Så har det äntligen hänt. Som jag har letat efter det där passet som ska få mig att tro att jag är helt överlägsen, där jag är kapabel till vad som helst. För att vara ärlig så har jag haft en hel del tyngre pass, där de flesta har gått sisådär med få inslag av hyggliga pass. Det räcker dock inte alls för mig, framförallt om jag vet hur det har sett ut från januari 2014 till juni 2014, förmodligen den absolut bästa träningsperioden jag har haft som ledde till stora framgångar. Givetvis ska man inte snöa in sig på det förgångna. Det är farligt och kan bli beroendeframkallande. Jag kan knappt ens föreställa mig hur elitidrottspersoner letar efter den där tiden där de var som allra bäst och helt plötsligt efter lång strävan att komma tillbaka inser, att man aldrig kommer nå dit igen, det måste verkligen vara hur knäckande som helst.
Jag måste erkänna att mina allra mörkaste stunder har jag tvivlat lite om jag någonsin kommer hitta tillbaka till där jag var, jag åker väl en känslosam hiss när det kommer till löpning. Det har gått så långt att jag faktiskt funderat på att lägga av och känna mig nöjd med det jag har uträttat. Jag är en fajter som alltid vill se vad som finns bakom nästa hörn, se om det faktiskt finns nya möjligheter till förbättring. Så hamnar vi på dagens ruta, vad hände då?
Jag hade ett inplanerat pass idag. Det var den där klassiska asfalstian. Jag älskar att springa i skogen, men det ligger en viss charm att springa i ett lummigt bostadsområde längs olika vyer. Idag var det minst sagt rörigt på flera nivåer för min del. Det var andra saker på jobbet och privat, som tog mitt fokus åt långdragna håll. Problem är till för att lösas och visar prov på hur stark man är som karaktär och hur trygg man är i sig själv. Jag lyckades rida ut stormen. Efter många gäspningar på vägen hem, så var det dags att byta om och köra sitt pass. Inte så vansinnigt sugen får jag erkänna. Passet i tisdags var ett pass på c:a 12,5 km och var ett mellamjölkspass, där klockans batteri dog (mitt eget fel) samt att jag ingen nämnvärd kraft att tala om. Notera att jag ändå hade "beställt" en asfaltstia under 4:00/km i snitt. Det var ett tag sedan jag körde ett sådant pass, även om jag har varit bra nära.
Det kändes helt okej inledningsvis, sedan trots att jag var rätt så hungrig under passet, så tryckte jag på hela tiden och flyttade fram gränsen hela tiden. I slutet av passet så var jag var väldigt lycklig och stolt. Jag stängde av klockan, tittade sedan hur det hade gått. Det blev...3:51/km i snitt, ett av de snabbaste träningspassen någonsin. I min ensamhet bland andra människor som rörde sig i området, så viftade jag fingret i skyn som i en segergest. Jag är tillbaka. På riktigt. När jag tog bestämda steg hemåt, så kunde jag inte låta bli att flina för mig själv. Sedan var det dags att hamna i mitt klassiska ego-läge, där jag intervjuar mig själv efter ett väl genomfört pass eller lopp.
Vad är din första känsla efter det här passet, Andreas?
Bra. Mycket bra. Jag har aldrig någonsin tvivlat att jag skulle komma tillbaka på den här nivån igen.
Vad tror du om framtiden?
Framtiden innehåller min bästa period. Det känns skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar