ASICS Stockholm Marathon 2015 - Jag hade kul!

Datum: 30 maj 2015 Distans: 42.195m Placering: 124 Tid: 2:48:29 (Nytt PB)

Det finns lopp och så finns det lopp. Alla lopp lever sitt liv och har olika betydelser. Det är det som är härligt att ha många lopp i kalendern. Det ger stark motivation att lägga upp träningsschema som inspirerar och utmanar. Att flytta gränser, att alltid vara redo för vad som än finns framför en. Det finns alltid en tanke bakom varje pass. Även om det "slentrianmässigt" kan vara ett klassiskt pass i skogen på 10 kilometer. Det ska vara varierande och helst ska så mycket som möjligt vara koncentrerat i skogen, när så det finns möjlighet.

Så hur laddar man egentligen för ett marathon, när det förekommer extremt sällan och du ser inte fram emot dem alls? Jag hade för ett par veckor sen, en helt galen vecka, med över 12 mil. Där tre av passen var 34 km eller längre samt ett 18 km-pass. Det var en vecka som testade karaktären väldigt mycket, jag tror inte att jag hade orkat överhuvudtaget om det inte var för ett marathon lurade några veckor bort. I jämförelse med många andra på min nivå, rent resultatmässigt, så tränar jag inte särskilt mycket. Men samtidigt tränar jag precis lagom. Jag vill alltid vara väldigt redo när det vankas lopp, jag vill ge mig själv den bästa av möjligheter när jag står där på mållinjen.

Jag vill känna att innan loppet kommer igång, att allt är möjligt. Oftast bär jag med mig den känslan hela loppet, oavsett ifall jag blir nöjd eller inte. Är jag inte på något hindrad av något fysisk skada, så ska jag alltid vara redo på så många sätt att jag kan stå där med ett leende inombords. Ett marathon, det är något helt annat. Det är sinnesjukt. Det är galenskap och jag är en del utav den.

Inför:
Att skriva en inför-del inför ett sådant här lopp, borde egentligen börja flera dagar bakåt. För rent mentalt har jag tänkt på detta, så att det är nästan en del av den luft jag andas. Ska vi börja nysta i en sak, så tycker jag att det är oerhört skönt att jag redan har upplevt loppet en gång. Jag vet precis hur det känns och att jag vet vad som kommer att finns framför mig. Däremot störde jag mig en smula på att skulle regna, rejält. Det gjorde att mina förväntningar och förhoppningar dämpas en aning om var det här loppet skulle ta mig. Samtidigt ska jag inte förneka att hela den här säsongen har handlat om att jag har slagit rekord eller legat nära gränsen för att känna att jag har höjt min högstanivå.

Fort in och fort ut.

Det är ingen hemlighet att jag har tränat bättre än någonsin, det behöver inte betyda att jag har tränat så mycket mer än vanligt. Jag tränar runt 5-7 mil i veckan i genomsnitt, men jag tränar mycket smartare och än mer varierat. Därför är jag starkare som löpare. När jag väl hade slutat arbetsveckan för den här gången, så åkte jag till Stadion. På Östermalms IP, så skulle jag snabbt hämta min nummerlapp. Däremot tycker jag alltid att det är kul att plocka på mig lappar om andra lopp i världen. Även man känner till de flesta, så är det roligt att läsa om hur de promotar sina lopp för att låta som världens upplevelse. Sedan blir det egentligen lika raska steg därifrån som jag kom dit med. Jag är inte rädd för att springa ett marathon, jag är väldigt trygg i mig själv och trygg i att jag kommer att klara det galant. Men det är ändå en distans, som oavsett vem man är, ska ha respekt för.

Det blir en mycket lugn fredag. Med glass i stora lass som brukligt, att försöka skingra tankarna så mycket det bara går, även om jag vet att det är svårt. Framförallt måste jag rent mentalt förbereda en plan utifrån olika scenarier. Någonstans vill man ha ett tydligt mål och en vision. Skulle det dock inte gå vägen, så måste man ha en plan b. Jag är inte så bra på det där med reservplaner, jag vill nå mitt mål. Alltid. Varje gång. Det är en del av mitt sätt att hantera löpning. Jag vill gärna tro att jag står över allt och alla, på alla möjliga sätt, när det kommer till löpning. Jag är sällan orolig och det är bara jag som kan bestämma hur loppet ska gå. Ingen annan.

Jag fick sova rätt hyggligt. Jag åt en frukost och sedan var det mindre än 3 timmar kvar till start. Det skulle bli en lång tur och det var inget jag kunde undvika. Samtidigt så kände jag mig försiktigt optimistisk. Framförallt då jag hade kört den där 12-milaveckan, med 3 långpass och överlevt den. Dessutom skulle jag inte kunna göra något speciellt åt regnet, utan det var något som skulle ske, med eller utan att jag kunde göra något åt saken. Trots att jag hade gått om tid, innan jag skulle iväg, så blev det tro fanimej, stressigt, i slutändan ändå. Typiskt. Samtidigt så brukar jag prestera bra under press och stress, men det får gärna stanna vid väldigt få och korta stunder. Det räcker att jag skulle springa.

Ingen idé, va?

Väl på plats vid Östermalms IP, så insåg jag att stå i en av toalettköerna, skulle vara lönlöst. Det skulle innebära att jag kanske skulle vara färdig på dasset lagom till 2016 års upplaga av Stockholm Marathon. Så jag fick helt enkelt komma på en bättre lösning, för jag behöver gå på dass, framförallt om jag ska vara ute och röra på mig i nästan 3 timmar. Det fick bli ett tidigt adjö till min trogne supporter, så kunde jag glida in i min startfålla. Där visste jag att det inte var så många löpare än och det fanns gott om bajamajor. Precis som förra året. Så jag gled in där och funderade, över ingenting egentligen. Jag visste att det skulle bli en sjuhelsikes resa. Antingen går det bra eller så går det inte. Men jag ska fajtas hela vägen. När det väl var färdigt, så väntade jag på startskottet. Äntligen. Jag har väntat, i så många veckor. Nu kör vi.

Nice and easy!

Under:
Det finns ett problem med ett maratonlopp och det är att jag har otroligt svårt för att veta hur jag ska lägga mig i tempot. Det är ett väldigt långt lopp, så min annars rätt så dugliga taktik med att kuta riktigt fort och leva efter det, är totalt omöjlig i ett marathonlopp. Det är av den enkla anledningen att jag måste verkligen hålla under en sådan lång period som möjligt, tar du slut för fort, så är det finito och då är det bara att kasta in handduken. Jag försökte ligga på en ganska snabb nivå, jag hade någorlunda hum om hur jag låg till förra gång vid varje 5 km-markering. Jag hade vissa förhoppningar att det skulle gå någorlunda bra idag, eftersom jag får extra energi när jag ser landslagslöperskans Charlotte Karlssons fläta. När jag ser den, så vet jag att hon är laddad och hon är en duktig marathonlöpare. Hon hade inte den flätan på MilSpåret och då var hon inte lika taggad kan jag tro. Idag var den där och det var ett tydligt tecken på att det var bara att kämpa.

Precis i början av loppet, så är det någon som ropar "Tjenare bloggaren". Det är en av mina läsare, när jag frågade vad han siktade på, så var det tydligen runt låga 2:40 (han kom in på runt 2:41 om jag minns rätt till slut) och han inspireras av min blogg. Jag kände mig riktigt hedrad, med tanke på att han är uppenbarligen är en riktig duktig löpare. Kul. Bra start och min annars enorma stora egoboostpåse växte sig lite större.

Västerbron x 2. Ungefär lika enkelt som förra året. Typ!

Jag märkte rätt tydligt i början av loppet att jag blev illamående samt att jag fick håll. Hade det varit ett kortare lopp, så hade det varit förödande. Men i ett sådant här långt lopp, så var det bara att bita ihop och försöka kriga så mycket som möjligt. Till slut skulle det försvinna helt enkelt. Om jag jämför med förra årets runda i samma lopp, så njöt jag faktiskt mer nu. Jag hade en bättre strategi på hur jag både skulle njuta mer den här gången och för att det skulle sådär galet långt. Jag slutade helt egentligen att tänka på kilometermarkeringarna, utan noterade bara att de fanns där. Jag tittade inte alls särskilt mycket på klockan och tidsbandet för sub 2:50 fick knappt någon titt från mina underbara ögon. Kilometermarkeringarna svischade förbi, i en galen fart, samtidigt som jag upplevde att jag sprang jämnt och behagligt.

Till slut släppte illamåendet och hållen, men det skulle komma något annat, ganska snart inpå, som ersatte den oron. Vi kommer till det alldeles strax. Stockholm är vackert och det är nog ett av de lopp som man känner en stark gemenskap med andra. Ett marathon samlar alla möjliga som vill springa, alltifrån absolut toppen till de som egentligen bara springer just det här loppet. Vilket jag tycker är väldigt trevligt. Utöver detta, så duggade regnet lite och det var inget som störde mig. Strax innan 2 mil hade passerats och jag fortfarande låg rätt bra till tidsmässigt, så började jag känna att jag behövde göra nummer två. Jag har fått ge med mig under några pass ute i skogen helt enkelt, samtidigt så visste jag att i samband med den här typen av långa lopp, att det ibland kan vara oundvikligt. Då ska jag ändå berätta för er, att jag såg folk som försvann rakt ut i skogen eller bakom tält, för att utföra sina behov. Klart som fan att man själv blev lite småsugen, på att försvinna ut på en "Twin Peaks"-färd i det blå.

Jag låg bra i fas efter halvmara-markeringen. Jag låg före vid samma tidpunkt förra året. Nu kom en sträcka, som kan te sig lite marig. Man löper på Djurgården i sin ensamhet och det kan faktiskt vara ganska skönt, samtidigt, så tappar man den där extra energin man får, när man springer inne i stan med all publik. Samtidigt som jag försökte fajtas med mina behov, så skulle jag förbereda mig för mina två nästa smällar. Först att det började regna betydligt mer kraftigt och att jag började närma mig 3 mila-markeringen. Kraften tog slut då, förra året och jag gick på ren vilja hela vägen in i mål. I samband med att jag övergick till dessa utmaningar vid slutet av Djurgården, så försvann de akuta toakänslorna och det var en lättnad för mig. Nu kunde jag koncentrera mig på att nå mål.

Jag kände mig överraskande stark mot slutet!

För som jag har skrivit tidigare, så tyckte jag inte att loppet var lika galet långt, för kilometermarkeringarna passerades fort. Jag blev aldrig trött mentalt egentligen och det låg till grund att jag låg så bra till i loppet. En sak som är värd att påpeka att under loppet så passerar vi en del sträckor från andra lopp - Stockholm Halvmarathon, Kungsholmen Runt och MilSpåret. Minnena flödade fram kan man säga. Något annat som flödade var vattnet. Jag vet inte vad det var för typ av vatten. Men sjukt gott var det. Även om det bara blev små smuttar som jag drack vid varje station, så kändes det som en gåva från gud själv, när jag drack det i regnet.

Till slut visste jag att jag inte var långt ifrån mål, utan det var bara att köra på. Jag hoppades att jag inte skulle få någon smärta eller att jag skulle få kramp (vilket jag fick precis mot slutet förra året). Jag visste att jag låg bra till. Men rent mentalt hade jag lurat mig själv sedan länge hur jag låg till. Jag pendlade att jag skulle slå förra årets notering (2:52) till att det var möjligt att springa sub 2:50. Som sagt, så lurade jag mig själv hur jag skulle tänka när jag tittade på klockan och det blev en trevlig överraskning, när jag till slut förstod att det skulle bli riktigt bra. När jag precis var utanför Stadion, så var det nästan så att en tår skulle ramla ur ögat. Det var så mycket känslor, när jag klev in där på löparbanan och när jag "spurtade" förbi en annan löpare, så kunde jag inte göra annat än att le inombords. Jag är kung. Återigen.

Bara ett fåtal minuter innan målgång.

Efter:
Det värsta med ett marathon, är att man måste stanna. Det är då all trötthet och smärta känns på riktigt. Inte nog med att det var det som var ett problem, jag kände av hur kallt det var och frös rätt så rejält så att säga. För stunden, gjorde det dock ingenting. Utan jag var så otroligt stolt över min prestation. När du ställer upp där på startlinjen, vet med dig att du har tränat riktigt bra och hoppas att det kan bli bra, så är det alltid osäkert att veta hur det ska gå. Samtidigt har jag hållit hela vägen och det är jag väldigt nöjd med. Jag har faktiskt haft ganska kul också den här gången, när jag sprang loppet.

Jag är så glaaaad!

Jag var helt slut mentalt. Det var som att kroppen och knoppen egentligen kom ikapp sig själva och bröt ihop. Jag hade gett allt och det fanns ingenting kvar att ge. Jag skakade som bara den, hela vägen hem. Samtidigt försökte jag hålla huvudet  högt och visa att jag är en hjälte. Vi alla var hjältar den här dagen. Vi fajtade och slet hela vägen. Vi hade alla ett mål med den här dagen och jag är rätt övertygad om att de flesta ha stolthet kvar efter loppet nog, att kunna ge sig själv en tumme åt sig själv i spegeln.

Väl hemma, så försökte jag tappa upp ett bad. Så ont, jag hade i hela kroppen. Men det finns bannemig ingen skönare smärta och träningsvärk, som när kommer från löpningen. När jag låg i badet, så flöt jag mest runt och lät vattnet göra sitt. Jag har sprungit mitt livs andra marathonlopp på tiden 2:48:29. Det är helt sjukt egentligen. Vem hade kunnat tro det för några år sedan? Inte jag. Men nu är allt möjligt. I min lilla värld, så var jag kung och där härskar jag.

Prova på det där med löpning och bli din egen kung eller drottning. Den mest hälsosamma drogen av de alla.