Mota motvind i grind

Ibland tycker man synd om sig själv, man är trots allt så är man bara en människa. Jag skulle ut på mitt gamla vanliga asfaltspass igår, som har blivit standard varje onsdag nu. 10 km asfalt, rätt och slätt. Det är inget jag längtar till sådär, men det är min trygghet. Jag vet vad jag får, oftast lyssnar jag på en podcast och bara får en mental frizon efter jobbet. Ironiskt nog, så varvar jag ner, trots att jag springer. Det har varit en hel del snö och halt, så jag har inte gjort några supertider på denna sträcka som jag har gjort precis innan snön kom. Jag hade inte förväntat mig någon större tid den här gången, kanske runt 4:10/km i snitt. Det blev betydligt bättre och trots att jag inte alls kände mig på springhumör fick jag 39:25 (3:55/km i snitt). Trots att jag hade för jävliga vindar som verkligen gjorde allt för att välta min nätta ballerinakropp överbord mer än en gång. Ibland kändes det som att någon hade beställt detta för att jag skulle få extra jobbigt, men jag var väldigt nöjd och glad över det här passet. Utan tvekan.

I måndags blev det mitt "långpass". Eftersom jag hade innebandymatch under söndagen, så valde jag avstå långpasset eftersom det inte skulle hinnas med. Därför blev det 15 km asfalt under måndagen, som fick funka som långpasset. Jag var återigen inte alls springsugen, men jag blev överraskad att tiden gick på 1:03:10 (4:12/km i snitt). Ett pass "well done" helt enkelt. För varje pass ute, så längtar jag så mycket när jag kan springa i bara shorts och kortärmad tävlingströja, låta solens strålar få fylla mig med energi precis innan startskottet. Det känns inte alls för långt bort.

I övrigt, så njuter jag av att få springa. Friheten är mäktig.