Andreas Åkesson feat. Cecilia Kleist

Under vintermånaderna kommer ett antal kända och okända löparbloggare att intervjuas av mig per mail. Jag låter andra få skina i mitt strålkastarljus, kanske min stora fanskara, får möjlighet att hitta ytterligare en favorit?

I min femte intervju ut har jag hittat en tjej som är landslagslöperska, vad man ska käka för att bli en elitlöpare, när hon helt plötsligt drabbades av en sjukdom och vad hon ska satsa på under 2014: Cecilia Kleist!

 

"Antagligen mer hallongrädde i sådana fall"

Vad är det som gör löpning så kul enligt dig?

- Ingen jättelätt fråga precis. Vet egentligen inte om jag drivs av att det liksom är definitionsmässigt kul. Det är kanske inte så ofta som jag direkt springer omkring och skrattar. Det är mer någon slags skön känsla av att springa som jag tror är det jag jagar, man får pressa kroppen, bli trött och därmed känner jag mig lyckligare. Ser även en stor rolig utmaning i att hela tiden nå en viss förbättring på olika plan och att utmana mig själv att våga och att orka.

Den är lite klurigt att svara på den när jag tänker själv hur jag skulle svara. Apropå att orka, du gjorde en seriöst försök att springa Göteborgsvarvet förra året. Med tanke på de grymma förutsättningarna (stekande värme) så fick du bryta, har du tänkt göra ett nytt försök på en halvmara igen efter detta?
- Jo, jag fick tyvärr bryta Göteborgsvarvet. Första och enda loppet som jag hittills har brutit och jag hoppas att det inte ska bli fler. Vet dock fortfarande inte riktigt varför det inte funkade den dagen. Jag

tror det var ganska mycket som kan ha spelat in. Hela våren blev lite forcerat från att jag börja kunna springa ordentligt efter stressfrakturen som jag hade under vintern och till slut fick kroppen nog och ville inte vara med längre. 2 veckor före Göteborg sprang jag Nordic Challenge 10000m i Sandviken och det gick helt okej, men därefter när jag skulle fixa en halvmaraform på 2 veckor så blev
jag bara sliten och totalt energilös. Skulle med facit nog vågat ta det lite lugnare efter Sandviken och kanske inte lagt ribban riktigt så högt som jag gjorde inför Göteborg. Eller hoppat över Göteborg helt.

Jag gjorde dock ett nytt försök på halvmaran i slutet av juni i Kalmar. Blev ganska spontant eftersom jag egentligen den veckan mest planerat att springa 5000m på Sollentuna GP på torsdagkvällen. När jag på fredagen ändå tyckte att kroppen kändes okej och bra återhämtad så bestämde jag mig för att åka till Kalmar på lördagen och göra ett försök, mer med inställning att jag åtminstone inte skulle bryta. Dock ville jag ju sen på startlinjen ändå satsa lite grann och gick ut hyfsat hårt och tyckte första 13-14 km kändes riktigt bra. Sen blev det tyvärr en jobbig sista bit när energin tog slut och jag tappa
väldigt mkt de sista kilometrarna. Så jag är inte direkt nöjd med mitt halvmara pers och därför kan det nog tänkas bli någon mer halvmara i framtiden.

Du kommer säkert att ta revansch när det blir dags. Vad kommer du att fokusera på under 2014?

- Under 2014 kommer jag fortsätta fokusera på samma distanser, 3-10 km, som förut och att jag ska bli bättre och snabbare på dessa. En del kanske tycker att jag borde gå upp och köra längre distanser, typ

marathon, men tycker det är roligare med kortare distanser och känner fortfarande att jag kan förbättra mig där så därför har jag bestämt mig för att försöka bli snabbare på de kortare distanserna, även kanske tävla nåt på 1500m, och sen ta med mig den farten upp till 10000m, som jag just nu ser som min starkaste distans. Kan nog kanske även bli någon halvmara under året om jag tycker att det passar.

Fokustävlingar under året kommer framförallt vara SM och detta styr en del vilken del av träningen som prioriteras. Nu inomhus, sen bana/landsväg och avslutningsvis terräng i höst. Förhoppningsvis
springer jag tillräckligt bra för att även få göra några landslagsuppdrag och då är det såklart att detta kommer att prioriteras.

Låter som att du har fullt upp på flera plan. Kul. Måste vara ära att få representera landslaget kan jag tänka mig. Hur länge till orkar du hålla på med löpningen på en sådan här höga nivå tror du? För det krävs en del att ligga i eliten när det gäller löpning.

- Jag har inte riktigt reflekterat över det utan försöker nog mest leva här och nu på det sättet. Just nu orkar jag satsa och jag känner fortfarande att jag utvecklas och har mycket att lära. Även om jag

inte satsar mer än att jag samtidigt även jobbar heltid. Vad som händer i framtiden märks då liksom. Jag tror jag kommer känna när jag vill sluta, förhoppningsvis kommer det bero på att jag känner för att satsa på något annat här i livet och vill gå in för det mer istället. Det tråkigaste vore om man får lägga av på grund av saker som jag inte kan styra över helt själv, typiskt någon allvarligare skada eller så.

Det låter som en sund inställning. Vilket är ditt absolut värsta löparminne?

- Har nog egentligen två stycken. Dels första året, 2010, när jag hade bestämt mig för att satsa på löpningen lite mer. Då fick jag hjärtsäcksinflammation under våren och blev i dålig form väldigt

snabbt utan att helt förstå varför. Det var dock ganska skönt att få ett besked över att nånting verkligen var fel då och att jag inte bara helt utan förklaring blivit dålig på att springa. Jag fick ändå träna ungefär så mycket som jag orka, så jag slet ganska hårt och hoppades väl på att kroppen skulle börja svara på träningen till slut. Tyvärr blev det aldrig riktigt så och även om jag lyckades vinna en del smålopp så var tiderna oftast rätt kassa, eftersom jag i princip "vägga" i mjölksyra efter ungefär 10min. Dock var det ändå ett år när jag ökade träningsmängden ganska mycket och fick en bättre träningstålighet, som jag har haft nytta av senare.

Mitt andra dåliga minne av löpningen var 2012 när jag sprang orienteringsstafett. Mot slutet av banan så smällde det bara till i foten och jag fick fruktansvärt ont och insåg egentligen i samma sekund att detta var nog det sista jag kommer springa på bra länge. Jag har haft ont i fötter förut, men inte på den här nivå. Springer man nu stafett så vill man ju dock ogärna förstöra för laget så på något sätt så tog jag mig trots allt de sista hundratalet metrarna fram till växling för att skicka ut nästa person, men sen sprang jag som sagt inte mer på väldigt länge. Jag hoppade mer fram på ett ben, senare konstaterades stressfraktur och jag fick ägna ganska många månader åt att endast cykla. Det var den enda träningen som inledningsvis gick att utföra, efter några månader kunde jag dock fylla ut det hela med lite crosstrainer och sånt. Överlevde ju dock det också, även om det var rätt slitigt vissa dagar...

Låter som väldigt hemska minnen som ingen ska behöva uppleva. Hur känns det att ha en bror som också tävlar på högsta nivå inom löpning? Vad är hemligheten, mycket gröt och grönsaker i barndomshemmet?

- Det är väl trevligt, även om vi satsar på lite olika saker inom löpningen. Här är vi inte uppfödda på gröt och grönsaker, antagligen mer hallongrädde i sådana fall. En egen specialitet som vi gärna åt när

vi var hemma själva. Receptet är lika simpelt och energirikt som det låter. Det viktigaste är att vispa grädden första bara och blanda i hallonen därefter, sen funkar det även med t.ex. blåbär. Men jag har
för mig att hallon var bäst.

Annars tror jag det vi har med oss hemifrån är kanske att vi alltid fick möjlighet att göra det vi ville och fick support i det. Det sågs liksom inte ett problem i att åka från den ena träningen till den

andra om man nu både skulle spela fotboll, bandy, simma, rida, springa orientering, åka skidor osv. Dock skiljde vi oss sen ganska mycket åt under en lång period när min bror satsade mest på orientering och jag satsade mest på ridningen och under juniortiden sprang jag ytterst sparsamt. Sen börja jag kom igång litegrann när jag passera 20, men fram till 2007-2008 nån gång så var ändå min häst och ridningen i huvudfokus och det andra mer motionärsmässigt. Därefter sluta jag rida och börja satsa på löpningen mer och mer istället.

Jag tror kanske den "stora hemligheten" helt enkelt är rätt mycket hårt jobb, dvs. att vi tränar ganska mycket och att det ska rätt mycket till innan ett pass helt ställs in. Oftast går ju nånting att utföra ändå, även om det kanske inte blir riktigt så perfekt så ofta som man kanske skulle vilja.

Det är väldigt imponerande att ni har haft olika karriärer innan ni blev elitlöpare. Mycket bra jobbat! Jag jagar hela tiden nya rekord, jag ligger just nu på 36:03 på milen och känner att jag är nära att springa under 36. Eftersom detta är min blogg, så skulle jag gärna vilja ha två värdefulla tips hur jag klarar min drömgräns?

- Det är bara fortsätta träna på så kommer det. Finns inte så mycker genvägar där. Springa mycket och variera mellan olika intervaller, tröskelpass och långpass ger en bra grund. Därefter är det bara att

tävla ganska mycket. Våga satsa från start! Går det inte bra den gången så finns det ju ungefär hur mycket millopp som helst, så då är det bara ta ett nytt veckan efter och göra ett nytt försök där.

Fotnot: Cecilia hjälpte mig redan i helgens Norrköping Indoor Games, då jag jagade Cecilia hela loppet och till slut på målrakan spurta förbi och slå nytt rekord. Tack för det, Cecilia!

Tack Cecilia Kleist för att jag fick veta mer om ditt löpstarka liv. Vill du fortsätta följa Cecilia, vilket du säkert vill göra, så hittar du hennes blogg här.

Tidigare intervjuer:

[12/12] Tove Langseth

[22/12] Carl Wistedt

[9/1] Staffan Dahlgren

[23/1] Lina Blomqvist