MälarEnergi Stadslopp 2015 - Mästare i fluga!

Datum: 11 juni 2015 Distans: 5 km Placering: 3 Tid: 16:38 (Nytt PB!)

Jag tror att de flesta motionärer har varit där. Den där speciella livet efter maran-känslan. Framförallt om du har gjort ett riktigt bra lopp. Du känner tomhet. Du känner dig färdig. Kroppen signalerar att det är dags för en lång paus. Även om jag har många lopp som följer efter maran, så kändes det väldigt konstigt. Trots att jag var duktig på att vila helt från löpningen, så visste jag inte hur jag mentalt skulle hantera detta. Framförallt med tanke på att det kommer med en härlig framgång.

Samtidigt så kommer man oavsett hur man känner sig att gå vidare i livet. Att fajtas för nästa steg. Jag läser trådar om folk som det tar veckor, ja, månader, att komma tillbaka till sitt gamla löparliv. Det låter hemskt. Jag har turen att ha just så många lopp, så jag måste hela tiden ligga i träning till nästa lopp som väntar på en runt hörnet. Även om du under vissa perioder, kan vara jobbigt med alla lopp hit och dit. Så älskar jag att den möjligheten alltid finns. Jag kommer alltid tillbaka.

Inför:
Den här torsdagen var speciell med skolavslutning och allt. Det var känslomässigt och det for många tankar i huvudet. Inte nog med detta, så blev det oerhört tajt med tid. Så pass att jag när jag gled in på centralen, så var det endast ett fåtal minuter till avgång. Tack och lov, får man väl ändå säga, var tåget var försenat. Även om jag hade hunnit med tåget, så fick vi vänta lite och jag få chansen att bli av skaka av stressen. Sen väl på tåget, så blev det lite äta och försök till att få tänka lite framåt. Men det var svårt, den här dagen skulle bli rätt så svar att få rätt mentalt.

Åhh, denna väntan!

Väl på plats, så skyndade jag mig att anmäla mig och hämta ut nummerlappen. Sedan bar det av mot den klassiska hakrestaurangen Jensens, för att boka bord eller rättare sagt att boka måltid till ett speciellt klockslag. Då jag tydligen hade bokat in ett tidigare tåg från Västerås än brukligt, så då fick det bli så, för att vi skulle kunna äta efteråt utan att stressa. Sedan tutade jag tillbaka och ställde mig i kön till mina små tankebås. Väl där inne, så passade jag mest på att njuta att gå igenom tidigare lopp. Jag hade trots allt sprungit här tre gånger tidigare och nu skulle det bli det första loppet att få äran att springas en fjärde gång. Overkligt, att tiden går så fort och jag har utvecklats så mycket.

Måste vara uppklädd om man ska slå rekord.

Uppvärmningen var närmast så pliktskyldig som den bara kunde bli. Jag tog sedan och ställde mig längst fram i ledet. Första loppet efter maran och frågan var hur skulle kroppen reagera efter den där urladdningen? Mycket bra fråga att ställa sig helt enkelt. Jag satte på lite musik i lurarna (så är det) och rattade igång GPS-klockan. Jag var så redo som man kunde bli. Jag hade gjort det här så många gånger förr, det där med fjärilar i magen är absolut ingenting för mig. Inte nu längre. Jag kan det här.

Snart dax.

Under:
Jag startade i rätt så högt tempo. Jag försökte hänga på en duktig löpare, vilket jag gjorde under inledningen en del. Men jag förstod att jag aldrig skulle komma ikapp. När det såg enkelt och smidigt ut för han, så kändes det tungt för varje steg. Det som är skillnaden nu är att när jag har en "dålig dag", så är det ändå väldigt bra. Jag hade ett litet minimål att slå förra årets tid - 16:55 och det skulle gå. Sedan fajtades jag hela tiden med att försöka komma så nära 16:30, som det bara var möjligt. Vi var rätt så ensamma, förutom någon löpare som låg längre bak också. Jag sprang på 16:41 i Skärholmsloppet, en banan som inte är helt platt och flack direkt. Därför hade jag fina förhoppningar om att det kanske skulle gå ännu bättre på denna fina bana.

Ahhh...attack!

Saken är den, ungefär i mitten på den här banan, så kommer en jobbig backe, som är pågående under en rätt så lång period (i 5 km-lopp mätt). Jag hade glömt bort den och den suger på rätt bra. Löparen bakom mig, kommer närmare och närmare. Jag har absolut ingen energi för att tempoväxla upp. Rent tidsmässigt, så känns det som att jag ska kunna ha möjlighet att springa sub-17 idag. Det är som det positiva för dagen, är att jag inte kände något särskilt i fot eller var extra seg i kroppen. Däremot det negativa, är att jag inte har den där "superenergin" i kroppen, då allt bara stämmer helt plötsligt.

Löparen bakom mig sniffar mig nästan i nacken och jag kommer inte kunna kontra det där överhuvudtaget. Till slut är vi nästan jämsides, då gör jag ett litet ryck och jag har börjat få lite illamående-känslor. Jag kommer inte att kunna fortsätta rycket, varpå att han rycker förbi mig och försvinner all världens väg mot slutet. Jag försöker kompensera med en superspurt, nåja, men det går inte. Utan jag springer in på en tredjeplats.

Kriiiiga!

Efter:
Tiden blev 16:38. Ett nytt rekord - igen. Helt galet. Det som var det värsta var att jag blev ändå lite besviken, för att jag kände att vid en flack bana och vid en period där jag inte hade en rekordmara i benen, hade gjort under 16:30. Att putsa på sitt rekord med 3 sekunder, är ändock inte fy skam. Jag hade gjort det hade kommit för. Speakern kände tydligen igen mig sen tidigare och var väl medveten att jag hade slagit ett nytt rekord. Hedrande såklart.

Så var det med det!

Väl på plats på haket Jensens, så äter man det man brukar göra där. En halvokej biff och lite pommes. Det finns på plats 10 minuter senare än tanken, men det gör inget och vi behöver inte stressa alltför mycket. Det är bara skönt att få i sig något i magen. Trots att det "bara" är 5 kilometer, så har jag tagit ut mig och har man sprungit på en ny rekordtid, så måste man få belöna sig själv. Det jag såg mest fram emot, var att få äta mjukglassen där med tillbehör. Fasiken vad gott, det smälter gott i min mun.

Väl på plats på tåget hem. Så går alla tankar igenom mitt huvud under dagen. Det är många tankar. Men jag är återigen överraskad att jag på nytt, trots att jag har haft en mara i benen har gjort det bra. 19:15 - 17:03 - 16:55 - 16:38. Det är ganska fin och snärtig utvecklingskurva det helt enkelt. Den sista biten på vägen hem, så intervjuar mig själv. Mest för att få lite fasta intryck från dagen. Jag frågar mig själv "Varför blev det ett nytt rekord idag?".

"För att jag kan"