Smärta gör en levande, eller hur är det nu?

Vi kan väl med lätthet påstå att det blev en fysisk helg. Det började i fredags, då det blev hyggligt lugnt. Det avslutades med lite kroppsövningar innan läggdags. Så långt inga konstigheter.

Dagen efter skulle vi för vår del spela "derby" långt ut det bara går, vi mäktade inte med när vi åkte på utvisning efter utvisning. Vi blev straffade hela tiden för detta, det var minst sagt lite surt. För min egen del, så hade jag par skott från slottet från min backposition. Mina skott är inte direkt de farligaste, men det gäller att överraska motståndarna och ta chansen att kliva upp, för att få en pass när motståndaren inte har sett att jag har klivit upp och sen "pang". I mitt nästsista byte för matchen, så lyckades jag äntligen med konststycket att både pricka mål och undvika att skjuta på framstormande motståndare. Till slut gick den in i mål. Även om det är alltid trist att förlora den här typen av matcher, så fick jag trösta mig med att göra mål.

I sista bytet för min del i matchen blir också det mest uppmärksammande. Jag har spelat på gränsen en del under matchen, haft dispyter med ett antal spelare i motståndarlaget framförallt med en spelare som inte riktigt verkade vara i sina sinnes fulla bruk. Det är däremot inte han som blir huvudpersonen, men jag kommer i närkontakt av den tredje graden med en motståndare framför mål. Jag får ner han på marken och det blir milt sagt lite stökigt. Han flippar ur och drar ett otroligt hårt slag över foten. Han får minst matchstraff 2 (Han är avstängd minst en match framöver). Helt idiotiskt när man redan har vunnit matchen, snacka om att tappa humöret fullständigt. Det värsta av allt var att det var den fot som jag har haft problem med, som har blivit i stort sett, huvudpersonen på den här bloggen. Ni vet allt om det där. Först gör det svinont, jag är helt övertygad om att det något har gått sönder. En kvart senare, så har det mesta lagt sig och det känns om inte okej, i varje fall inte som att jordens undergång att tagit vid. Onödigt var det i varje fall och tråkigt att de finns som inte kan behärska sig. Utöver detta fick jag en smäll i ryggen av en armbåge, så jag var lagom mör efteråt kan man säga.

Sedan var det snabbt in för att se HV spela på hovet, det slutade tråkigt för min del med en strafförlust. Sedan var det återigen att bege sig hemåt, för jag skulle ut och springa. Det blev 13 km asfalt. Tanken var väl inte att det skulle gå sådär vansinnigt snabbt, eftersom jag hade spelat match tidigare och att jag inte hade ätit sådär vansinnigt bra under dagen. Det blev ändå 4:07/km i snitt och jag kan man lätthet säga att jag kunde tryckt på betydligt mera utan att ha tagit ut mig. Märklig känsla att springa sådär kontrollerat och snabbt, utan att känna sig slutkörd. Efter passet var det otroligt skönt att ta ett bad, vi kan väl påstå att kroppen var någorlunda slut vid den här tidpunkten.

Dagen efter, alltså idag. Var det återigen dags att springa, det var ingen vila överhuvudtaget där. Det blev 24 km (det längsta passet på ett bra tag) ute i skogen, som snabbt blev becksvart. Jag var rätt så trött och hade ingen större energi, så jag är rätt nöjd med 4:48/km i snitt. Det känns skönt att vara "inne" i det där igen, att få göra bra pass och framförallt kloka pass. Jag kan inte direkt säga att det var med glädje jag gav mig ut på det här passet, men med stor stolthet är det bara att konstatera att jag fortfarande har samma inställning som tidigare. Att göra jobbet rätt. Det gjorde jag.