Tunnel Run 2014 - Det här är slutet och början

Datum: 22 november 2014 Distans: 10 km Placering: 82 Tid: 36:18

Jag skrev det i mitt "inför-inlägg" för det här loppet. Det har varit en lång säsong, den började redan i januari med Örebro Indoor Games. Det har blivit många lopp under säsongen, det har varit många minnen som har skaptas under året som jag kommer att ta med mig så länge jag har möjlighet att minnas. Hässelbyloppet har knutit ihop de två tidigare säsongerna som jag har varit aktiv. Båda gångerna har slutat att jag har vara ganska missnöjd. Så även i år. På köpet har jag haft en skadedrabbad höst och den slutade ännu värre än vad jag hade tänkt mig. Det var ett mycket tråkigt avslut.

Jag tog en kort paus, med betoning på kort. Då jag var igång inte långt därefter. Även om det blir lite lugnare pass. Det skulle vara över en månad kvar tills nästa lopp och jag skulle få det svårt med att fokusera och köra på tuffare i vissa pass. Jag hade tankar att springa Göteborgsvarvets seedningslopp i Södertälje och Norrköping, men av olika anledningar blev det inte så. Även om det i bägge fallen, dröjde in i det sista innan jag faktiskt bestämde mig för att inte springa dessa. Sen var det bara 2 veckor kvar tills Tunnel Run, det där loppet som bara skulle springas en gång någonsin. Då fokuserade jag återigen sådär härligt hårt som jag brukar göra med min träning med långa bra pass, intervallpass blandat med snabba asfaltspass. Den där gamla känslan infann sig, trots att kylan hade slagit sig till ro. Så kändes bra att köra på, som jag brukade göra en gång i tiden.

Inför:
Jag tog helg efter härlig vecka på jobbet. Fredagen skulle bli lugn och jag var i stort sett fri att tagga ner och ladda på mitt vanliga sätt under dagen. Det blev en del TV-spelande kombinerat med chokladglass och rostade mackor (inte samtidigt såklart). Det var skönt att vara ledig helt enkelt utan tvekan, utan att behöva tänka på att jag skulle upp alltför tidigt dagen efter. Ibland får man faktiskt njuta så mycket det går. Jag hade faktiskt inte så mycket tankar på loppet dagen efter. Ska jag vara ärlig har jag inte haft särskilt mycket tankar på det här loppet alls.

Det är vi som ska göra det!

Jag lade mig till sängs och fick sova 8,5 timmes sömn, det kändes skönt att vakna upp i god och lugn ro. Jag åt min väldigt standardiserade frukost, intog rödbetsjuice. Snurrade runt hemma, efter alla prylar jag behövde. In mot stan hade jag inga speciella tankar, men vid tunnelbanan, när man såg att det var många med västar. Så började det återigen kännas som det brukar göra inför större lopp, en viss förväntan. Att det här ska bli kul, men med tanke på att höstsäsongen har varit mycket upp och ner, så höll jag förväntningarna på en låg nivå.

Här någonstans går jag igenom dagens mantra; "Spring"

Väl på plats, så var det att uppsöka det jag brukade uppsöka, nämligen det blåa biktbåset. Trots att vi var i lagom tid, så hade jag förväntat mig lite större köer. Det var dock inget jag behövde oroa mig för, jag hittade ett biktbås relativt snabbt. Väl där inne, så upptäckte jag till min förvåning att det var i stort sett oanvänt. Inte nog med att jag kunde se det nere i "hålet", utan den själva stora pappersrullan var inte använd. Det behövdes tydligen en raketforskare för att kunna ta loss den på ett vettigt sätt, något som var mer klurigt än vad jag hade förväntat mig. När fokus skulle läggas på själva loppet, så var det tankarna att göra ett bra lopp och springa på en 36-tid. Framförallt när man visste att den skulle vara småtuff, så hoppades jag att idag var den dagen jag skulle göra framsteg igen.

Lunny vakar alltid över mig!

När jag väl hade fixat i ordning de saker, jag behövde fixa (nummerlapp, chip). Som "elitlöpare" så behövde jag inte ha på mig reflexvästen, som man annars skulle ha. Så jag hade möjligheten att bära mina tävlingskläder i vanlig ordning, förutom att Exotic Snacks då fanns med på tröjan för första gången under ett tävlingslopp. Efter det, var det bara att följa med strömmen, som ledde in till loppet. Träffade en gammal bekant, vi joggade till starten och det var den uppvärmingen som var idag. Innan starten skulle gå såg jag friidrottsoraklet A Lennart Juhlin, stå med sin digitalkamera och ta foton. Kanske var det för att jag var just där? Inte vet jag, men sen var det dags att börja springa.

Jag har försvunnit, det är dags för mig att gå ner i "gruvan" och göra mitt

Under:
Det är en speciell känsla att få springa i ett tävlingslopp. Särskilt ännu mer när det handlar om ett sådant här lopp som innebär att det bara blir en gång. Idag var det bara att se till att njuta, framförallt nu när inte hörlurar var tillåtna. Bara en sådan sak, jag hade bara sprungit två 5 km-lopp tidigare utan hörlurar. Nu var det dags igen, fast dubbla den distansen. Lite tråkigt var det såklart, men med tanke på att vi så många som skulle springa, så skulle det nog gå i vägen. Det kändes rätt bra i inledningen, benen kändes pigga och det var en fin dag att springa. Det var förvisso svinkallt när jag "klädde ner" med mina ytterkläder, men nu när jag sprang, så var det inte alls lika fullt så farligt. Redan efter en kilometer hade man ett gäng major, det var lite lustigt att se. Kan inte vara kul att känna att man skulle vara nödig redan då?

Jag är inte en av de gula

Något som direkt jag tyckte var häftigt och som fick mig att glömma att jag inte sprang med hörlurar, var det coola ljusspel som vi fick springa igenom. Det är sådant här som gör att det känns värt att lägga ner mycket träningstid, för att få sådana här häftiga upplevelser. De som inte deltar i den här typen av lopp överlag, vet inte vad de missar. Det var en hel del upp och ner i tunneln, vilket gjorde att blev lite hackigt. Höjningarna var dock inte alltför farliga, med tanke på att de inte var alltför stora. Inte nog med detta, så sprang vi förbi ett par julgrannar med fejksnö. Mysigt värre, utan tvekan.  Med tanke på vilket elände jag fick uppleva under Hässelbyloppet, så var det här precis så jag ville avsluta den här säsongen. Med ett leende och få den där härliga springkänslan i benen.

Där de inte fanns härliga installationer, så tyckte jag att det var fridfullt att få springa i tunneln överhuvudtaget. På något sätt så var det utmärkt att få springa utan hörlurar den här gången, det var bara jag och ett gäng löpare som troligtvis gjorde sin sista tävlingssteg det här året utomhus. Min hjärna gick på högvarv och det kändes som att det skulle hänga tavlor från mina lopp i år, som den där en sorts sammanfattning över året som har gått. Jag passerade 5 km på 18 blankt. Ingen supertid, men inget att skämmas för heller.

Jag startade relativt långt fram i ledet när vi började loppet, vilket gjorde att det inte fanns alltför många att passera och jag blev inte särskilt passerad heller. Jag kände mig i bättre fysisk form nu, än vad jag gjorde under Hässelbyloppet. Det är som att jag fick förnyade krafter från ingenstans egentligen. I början av loppet, trots att det gick bra, tyckte jag att det var härligt att året skulle vara slut för min del - rent löparmässigt. När jag började närma mig slutet av loppet, så var det tvärtom. Löpningen var det roligaste jag visste och det är en härlig skillnad att känna sig stark. Ett litet illamående tornade upp sig, men jag lyckades hålla det i schack, genom att bokstavligen hålla huvudet högt.

I den sista fjärdedelen serverades det glögg och pepparkakor, bara tanken över att stanna och inta detta, kändes lite väl mycket för lilla magen. När jag insåg att vi faktiskt hade mindre än 1 kilometer kvar, så var det som att jag gått mitt livs tuffaste lopp någonsin egentligen. Inte för att jag hade det, utan för att jag äntligen insåg att det här skulle vara avstamp mot någonting annat och när jag seglade förbi den sista lutningen och tog med raska steg in i mål. Så var jag lycklig.

Efter:
Det var underbart att kliva över mållinjen. Det märks att jag har saknat det här med tävlingslopp och tävlingsloppen hade saknat mig. Tiden blev 36:18 och jag är i dagsläget på 82:a plats på listan. Med tanke på hur det har sett ut under hösten, så är det här utan tvekan ett styrkebesked att jag är på väg någonstans igen. Jag smålog för mig själv. Allt är möjligt. Nästan direkt efter loppet är det någon som hälsar på mig, ett "fan" som följer min blogg och tackade mig för att han kunde slå personbästa idag, eftersom han hakade på min rygg. Om inte jag slår PB, så är det alltid kul att hjälpa andra att göra det. Kul prick att prata med. Utöver detta så måste jag säga att det var välarrangerat lopp och alla som har sprungit det här loppet, bör vara stolta över sig själva för sin prestation och för den upplevelse som det här var.

Jag vann inte, men jag kände mig som en vinnare ändå

Steg för steg när vi åkte hem, så blev gladare och gladare. Jag hade inte ens sprungit på PB-tid, det  var inget som förväntades. Däremot så hade jag sprungit på en tid, som indikerade att med rätt typ av fokusering och hård träning, så skulle jag vara där nere på 35-nivå igen. Min fot kändes lite av och till, men det var inget större bekymmer idag. Får jag den under kontroll och tränar på bra under säsongen 2015, så kan det bli återigen intressant.

Det här var alltså det officiella slutet av löparsäsongen 2014 för min del. Det var också startskottet för nästa års loppsäsong. Den här tiden gav mig ett besked som jag kommer att leva länge på, även om jag hade det som målsättning att springa på en 36-tid. Så var det här helt klart mer än vad jag kunde begära egentligen. Ska jag vara helt ärlig, så hade jag nog kunnat pressa ännu ytterligare under loppet och då hade vi kanske smitit ner på 35-nivå igen. Nu väntar ett par dagar utan löpning, sedan under senare delen av veckan, så drar träningen för 2015 igång igen. Med ett mål i sikte - att bli bättre.