Drömmaren går igen

Vi kan väl lugnt påstå att det inte händer så mycket egentligen. Det består i mycket att utomhussäsongen är i stort sett slut, med undantaget att Tunnelloppet går av stapeln nästa helg samt att det är långt till inomhussäsongen börjar (efter nyåret). Utöver detta, vet ni precis var jag befinner mig för tillfället. Lite småskador och formmässigt ganska svag. Jag hade en ganska hektisk dag igår, eller hektiskt är väl att ta i. Jag hade 1,5 h innebandyträning och timmen senare, så sprang jag ut vid 10-tiden på kvällen och skulle köra en milrunda. Jag kan väl inte påstå att jag var jättemotiverad, men tillräckligt för att jag skulle finna att behövde detta. Det var ändå i söndags jag sprang senast och jag kunde väl inte direkt påstå att jag visste var jag stod formmässigt.

Jag gav mig ut på min klassiska asfaltstia. Jag vet inte om jag vill göra något klargörande med att jag sprang i shorts så sent på kvällen, när det var kyligt och blåsigt. Men så var det i varje fall. Det var trevligt att vara ute, det var få människor som jag stötte på (folkskygg som jag är) och upplysta hus följde min väg. Inledningen kändes lite stabbig och jag hade inte kunnat förvänta mig något mer. Däremot så växte jag in i passet och kände att jag kunde göra enstaka fartökningar, något som passar mig alldeles perfekt. Ett pass där jag springer ganska snabbt, för att kunna öka emellanåt känns som min melodi. När passet var över, så blev jag positivt överraskad. Det var 4:06/km i snitt. Ett styrkebesked med andra ord, ibland så måste man få njuta lite och det gjorde jag igår. Jag kan säga att jag sov ganska gott efter den träningsintensiva dagen. Jag vaknade upp till ett snöblandat regn, som till slut färgade Stockholm helt vitt och det var inte så lite trevligt.

Mina tankar var faktiskt att jag skulle springa ett lopp nu på lördag. Det fanns ett lopp i Norrköping, nämligen Göteborgsvarvets seedningslopp. Hade jag varit i en annan träningsfas hade det nog inte var helt omöjligt att det hade blivit så. Nu var det dock bara att skippa, även om jag nog inte hade gjort bort mig. Det känns dock inte värt det att åka så långt bort, för att "känna på banan" direkt. Det är inte jag och kommer aldrig att bli. Jag vill alltid känna att jag kan utmana mina rekord i någon form. Jag har en bra bit dit igen, men det gör inget. Jag är hungrig och kommer att slita (och vila) för att nå dit igen. Var så säkra på den saken.