Scandic Indoor Games 2014 - En dag på och efter jobbet!

Datum: 17 januari 2014 Distans: 3 km Placering: 4 Tid: 9:43

Jag undrade egentligen hur jag orkade med. Under utomhussäongen 2012 och 2013 så hade jag lopp vecka efter vecka, men några få undantag. Under 2012 hade jag dessutom lopp två dar i rad, någon gång två lopp samma dag. Jag undrar i helsike jag pallar med att gång på gång orka med detta intensiva upplägg, jag får lägga mycket annat åt sidan. En hel dag kan gå åt för att springa en mil i en stad tre timmar bort. Kan all träning och resande var värt detta? Jag tänker kort tillbaka till Karlstad Stadslopp (loppet som enligt mig var det bästa loppet 2013), jag åkte tre timmar dit och tre timmar hem. Däremellan förutom att springa milen, så fanns det en del timmar att slå sönder, bland annat för att intaga middag. En bana som är känd för att vara väldigt snabb och jag ville så gärna slå ett nytt PB. Så blev det också. Jag njöt varenda steg, jag är en tävlingsmänniska och jag bara måste föda den där ormen i mig som vill åt mina tävlingsnerver.

Nu när inomhussäsongen har blivit en del av mig. Så är det 6 lopp på 6 veckor. Samma distans, samma typ utav miljö och ungefär samma träningsupplägg inför detta. Det låter helt vrickat egentligen att göra detta. Förutsättningarna inför fredagens tävling var inte helt perfekta och det som började att bli en avsky för inomhuslopp, slutade med helt andra tankar när känslorna hade lagt sig. 

Inför:  Det är inte ofta lopp går på fredagar. Istället för en lördag eller söndag, så blir det att jag måste jobba på en fredag (fy för denna styggelse). Så en hel del energi går åt att ha fokus på rätt saker i stunden, givetvis. Även om jag åt en tveksam lunch och ett mellanmål i all hast egentligen, så kändes det inte toppen. Inte nog med det, det jag hade planerat blev så stressigt framåt eftermiddagen och alla tankar på att jag senare skulle åka till Huddinge för att springa ett 3000 m-lopp mot duktiga löpare kändes som helt annan verklighet som inte skulle ske inom det närmaste.

Väl på plats på en knökfullt pendeltåg mot Huddinge, så tog det inte alltför lång tid att lokalisera hallen. Tanken att gå in bakvägen för att undvika press och fans sprack direkt, då avprickningen skulle ske vid entrén. Det var inte mycket att göra åt den saken, utan så fick det bli. Vi var väl runt 35 anmälda löpare, men jag såg att det var många som inte hade prickat i sig än. En del duktiga löpare. Däremot hade den erkänt duktiga Napoleon Solomon prickat av sig, så strålkastarljuset behövde inte vara på mig under denna kväll och jag kunde få bort lite press från mina axlar. Jag tog ett helt tomt omklädningsrum och insåg hur långt ifrån mentalt redo jag var att springa. Fysiskt var jag säkert i så bra form jag kunde bli för tillfället, men jag hade ett lätt illamående som hängde över mig och det kändes inte direkt som att det skulle försvinna på ett bra tag.

Att springa inför storpublik (nåja) och spy, utan att ens ha intagit alkohol, kändes på något sätt förnedrande. Jobbigt sits med andra ord.

Eftersom det återstod en tid kvar, så valde vi att bara sitta och spana in andra friidrottare som gjorde sitt bästa för att pressa sig själva i hopp på fina resultat. Jag lade snabbt märke till att kurvorna lutade (höhö) mer åt Västerås-hållet än mot Örebro i hur de såg ut. Det finns inte så mycket att jämföra för min del, jag är bara glad att jag har tagit del av den typen av kurvor i Västerås tidigare under veckan. Jag valde att i god tid att jogga runt banan för att få in känslan, jag joggade i en sådan fart, så jag trodde att jag skulle helt plötsligt stanna. Fruktansvärt otaggad och jag kunde inte ens tro på mig själv denna kväll oavsett hur stor egotanken är. Illamåendet hängde kvar. Jag fick vara med i första heatet av två och där fanns de bästa löparna såklart, det skulle gå undan, utan tvekan.

Skottlossning att vänta!

Under: Väl på plats för att starta, så fick startskottet en oväntat vändning, då Solomon utdelades ett gult kort för tjuvstart (?). Det var ett stort oversized gult kort, kändes som att funktionären viftade med ett laminerat A4-papper. Nåväl, när vi väl kom iväg, så var det bara att göra sitt jobb och inte gnälla alltför mycket på dåliga förutsättningar. Solomon och Andreas Jansson tyckte antagligen att vi övriga löpare i heatet luktade illa och valde att försvinna illa kvickt långt ifrån oss. Jag som hade duschat kvällen innan, blev ledsen en liten stund över detta.

Jag låg som femtefigur av nio stycken löpare. Känslan var att vi ändå låg i ett högt tempo, så kändes det inte alls lika fort som gjorde senast i Örebro. Jag vill löpa så snabbt jag bara kunde utan att passera gränsen, där jag låg ner i knäposition och hulkade ut allt möjligt. Jag kan säkerligen tänka mig att minst hälften (om inte mer) hade kommit för att se mig, så det hade inte varit kul för de yngre att se sin stora idol ha spyslem i ansiktet. Det mesta trista var att det inte fanns musik när vi sprang och det kan säkert många dividera om, då mina hörlurar snart har växt fast i öronen på mig. Men under 3000 m-loppen har jag helt enkelt valt att avstå för att det ska mer juste ut. 

Bilden är ungefär lika skarp som en UFO-bild, men det är jag på bilden i mörkt. Jag lovar!

När det var mindre än 5 lopp kvar, så fick jag den där känslan att det kändes lite overkligt. För jag tyckte att loppen gick undan snabbare den här gången än vad det har gjort under mina två tidigare lopp. Kan det vara för att jag börjar bli "rutinerad" och vet vad jag ska tänka på (alltså ingenting) när jag springer? Kanske, vem vet. Den grupp som jag tillhörde var så tajt, så jag blev trampad på ett par gånger och det kändes som att vi skulle växa ihop till ett par siamesiska tvillingar om jag inte lade på ett kol. Han som låg trea ökade när det var två varv kvar, jag valde att hänga på han som låg på fjärdeplatsen och ville inte ta ut mig alltför mycket inför sista varvet. Strax innan sista varvet valde jag att passera han och det skulle bli intressant ifall han eller den person låg precis bakom mig innan jag gasade lite skulle svara. Så blev det dock inte, utan jag kunde komfortabelt konstatera att när jag på förhand granskade startlistan så var jag övertygad om att jag skulle kämpa för en topp 10-plats. Nu blev jag fyra, strax utanför prispallen. Inte illa. Trots att jag fortfarande mådde fruktansvärt illa.

Lunny hade stor del av dagens framgång, helt klart!

Efter: Trött, mycket trött sökte jag mig bort för att bara sitta och vila. Trots att jag inte var på topp, så slog jag till med tiden 9:43 (3 sekunder från nytt PB). Det är en enorm styrka i sig. Bredvid förutom far min, så satt Lunny. Han var den sista som flög in i min sportbag innan jag åkte hemifrån till jobbet, det hade inte varit detsamma om inte Lunny hade fått möjligheten att åter se mig i ett lopp. Vi valde att stanna kvar och kolla på andra heatet, för att se ifall det var någon som skulle hota min fjärdeplats totalt. Men så blev det inte, vilket jag kunde konstatera var mycket skönt och en ny fjäder i hatten på mig.

När vi lämnade Storängshallen, så fanns det folk som hungrade efter min autograf eller var det en hamburgare?

Mycket trött och sliten, sökte jag mig till det ödsliga omklädningsrummet. Jag kunde konstatera att fick göra allt för att värja mig från alla som ville ha autograf, jag ville bara dricka vatten och försöka mota bort alla typer av spykänslor som guppade fram och tillbaka inombords. Mitt i all ensamhet, så kunde jag konstatera att jag hade gått från att "aldrig mer springa ett 3000 m-lopp" till att jag redan nu började känna en saknad att om ett par veckor behöva lämna min inomhuskarriär för att satsa på utomhus, jag som började gilla det här. Det är bara njuta så länge allt varar helt enkelt.

På O'Learys i Huddinge, hänger  f.d. HV-spelaren Andreas Falks (#17)  tröja från Huddinge!

Vi åt på en god oxfilétoast på O'Learys i Huddinge, jag fick i mig en del, men fortfarande så var illamående fortfarande som hemsk våt duk över mig. När jag väl kom hem, så bara njöt jag att jag åter hade bevisat för alla i Huddinge att legenden existerar på riktigt och mer kommer att komma. Boken slutar inte skrivas på länge och jag som är huvudperson vet inte heller vad den här ska sluta.

Hjälten i boken (alltså jag) avslutade fredagen med att somna framför en Batmanfilm. Ett perfekt slut på en mellanmjölksdag.