Jag har en jäkla kämpainställning kombinerat med ett hyggligt läkekött. Det är bara att konstatera att jag forcerar mig fram trots alla möjliga knepiga saker som inträffar för min del. Jag misströstar inte eller skyller på någon eller något, jag har alltid varit frejdig när jag har spelat lagidrott och sedan jag började med min löpning, så jag kört otroligt hårt. Även om jag har haft mycket smärta och träningsvärk längs vägen, så har jag njutit och hittar glädjeämnen hela tiden. Självfallet finns det mörka stunder, men allt kokar egentligen ner till fundamentala saker. I det här fallet handlar det om att ta kontroll. För min del handlar det om att det är jag som äger min tid med mina egna förutsättningar, jag är den ende i hela världen som kan göra något åt mig själv och jag bestämmer helt hur. Ett koncept jag lever efter oavsett om det gäller löpning, jobb eller privat. Jag ska ta och ha kontrollen.
Det känns att jag börjar bli vuxen. Jag är mer mogen i sinnet och tycker att ansvarskänsla och arbetsplikt är något av det viktigaste som finns. Jag kan väl inte riktigt påstå att det var på det viset för 5-6 år sedan, även om jag små frön till den jag är där såddes redan då. Att arbeta med psyket, att alltid vilja utvecklas och drivet att undersöka vad som finns bakom nästa dörr. Det finns aldrig några genvägar någonstans, hårt arbete gör resultat. Nu känns det som att jag sitter och skriver massa klyschor, men det här mycket av det som gör att jag byter om när jag kommer hem ger mig ut när det nästan är nollpunkten och iskallt regn snärtar till i nacken. Jag får faktiskt erkänna att jag tycker att det är kul att andra vill prata med mig om löpning, eftersom jag "gör det bra". Jag kan inte påstå att jag sitter på några större hemligheter, däremot så har jag samlat på mig en del insikter som jag använder mig av idag, samtidigt som jag är väldigt glad över att jag har mycket kvar att lära på olika nivåer.
Idag blev det ett ganska oengagerat intervallpass, när jag väl var färdig med nervärmingen och stod i regnet. Så kände jag mig som huvudpersonen i "Nyckeln till frihet" när han har kommit ut ur röret, när han står där och skrattar över sin frihet. Jag står alltid för en makalös insats, oavsett hur träningspasset har gått. Att jag trots att jag är trött, hungrig och inte alls sugen på att springa, spelar ingen roll. Jag genomför passet och det är i det stoltheten finns. Glöm inte att var stolt över dig själv, i de flesta lägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar