15-20 hästar. Ibland allt som behövs.

Passen kan se olika ut. Beroende på längd, mängd, känsla och dagsform. Alla pass är på något sätt unika. Vissa pass finns kvar under en längre period i ens minne av någon anledning. I torsdags, dagen innan midsommarafton, så var det ett sådant pass. Det var dels början på tre pass på fyra dagar-period, där det var fokus på medel till långa pass till förmån för den kommande halvmaran. Jag kom hem sent, kollade på fotboll, åt mat och kom ut sent i spåren. Eftersom det är så ljust nu länge på kvällen, hade jag all möjlighet att springa i skogen. Så blev det. Jag var inte särskilt taggad, men det skulle ändock bli 18 km i skogen. Jag vet inte exakt hur passet gick rent tidsmässigt, det var inte särskilt snabbt. Dessutom regnade det så in i h-vete. Minst sagt.

Det var en sak som tog gjorde det här passet speciellt. Det var som sagt sent, mellan 9-10 på kvällen. Skymningen var på väg och det trevligt att vara själv där ute, även regnet tog ett kraftigt grepp om mig. Men det var så många hästar i hagarna, nästan någon form av ett rekord. Upp emot 15-20 hästar, stod och glodde på mig. En härlig skärpa och bild, att fördjupa sig i. Det var något visst med detta. En fin känsla. Passet var inte snabbt, men det var minnesvärt. Tänk att så många hästar kunde göra en (o)vanlig kille uppspelt. Skönt att få gå till säng med de där bilderna. Gnägg.

Helgen var späckad sedan. Det blev två pass, ett 30 km-pass på lördagen och ett 22-km pass på söndagen. Vi kan väl säga att jag var rätt så trött och sliten under söndagen, sedan under gårdagen. Det är helt okej, även om jag hatade de flesta kilometrar av passen, så är jag glad att jag tog mig i kragen och genomförde det. Idag har jag, ungefär som under gårdagen, haft mycket att fundera på. Om livet och om framtiden. Ibland vet jag inte riktigt vad som ska hända, det är lite skrämmande, men samtidigt eggande. Därför sprang jag ut och skulle köra asfalstian, fort hade jag tänkt. Det slutade med att det blev 37:37 på 10 km (3:46/km), den nästsnabbaste tiden på en träningsmil någonsin. Jag sprang den utan att känna mig trött eller ta ut mig alltför mycket, skönt att få in fartkänslan lite oväntat.