Kalmar Malkars 2015 - Kungen av Kalmar!

Datum: 27 juni 2015 Distans: 21.097m Placering: 11 Tid: 1:17:34

Alla lopp har sin speciella charm och fyller sin funktion. Lopp som är lite närmre (i Stockholmsområdet) och kanske också kortare, har ibland lättare att bli i mängden än andra lopp ibland. Ta ett lopp som Karlstad Stadslopp, jag spenderar i stort sett hela min lördag på väg till, att vänta, springa, att vänta och sedan på väg därifrån för 10 km. Det om något skvallrar om hur hängiven man kan vara ibland. Det loppet kommer jag att minnas för alltid, eftersom det är där mitt nuvarande milrekord (34:27) ligger på. Inte med många sekunder, men tillräckligt. Sen att det är kul att åka tåg, äta en god middag och jag köpte en bra bok där, gör att allt bli värt det till slut.

Att spendera en hel dag och ibland mer för att springa kan låta vridet. Det är det också, ibland kan man inför ett lopp, undra vad man håller på med. Lägger ner en hel del träningstimmar, i mitt ganska tajta schema för vara redo inför alla de här loppen, där jag åker iväg. Betalar pengar för resa och avgift, för att springa samma typ av sträckor som jag kan springa hemma i den egna skogen. Samtidigt handlar livet om att skapa minnen, att bygga upp mål, klara målen och få uppleva saker. Jag vill inte vara den som är gammal och påstå att jag inte har gett kroppen en utmaning. Jag vill vara stolt över att jag gick den här vägen och gick "all in" på alla möjliga sätt. Det handlar bara om att bestämma sig och sen göra det, kort och gott.

Inför:
Ställa klockan ganska tidigt på sin egen semester. Det är väl helt okej, med tanke på alla möjliga rutiner rycks från en, när jobbet helt plötsligt tar en paus. Däremot är ja inte alls lika duktig på att gå och lägga mig i tid. När klockan ringer och jag sätter mig vid frukostbordet för att äta, så vet jag att jag har ofantliga många timmar framför mig. Däribland åka till flygplatsen, för att sedan flyga, för att...ja, ni förstår ju vad försöker komma till. Den här väntan, ett sån't tålamod har jag inte alltid. Vi åker in till Bromma flygplats till slut, vi väntar så smått. Där finns tydligen Sirius fotbollslag, som ska åka ner till Ängelholm för lite Superettan-fotboll. En av spelarna känner jag igen, då han är bror till en landslagsspelare och båda har spelat för IFK Göteborg. Inte illa.

Det charmiga med den här typen av resor, då man ska vara borta ett tag är att jag oftast får många idéer kring allt möjligt som rör mig och livet. En anteckningsbok följer mig överallt, så att inga tankar ska gå till spillo eller förorsakas på något sätt. Efter flygtrippen och väl på plats för att börja ta sig mot Kalmar. En ny stad, en ny upplevelse helt enkelt. Vi väljer att kliva av vid Giraffen. Ett köpcentrum för hela familjen? Där jag köper lite smått och gott, som behövs. Det är ingen rusning i centrumet den här dagen, men nog finns det en stackare som går runt i giraffkostym och tramsar runt i den här värmen. Uschiamej. Kul för barnen, säkert. Från köpcentrat, är det inte långt till Malkars träningscenter, där vi hämtar ut nummerlapparna.

Efter att vi har hämtat ut dem, så har vi gott om tid kvar tills loppet ska börja. Vi spatserar genom Kalmars gator, i jakt på slottet. Det är där det ska hända saker helt enkelt. Äntligen framme vid slottet, som ligger fint vid vattnet. Så tar vi oss in. Vi blir en del av alla andra turister och bröllopsgäster (då tre olika bröllop ska äga rum under dagen). Till slut hittar jag ett rum som passar mig väldigt bra. Det finns nämligen en tron där. Den passar mig perfekt och visar vad jag anser om mig själv. Att det är mitt slott och jag är kungen över det hela, bara men den inställningen hoppas jag att ska få igång pulsen inför dagens bravad.

Kungen av Kalmar?

Efter den lilla turen till slottet, så lokaliserar vi centralstation, där vi ska ta oss från efter loppet. Jag köper också en bok, en ny Haruki Murakami-bok, som oavsett hur det ska gå, ska ses som en "bra jobbat"-bok för min del. Sen är det självklart bättre om det har gått bra för mig, så att det känns roligare att läsa. Väl på plats i träningscentret igen, så byter jag om och gör mina toalettbestyr. Jag börjar jobba upp en känsla i kroppen och det är dags att springa sub 1:20 i Sverige nu också. Allt känns bra, tills klockfan dör. Jag hade laddat GPS-klockan för fullt under natten och den var helt fulladdad, men av någon anledning så visar den att batteriet är slut och jag får nästan spader över det faktumet.

Jag är inte den bäste att springa på känsla (med fiaskot i Norrköping tidigare i år att döma). Jag vet inte riktigt hur jag ska göra och jag är övertygad om att det inte finns någon tidtagning längs loppet. Till slut lånar jag min fars telefon att springa med. Inte nog att man kan anse att jag inte ser så seriös ut som löpare med ipod och hörlurar, nu ska jag utöver det springa med en mobiltelefon. Jisses. Det blir en rätt så sparsmakad uppvärmning, jag är irriterad och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag ska dock inte låta de negativa tankarna få styra hur jag känner mig under loppet. Strax innan loppet, hejar en läsare på mig och vi snackar lite. Kul. Det får en god känsla, lite i varje fall och sedan är det dags att göra sig redo. PANG.

Under:
Halvmaran är en klurig distans på flera sätt. Bland annat så vet man inte riktigt vet hur man ska inleda loppet för att det ska bli så optimalt som möjligt. Med 5 och 10 km, så använder jag av mitt signum, jag gasar utav h-vete och kör tills jag storknar. Rätt så nyligen har jag insett att jag inte tröttnar alls på 5 och 10 km, med tanke på att jag dessutom gjorde en negativ split i Karlstad, så finns det allt möjligt i detta kraftpaket. Men med halvmaran, så är det svårt att köra på som tusan. Samtidigt så måste man hålla en hög fart inledningsvis och sedan se hur kroppen känner sig. Det knepiga att ha en mobiltelefon med ett stoppur, är att jag dels måste hålla i den och jag måste aktivt "starta igång" den varje gång jag vill se tiden. Taktiken var att jag skulle kolla varje gång jag hade passerat en kilometerskylt egentligen för att ha ett hum.

Tidigare, både på träning och tävling har jag varit duktig att "hetsa" mig själv under själva kilometern, vid varje 250 meter så att säga. Ni som springer med klocka, känner nog igen sig själva helt enkelt. Jag springer på bra i ödsligheten och skogarna. För det är rätt så ödsligt, man hamnar själv i sitt eget fack. Det finns inte en chans att jag kan hänga på elitlöparna särskilt länge och sedan är jag ändock en duktig löpare, men vi är inte så många som kan hjälpas åt att dra. Så i början springer jag helt själv utan någon större publik. Det som är det positiva är att jag får chansen att öva på att springa på känsla, med tanke på hur lite klockan påverkar mig och jag har ingen som drar åt en på något sätt.

Fokus på rätt saker helt enkelt! Foto: Mikael Grip/springlfa.se

Till slut händer det att någon passerar mig och jag kan inte riktigt svara. I den här typen av lopp, så ska man hålla huvudet kallt och fortsätta köra på som tidigare. Det roliga, är att jag får hålla mig till den plan, som jag egentligen inte har. Samtidigt upplever jag mig själv som ganska stark och inte särskilt hämmad av trötthetskänslor eller illamående, bara lite håll, men det är det enda också. För att bevisa vilken jävligt fin förebild jag är också, så var det ett litet barn (kanske 1-2 år) som stod vid väggrenen i början av loppet som ville göra high five. Han framför mig, gjorde det inte. Men jag gjorde det, hela familjen som stod gör, blev alldeles till sig. Jag är inte riktigt duktig löpare, jag är en förebild. Sug på den ni.

Som jag har skrivit i tidigare halvmararapporter så har jag effektivt bytt tankesätt från att dela in halvmaran i tre block till att bara ta kilometer för kilometer. Det är mycket enklare för mig att beta av. Man får se det som en intensiv intervallträning, där det bara är att tuta och köra mellan varje kilometer. Vi passerar bland annat Kalmar slott, där jag tidigare hade suttit på tronen. Precis som vid de flesta lopp av den längre graden, så vill man bara skita i allt och precis som de gångerna, så är jag väldigt effektiv på att slå undan de tankarna. Det händer att någon enstaka figur passerar mig, men det är helt okej. Jag har allt under kontroll. Det finns ingen mening att hetsa upp sig, har jag förstått tidtagaruret rätt, så kan det nog bli sub 1:20 om jag håller i detta nu. En sak som jag tyvärr måste anmärka på det här loppet, är att det kan bli vid vissa vägskäl, svårt att avgöra var jag ska ta vägen. Ibland gissar jag och det dröjer en kort stund, innan jag faktiskt förstår att jag gjort rätt val. Mer funktionärer helt enkelt.

Lite glad över man trots allt. Foto: Mikael Grip/springlfa.se

Vid den sista tredjedelen (från 14 km och framåt), så blir jag självfallet nödig. Det är en otroligt jobbig känsla att fajtas med. Det hindrar en från att trycka på alltför mycket, med risk att kapsejsa alltihop. Samtidigt får man inte göra avkall på sin fart egentligen. Jag hade ett rent "helvete" med detta under maran, då det här var ett av stegen och kanske det jobbigaste. Det gick så pass långt jag hade funderat ut vid maran, var jag skulle gå. Men till slut lyckades jag tänka bort det, för sen var jag inte nödig. Sen att det höll i sig i 5-6-7 kilometer, var ingen höjdare. Det ska jag säga er. Jag tampas med en, fram och tillbaka de här sista kilometrarna. Jag hade absolut inte tänkt att duka under och ett tag ser det ut som att jag får ge mig, men vid den sista kilometern kommer jag stark ut och passerar han, precis som jag lyckas bemästra backen vid bron perfekt. När jag väl ser målet, så ser jag ljuset som Skorpan sa, då drar jag på en minispurt och sedan är det över.

Äntligen!

Efter:
Tiden landar på 1:17:34. Ett otroligt fint resultat, bara 35 sekunder från att springa sub 1:17 och därmed också slå ett nytt rekord. Trots problem med att hålla koll på tiden, så har jag kämpat mig igenom loppet och trots att jag löpte själv, stora stunder, så gör jag det med bravur. Det är en trevlig bana, med ibland lite för lite publik. Samtidigt som det är helt okej, den där ensamheten tände mig också. Jag åker inte ner till Kalmar för att spendera en halv helg, genom att göra ett platt fall. Det finns inte på kartan.

Fasiken vad gutt!

Jag är oerhört stolt att jag kämpar mig igenom på det här sättet. Jag känner i mig, att jag med lite till jävlar anamma, bättre koll på klockan samt inte hade blivit nödig, så att hade det där rekordet suddats ut. Men det gör inget. Jag är jätteglad. Det är med stolta och raska steg, som vi lämnar tävlingsområdet och beger oss till stationen. För färden hade tänkt fortsätta till Växjö. Där vi skulle sova över helt enkelt. Som jag skrev i min inför-rapport, så var de flesta hotell uthyrda och de som var kvar, var inget att hurra över. Den här lösningen blev bra. Då vi fick äta gott och sova på ett hotell vi var vana med. Inte nog med detta, vi fick följa U21-semifinalen på hotellrummet och det fanns inte så mycket att klaga på.

Jag kan bara konstatera att den där Andreas som hade satt sig på tronen på Kalmar slott, kände sig som en vinnare både före och efter loppet. Allt sitter i huvudet. Kroppen ska givetvis göra sitt, känner man sig som en vinnare, så är man en vinnare (Även om John Guidetti i efter-intervjun tog till det helt nya nivåer sannerligen). Jag kanske ska fråga Kalmar stad ifall jag kan få ta över Kalmar slott, nu när jag har erövrat staden?