Karlstad Stadslopp 2015 - Karlstads näst snabbaste sprinter?

Datum: 13 juni 2015 Distans: 10 km Placering: 16 Tid: 34:27 (Nytt PB!)

Ibland är det skönt med rutiner, eller rättare sagt traditioner. Något som man kan se fram emot, något som sker igen. Något som du är van med och har goda minnen ifrån. MälarEnergi Stadslopp som jag sprang för fjärde året i rad, är en sådan härlig tradition, som gick väldigt bra återigen. Samtliga gånger som jag har varit där har jag slagit ett nytt rekord på 5 kilometer. Det är nästan så att jag knappt vågar dit någon gång mer, med tanke på vilken press jag skulle få då på mig. De tidigare två åren så har Karlstad Stadslopp legat i närheten. Tekniskt sett har jag slagit rekord bägge gångerna då med. 2013 sprang på 36:22, en mycket fin putsning på mitt dåvarande milrekord. 2014, alltså förra året, sprang jag på 35:44. Egentligen inte ett nytt rekord, men jag kommer till det.

Kvantumloppet 2014 sprang jag på 35:26. Egentligen ett nytt rekord, men efter att ha klockat samma distans det här året på det loppet om att loppet är lite för kort, så är inte rekordet egentligen giltigt. Vilket egentligen i efterhand gör att tiden 35:44 innebar att jag sprang in på ett nytt rekord, även om det inte var så fallet just då. Dessutom hade jag vid både MälarEnergi och Karlstad förra året, börjat utveckla den där jobbiga fotskadan. Den var så pass allvarlig strax innan jag skulle springa Karlstad förra året, att det var inte mycket från att jag skulle avstå loppet. Det gick trots det rätt så bra ändå, uppenbarligen. I år var jag på nytt orolig över att foten skulle brista efter maran. Även om det har funnits vissa tendenser till det, så har det inte gått helt åt skogen. Då ska man ändå tänka på att det var inte så att jag vilade bort den, utan det "försvann" temporärt i varje fall.

Inför:
Jag var lite orolig, som jag brukar vara när det inte är alltför mycket tid mellan att man kommer på plats till att man ska springa loppet. Tåget tar nästan 3 timmar från Stockholm. Samtidigt kan jag inte gå runt och vara orolig för att det skulle bli förseningar med tåget. Till skillnad mot förra året hade vi dessutom bestämda sittplaster och fick således sitta - hela resan. Förra året, så hade jag köpt biljetter som inte hade några bestämda platser. Någonstans i mig, så var jag naiv att den extrakostnaden inte var nödvändig. Inte nog med att tåget redan var ganska proppat då, så verkade halva Japans befolkning ha en konferens i Karlstad, då de tog över alla lediga platser. Så vi fick gång på gång flytta. Till slut fick jag halvligga vid en av dörrarna. Inte den bästa uppvärmningen då fick jag säga.

Ännu en resa.

Tåget kom några minuter för sent, så det var inte jättebråttom. Däremot tog jag ändå ganska raska steg mot tävlingsområdet. Mest för att jag ville ha lite tidsmarginal för allt det där vanliga. Byta om, hitta dass och värma upp. Framförallt om man avlägger en hel dag för att springa mindre än 40 minuter, vilket sig låter sjukt, så vill man inte behöva stressa mer än själva loppet som sådant. När jag väl hämtat ut min nummerlapp, så ser jag att den är orange och tolkar med en skylt i närheten att den färgen är till för de som ska springa runt 52-70 minuter eller något liknande. Det vill jag såklart inte, så jag kommer tillbaka och ber om att få uppgradera mig till den snabbaste färgen - vilket är gul och det blir bra. Springa under 42 minuter i det här fallet. Fast, det här blev märkligt och jag återkommer till det efter loppet.

Ännu ett lopp att göra sig redo för.

Sedan blir det att byta om. Det är inte särskilt ovanligt att jag är väldigt otaggad som vanligt. På tåget hade jag dock få äta upp mig ordentligt. Det blev salladslunch, drickkvarg och rödbetsjuice. Jag var mest orolig över att det skulle bli för mycket, men förhoppningsvis skulle det åtminstone ge mig rätt bränsle och energi när loppet skulle sättas igång. Köerna till bajamajorna var precis som förra året, milslånga i stort sett. Jag visste dock att det fanns en bra lösning, precis som förra året för detta. Jag joggade en bra bit till biblioteket. Det var öppet precis som förra året och det fanns gott om ledig tid att utföra sin behov. Det var ganska knapert om tid, men jag behövde inte stressa alltför mycket och jag joggade tillbaka. Väl på plats i fållan, så var det egentligen bara att få köra ställa sig in i rätt mentalt läge.

Lika fokuserad uppvärmning som vanligt.

Under:
Jag satte igång att löpa iväg. Det kändes inte helt klockrent, samtidigt som jag visste att det var bara bita i så mycket som möjligt inledningsvis. Precis som jag skrev i min inför-rapport, så hade jag två mål att gå efter. Det första var att slå förra årets tid på 35:44 och det skulle nog kunna vara fullt möjligt. Det andra lite högre målet var att springa under 35 minuter för andra gången officiellt och då behövdes det verkligen något extra. Något som brukar ge bra skjuts är att kunna hänga på vad jag anser är en snabb löpare. Då kan man hjälpas åt att växeldra varandra, för att hålla uppe ett bra tempo. Jag hittade en löpare, som jag kände igen från förra året, lite sjukt nog, som jag vet är okej. Men jag borde vara snabbare än han, så till slut kunde jag delvis rycka därifrån.

Pang på rödbetan. Verkligen.

Något som jag har noterat starkt det här året och skrivit någon enstaka gång, är att den här fartkänslan är inte alls lika påtaglig som förut. Alltså, det känns inte så snabbt när jag springer, men någonstans så springer jag snabbare än någonsin. Jag njuter av att få veta att jag känner mig i en bra form, jag känner mig inte alls sliten utan jag passar till och med på att njuta av de olika vyerna. Ibland är det något att se, ibland är det inte det. Jag passerar 5 km på 17:16, inte alls lika vasst som i SM-milen och jag känner att jag kan vinka sub-35 adjö och siktar in mig att på slå förra årets tid istället.

Det är ett utmärkt löparväder. Solen sticker inte fram, som den brukar göra här i solens stad. Det blåser inte särskilt mycket, det är lagom temp. Jag försöker dricka vatten vid ett antal stationer. Jag brukar inte göra det vid milslopp, men på något sätt, så är det grymt gott med vatten när man tur ut sig som jag gör. Vid en station, har jag siktat in mig en mugg en funktionär håller upp. Han framför mig, som har siktat in sig på en annan mugg ändrar sig i sista sekund och tar den jag ska ta. Vilket betyder att jag missar vattenpåfyllning vid det tillfället. Typiskt att det ska hända eller hur?

När jag närmar mig sista kilometern, så ser jag att jag faktiskt på något konstigt vänster kanske har chans att nå sub-35. Då måste jag dra upp tempot ytterligare för att hinna. Jag ligger rätt så bra i ett tempo, jag har någon precis framför mig som ligger en bra bit före. Helt plötsligt de sista 250 metrarna hamnar jag i trans, jag rusar fort så in i h-vete, förbi han framför mig, mållinje och nytt rekord. Just det, nytt rekord, ja.

Där kommer den. SPURTEN!

Efter:
Det blev en monsterspurt utan dess like och det där var till och med jag förvånad över. Den där spurten gjorde att jag utan tvekan skulle springa sub-35, inte nog med detta jag sprang på 35:27. Vilket betyder att jag putsade rekordet med 5 sekunder. Inte mycket i dessa sammanhang, men inte hade jag några tankar på att slå något nytt rekord varken innan eller under loppet. De sista 250 metrarna sprangs på 35.7 sekunder, vilket enligt den eminenta resultatlistan, betyder att jag var näst snabbast på den sträckan. Den som sprang bäst var 1.2 sekunder bättre, jag hade i min tur 2.6 sekunder ner till den tredje snabbaste på den sträckan. Inte nog med detta, jag hade gjort en negativ split. Jag hade alltså för första gången någonsin, typ, löp andra halvan bättre än den första. Den första var alltså på 17:16 och den andra halvan på 17:11. Galet! Kanske Sveriges snabbaste milbana?

Det är oerhört skönt att få ett faktiskt kvitto på att spurten är en av mina främsta styrkor som löpare. En gång i tiden var jag såld på sprint. Jag sprang inte så mycket själv, men det hände några gånger under idrotten, att jag tyckte att det var kul att köra sprint samt att jag alltid följde 100, 200 och 400 meter i de stora mästerskapen på TV. Jag jämförde alltid resultat mellan olika sprinters i alla möjliga sammanhang. Sedan jag började med långdistanslöpning, så har jag väl någonstans alltid varit orolig att tappa min explosivitet. Den har varit välanvänd i innebandyn vid tillfällen. Jag är glad att jag visade att jag är mäktig. Apropå det där med orangea och gula seedningarna. Det orangea visade sig vara elitdelen. Vilket var konstigt att jag inte fick någon bättre info om när jag sa att jag ville springa i den snabbaste? Nåja, så kan det gå.

Gott var det. Nej, ölen är inte min!

Efter loppet, så gick vi in på samma restaurang som vi har gjort de två tidigare åren. Vi beställde samma mat. Alltså en stor schnitzel med alla möjliga tillbehör. Det var fruktansvärt gott och riktigt välförtjänt att proppa i sig den. Livet handlar om att njuta och skapa sig minnen. Jag skapade mig ett oslagbart minne, när jag vågade testa mig själv i slutet och för det fick jag chansen att njuta. Tågresan hem gick bra, vi fick sitta hela vägen trots att vi inte hade några platsreservationer den här gången. Jag sysselsatte mig med en rolig lek också. Jag satte på GPS-klockan och lät den fullständigt gå bananas. Kul. Det är väl så, man gillar att leva farligt och det är väl såna smällar man får ta. Men vad gör det, när man har slagit ett nytt rekord?