Örebro Indoor Games 2014 - Där var den första smällkaramellen

Datum: 11 januari 2014 Distans: 3 km Placering: 2 Tid: 9:41 (nytt PB!)

Någonting har definitivt saknas, sedan i mitten av november så har den känns som att en del utav mig inte har funnits och har varit omöjligt att återfå. Det är den här tävlingsnerven, att tävla mot sig själv och andra för den delen som inte har varit närvarande. Jag har dock funnit en del ro i att bara kunna träna och lägga om träningen för att jag ska bli uthålligare och kunna bemästra en mara, men även kunna tackla en halvmara på ett ännu bättre sätt vid nästa tillfälle. Så träningen har inte varit särskilt speciellt inriktad mot den korta distansen på 3 km. Nu i veckan sprang jag dock banintervaller ute och det var med det här loppet i åtanke, sen har vi faktiskt haft 10 km asfalt som är en sorts "pressa mig själv"-pass, på sätt och vis är det för att bibehålla den snabbhet jag redan innehar.

Förra året vid samma tidpunkt var inte ens inomhuslopp något som fanns i tankarna, vilket betydde att spannet mellan sista utomhusloppet för 2012 och det första inomhusloppet 2013 var 5,5 månader ungefär. Att jag ens klarade mig igenom det, med tanke på att vi hade en vinter som var sträng och hård mot mig som löpare. 3 km inomhus är en klurig distans, som inte lämnar någon som helst möjlighet till att "vila" under själva loppet och är direkt på. Jag är dock glad över möjligheten att minska mitt begär att göda tävlingsnerven under vintertid också.

Inför: Jag vaknade utvilad efter c:a 9 timmar, det var helt klart en bra start på dagen och frukosten åt jag med stor glädje med tanke på vad komma skulle. Det som jag ansåg på förhand vara en nackdel att loppet skulle gå sent i Örebro, kunde å andra sidan ses som en positiv sak att jag inte behövde gå jättetidigt och ha kort om tid för att åka iväg hemifrån. Väskan plockades ihop och jag var laddad inför resan. Jag tittade ut genom fönstret och såg hur det där vita hade kramat och skakat om Sverige nu fanns där ute. Jag var glad att jag skulle springa inomhus och att jag inte behövde tampas med det där vinterbihanget. På tågresan till Örebro som flöt på utan problem, så hann jag med att klara ett spel och redan där var jag en solklar vinnare utan pardon samt att äta lunch, jag hade t o m ätit mellanmål hemma. Man kan med lätthet säga att jag vara ganska trött vid det här lagret av att äta. Någonstans måste man säga nej.

Örebro Slott är ännu finare i vinterskrud!

 Väl framme vid ett Örebro, så var det så pass mycket tid kvar till start, så vi tog en liten promenix in mot centrum, njöt av att se Örebro och slottet också drabbade av den vita sjukan. Inget undkommer det med andra ord. Efter att ha flanerat i stan en stund, var det dags att bege sig till en busshållplats, där bussen skulle ha riktning mot hallen. Väl framme i hallen, så var allt bekant och trots att jag bara hade varit där en gång tidigare (Vinterspelen senast), så gick jag världsvant runt och visste exakt hur allt förhöll sig. Jag hämtade nummerlapp och bytte om, sen var det bara att börja räkna ner tiden tills årets första spektakel skulle gå av stapeln.

Här ska ni få se ett nytt mirakel!

 Jag värmde upp rätt så oengagerat utan egentliga fartökningar, det var helt klart svårt att se vad jag stod för tillfället när det gäller den här korta distansen. Jag lät musiken pumpa genom öronen och kände att jag började tagga till, det verkade endast bli 6 stycken löpare på 3000 m. En norrman som hade sprungit på neråt 8.30 och en 15-åring som vann Hälsoloppet (5 km) som jag sprang förra året, samt en annan som hade kommit 2 sekunder bakom mig under Vinterspelen som kände igen mig. Han som jag skrev om i mitt senaste blogginlägg som hade börjat följa min träning, syntes inte till, kan han ha blivit rädd när han såg hur bra jag tränade, måntro? Inte omöjligt. Efter upprop, så började jag göra mig redo för start och jag var glad att jag redan hade sprungit här tidigare, så jag visste exakt vad doserade kurvor innebar. Bara ett par minuter innan start så kom jag på en sak. Jag ville att min nya maskot skulle sitta på första parkett, så han hade möjlighet att ge mig psykisk energi. Nämligen Lunny Lunnefågel från Island. Inte kan gå fel nu? 

Heter man Lunny Lunnefågel och är en lyckobringande så är det självklart att man får sitta på första parkett!

Under: Jag var inte alls lika nervös som senast, utan jag kände mig redo och från att vi ställde oss till att startskottet gick, så var jag knappt beredd. Jag valde dock att hänga på norrmannen och 15-åringen tidigt för att få lagom draghjälp i loppet, jag hade mina tankar om att jag inte skulle kunna ha möjligheten att hänga på särskilt länge. Så blev det. Jag hamnade mittemellan de två snabba och de tre kvarvarande i ett tomrum, där jag fick hålla uppe tempot så bra det bara gick. Jag passerade första kilometern på 3:05, helt okej.

Något som slog mig var även om det var väldigt monotont utan musik och hur allt var likadant, varv efter varv, så fann jag någon sorts ro i det ändå. Jag hade 15 varv framför mig, varken mer eller mindre. Sen skulle det vara över, ingenting skulle behöva överraska mig egentligen, eftersom du springer runt, runt och runt. Helt idiotiskt egentligen, men väldigt kul. Medan tröttheten började greppa tag i min kropp efter ett tag, så började han som hade fjärdeplatsen att knappa in varv efter varv. Oroande, när jag väl hade tagit mig ända till Örebro, då ville jag så gärna ta en pallplats. 

15-årige Stefan Stojanovic (till vänster i gult) bryter och helt plötsligt har jag silverplatsen inom räckhåll.

 Sedan inträffade det något högst oväntat, någon gång under sista tredjedelen (13:e varvet?) så valde 15-åringen att hoppa av och helt plötsligt var jag ny tvåa i loppet huxflux. Norrmannen var som väntat snabb som fasiken, han kändes helt oberörd över det hela. Kul för han. Medan jag kände hur han som nu var den nya trean började närma mig, så började ta i de två sista varven. Förra gången hade jag en djävulsk spurt, då jag hade två som flåsade mig i nackhåren, den här gången var det dock inte så och jag kunde komfortabelt avsluta i en ganska hög fart och äntligen få slänga mig ner, njuta av att det här var över.

Efter: När jag insåg att jag hade sprungit 9:41 och har på nytt slagit ett personbästa, denna gång med 7 sekunder. För jag kände mig verkligen i riktigt bra form senast när sprang förra gången och jag hade faktiskt inget särskilt mål i mitt huvud, utan att göra mitt bästa. Det låter för vekt för att vara jag, men ibland måste man vara ödmjuk och låta saker bara vara. Jag hade återigen ställt till med en stor show i ladan för Örebrofansen. Jag tror nog närkingarna känner sig lyckligt lottade att man på mindre än 2 månader får se mig 2 gånger, det är lyx.

Bakom varje framgångsrik man, så står en mer framgångsrik Lunnefågel. Tack Lunny!

 Jag fick kliva upp på prispallen återigen. Jättekul, jag fick en fin glasplakett med en silvermedalj. Mycket kul och hedrande. Jag kände mig väldigt stolt över detta. Det var precis den start jag behövde in på det nya året, 11 dagar in på 2014 och redan ett nytt personbästa. Precis så ska det vara.

Tre glada laxar!

Sedan blev det dags att åka till O'learys i stan, där jag hade bokat för att se HV71 spela borta mot Linköping. Med en god bit mat, så lämnade vi stället med ett nedsligt underläge efter två perioder då tåget väntade på oss. Tåget kom i tid och flöt på väldigt bra, samtidigt lyssnade jag på radio och fick höra att nederlagstippade HV vände och vann match på full tid. Mycket kul, ett perfekt avslut på en perfekt dag. Det förtjänar jag och det är en dag jag kommer att plasta in i mitt huvud och lägga på en plats, där lyckliga minnen för alltid har övertagit i huvudet.

Nu lämnar jag Örebro, vi får väl se när jag återvänder hit igen!