Jag är (nästan) som curling!

Ungefär en gång vart fjärde år blir curling hyperintressant i samband med OS. Det twittras, snackas och tittas på när de där curlingstenarna åker längs isen. Sverige har varit hyfsat framgångsrika både på herr- och damsidan. Utanför de här olympiska spelen så är det ingen som bryr sig vidare om curling egentligen. Extremt få engagerar sig i det helt enkelt. Jag är ungefär som curling. Vad menar jag egentligen? Hur går det ihop?

Jag är aktiv med bloggen och jag lägger även upp en bild efter loppen på Facebook. Samma effekt som med curling, så blir jag hyperintressant när jag har sprungit maran på rekordtid (igen). Kommentarerna och "likes" flödar på Facebook, utanför den digitala scenen får jag massvis med frågor och hyllningar för min insats. Jag har nästan genomfört ett mirakel kan man tycka, inte så långt ifrån i varje fall får man själv tycka. Jag springer inte ett marathon vart fjärde år, men så pass sällan att liknelsen faktiskt blir slående. Självfallet finns det folk som ryggdunkar en och ger glada tillrop till en vid andra lopp som jag genomför väl, men det är långt ifrån på samma nivå.

En konversation med en kollega nyligen:
"Jag såg att du sprang på en riktig fin tid, jag visste inte att du var så duktig"
"Tack, det kändes riktigt bra"
"Var det jobbigt?"
"Väldigt. Men det sitter mest mentalt.
"Springer du ofta?"
"O ja, jag springer minst 20 lopp varje säsong. Faktum är att jag har två lopp den här veckan i Västerås och Karlstad"
"Jaha, okej"

Där någonstans dör konversation, maran är helig för många uppenbarligen, även icke-löpare. MälarEnergi Stadslopp och Karlstad stadslopp har uppenbarligen inte samma status. Jag får väl försöka planera in en ny mara och gör en ny finfin tid, så att jag får curlingens rampljus igen.

---

Imorgon springer jag MälarEnergi Stadslopp i Västerås - för fjärde året i rad. Det är blir samma sträcka igen, 5 kilometer. Det blir alltså ett av få lopp som jag springer för fjärde året i rad den här säsongen. Det är väldigt kul. Jag sprang under 20 minuter första gången (19:15), slog nytt rekord året efter (17:03) och sprang under 17 minuter för första gången ute 2014 (16:55). Förutsättningarna är alltså ganska goda, för att det ska bli ett nytt resultat.

Två saker stör däremot. Det första är att det har varit ganska tungt att träna efter maran, precis som tänkt. Så var det dock förra året, så den saken är inte så farlig egentligen. Däremot är den andra saken mera tokig. Den där fotskadan som jag skrev om efter förra året, ni vet? Den som förstörde typ hela hösten 2014. Den är tillbaka. Den uppkom efter en målvaktsräddning med samma fot och den vill inte ge med sig. Jag fruktar att det kan bli tokigt som det blev förut, första gången den uppenbarade sig riktigt allvarligt var just i detta lopp och sedan två dagar senare - i Karlstad - usch, vad ont det gjorde då. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta. Det var en tuff asfaltstia med en viss smärta, ändå sprang jag sub-40 och det har pendlat mellan bra och dåligt i foten idag.

Som vanligt, gör jag mitt bästa imorgon och ser hur långt det räcker. Jag kommer att vara positiv så länge det går. Kom igen nu!