden på kvällen och skulle köra en milrunda. Jag kan väl inte påstå att jag var jättemotiverad, men tillräckligt för att jag skulle finna att behövde detta. Det var ändå i söndags jag sprang senast och jag kunde väl inte direkt påstå att jag visste var jag stod formmässigt.

Jag gav mig ut på min klassiska asfaltstia. Jag vet inte om jag vill göra något klargörande med att jag sprang i shorts så sent på kvällen, när det var kyligt och blåsigt. Men så var det i varje fall. Det var trevligt att vara ute, det var få människor som jag stötte på (folkskygg som jag är) och upplysta hus följde min väg. Inledningen kändes lite stabbig och jag hade inte kunnat förvänta mig något mer. Däremot så växte jag in i passet och kände att jag kunde göra enstaka fartökningar, något som passar mig alldeles perfekt. Ett pass där jag springer ganska snabbt, för att kunna öka emellanåt känns som min melodi. När passet var över, så blev jag positivt överraskad. Det var 4:06/km i snitt. Ett styrkebesked med andra ord, ibland så måste man få njuta lite och det gjorde jag igår. Jag kan säga att jag sov ganska gott efter den träningsintensiva dagen. Jag vaknade upp till ett snöblandat regn, som till slut färgade Stockholm helt vitt och det var inte så lite trevligt.

Mina tankar var faktiskt att jag skulle springa ett lopp nu på lördag. Det fanns ett lopp i Norrköping, nämligen Göteborgsvarvets seedningslopp. Hade jag varit i en annan träningsfas hade det nog inte var helt omöjligt att det hade blivit så. Nu var det dock bara att skippa, även om jag nog inte hade gjort bort mig. Det känns dock inte värt det att åka så långt bort, för att "känna på banan" direkt. Det är inte jag och kommer aldrig att bli. Jag vill alltid känna att jag kan utmana mina rekord i någon form. Jag har en bra bit dit igen, men det gör inget. Jag är hungrig och kommer att slita (och vila) för att nå dit igen. Var så säkra på den saken.

Vi är fler som tror på mig

När jag själv har gått lite i dvala när det kommer till mitt självförtroende, så finns det någon annan som väljer att visa att man tror på mig. Det är nämligen min sponsor sedan tidigare, Exotic Snacks, som tar i från tårna och väljer att ge mig extra energi för framtiden. De har nu officiellt satt sig på tröjan och blir min andra sponsor att sitta på min tävlingströja förutom rödbetsjuicen Beet-It som finns där sedan tidigare. Dialogen mellan mig och Exotic Snacks har pågått under en tid, till slut kände vi att det är hög tid att slå till. Jag är tacksam för detta och det ger mig ytterligare stöttning i mitt löparliv.

Jag har sedan jag tog min vilovecka nu, haft otroligt mycket myror i brallan och framförallt när jag har haft flera skadeproblem, haft det tufft rent mentalt att jag inte riktigt vet var jag skulle stå. Jag är van att vad jag än tar för mig rent löparmässigt ger mig stora framgångssteg, det har pågått konstant sedan jag började att löpa våren 2012. Nu upplever jag den värsta dalen någonsin sedan starten. Jag vet inte, ärligt talat, hur jag ska sätta ord på det. Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag kommer att fortsätta att jobba hårt, varenda dag för att nå tillbaka till den plats jag tillhör - på toppen.

Så hur börjar jag komma tillbaka? Det började egentligen idag. Jag har inte sprungit eller spelat innebandy sedan förra söndagen, det har varit en vilovecka med endast kroppsövningar på menyn. I samband med detta har jag fått chansen att vila min fot och min spricka i revbenet, utöver detta har jag mått dåligt och trott att jag var redo att kasta in handduken för jobbet. Det händer otroligt sällan och det går jag inte med på.

Idag spelade jag återigen en innebandymatch, trots att jag inte hade tränat alls i veckan, så var jag hyggligt pigg i kroppen. Besvikelsen över förlusten känns lika stor som den alltid brukar, jag sitter fortfarande här och surar. 24 minuter efter att jag hade kommit hem, så var jag ute i spåret för första gången på en vecka. Nästan 2 mil i skogen och snittiden är inget jag ens önskar min värsta fiende, men jag var tillbaka och det var viktigt. Jag hade krämpor på i stort sett varenda ställe på kroppen, samt var otroligt seg i steget. På något sätt hade jag ända saknat detta, jag var väl så distraherad av min egen eufori så att jag sprang in med knytnäven rakt in i en lyktstolpe. Ingen fara, tänkte jag. När handsken hade åkt av senare, så hade jag börjat blöda en hel del. Sedärja, då var comebacken avklarad.