Precis som förra året, när jag läser blogginlägg från efter maran, så går det sakta framåt. De första passen var riktigt sega i benen. Inte så konstigt. Dock sprang jag 10 km på onsdagen och det blev 4:13/km i snitt och det är i kattskit, idag blev det dock 24 km i skogen och det gick väldigt segt. Ingen kraft eller energi. Men det är helt okej och det är enligt plan. Jag vet att det är tufft när man sprungit en mara i rekordfart, det är bara att acceptera hur kroppen känner sig och anpassa sig efter det. Förra året i samband med nästa lopp, i Västerås, så började fotproblemen, som egentligen höll mig borta från absoluta toppnivå i 5 månader i sig. Det innebar att jag fick hoppa över och korta ner pass, det var en sjukt stort problem helt enkelt.
Det blev aldrig någon riktig lösning på problemet. Utan jag tränade på med olika typer av längre viloperioder, men det blev ingen bättring egentligen. Helt plötsligt sprang jag på låga 36 i Tunnelloppet och kände väl att jag var på väg i någon riktning, som kunde beskrivas som positiv. Jag fortsatte träna hårt efter det, helt plötsligt var inomhussäsongen 2015 där och jag satte nya rekord både där och sedan även utomhus på alla möjliga fronter. Jag har fortfarande inte rehabiliterat foten och ändå har jag *peppar* *peppar* lyckats frångå det. Det som dock har hänt den senaste tiden är att jag för en tid sedan köpte in en balansplatta som jag kör varenda dag (det är planen i varje fall). Om den har lyckats påverka min fot i någon bra riktning, är svårt att svara på. Psykologiskt så hjälper det att den finns där i varje fall.
Det har funnits enstaka perioder där jag har känt av foten helt plötsligt. Det kan ha varit när jag har gått i trappor. Som tur var har det gått över relativt snabbt. Frågan är dock vad som händer nu efter maran, om något liknande dyker upp eller om jag kan träna på som jag har tänkt nu. Oavsett vad, så är det bara att acceptera ödet och köra på. Så får det bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar