My name is Beck, Martin Beck!

Det har varit ett måste att se den här filmen igen. Jag är en sådan avart att jag föredrar de äldre Beckfilmerna med Gösta Ekman än de nyare med Peter Haber. Så därför har jag sett filmerna om och om igen med Gösta Ekman. Den jag vet att jag har sett minst är Stockholm Marathon, jag vill minnas att jag tyckte att den filmen var den sämsta av de 6 som kom med Gösta Ekman. Jag tänkte att det kanske berodde på att jag var egentligen totalt ointresserad av löpning de gånger jag har sett den. Men ända sedan jag officiellt anmälde mig till Stockholm Marathon 2014, så har den funnits långt bak i huvudet att jag vill se den igen.

Igår fick bli det tillfället. Jag hade möjligheten att studera lite utav banan och filmen bjöd lite på en större längtan till varmare grader och löparglädje som just nu pendlar något oerhört hos mig. Däremot så kunde jag konstatera att filmen inte alls faller i min smak fortfarande trots att jag gillar löpning. Jag tycker att den är seg, de utomstående som är inblandade i intrigen känns bleka och jag förstår varför jag har väntat länge på att se den här igen. Nu kommer det helt klart dröja igen, om jag någonsin ser den igen. Jag rekommenderar istället Roseanna och Mannen på balkongen, om ni vill se två riktigt bra Beckfilmer med Gösta Ekman i huvudrollen.

Det bästa igår kväll, var den blåbärssmoothie som avnjöts när vi pausade filmen. Så enkel att göra, men ack så svalkande. Jag gjorde två portioner till mig själv (snålis där), det andra glaset skulle jag spara till frukost idag. När jag öppnade kylskåpet och skulle dricka mitt andra glas, så hade blivit en stor äcklig klump istället och jag förpassade den delen av smoothien till den bortglömda evigheten.

---

Kort och gott valde jag att som ni förstår att avstå 3000 m på Raka Spåret i Sätrahallen igår, av olika skäl. Ett var att spela en innebandymatch, som vi vann med knappa marginalen. När jag väl var hemma och stirrade på klockan innan den skulle bli 13:15 och just när den blev det klockslaget, kände jag ett litet hål i mig. Det kunde varit jag. Jag hörde rykten om att de flesta som hade anmält sig i 3000 m-klassen var där för att krossa den "självupptagna skiten" (alltså jag), för av resultatlistan att döma hade jag kommit först på en skrämmande 16:e plats med mitt årsbästa. Jag kunde dock skratta i min ensamhet åt att jag inte gav löparna nöjet att på plats trycka till mig.

Känslan över att gjorde rätt val och övervägande tilltog, jag kände mig trots allt nöjd över att stå över och satsa för kommande helg. Jag drog något oväntat ut på ett löppass ändå igår. Det blev 15 km asfalt på tiden 1:02:08 (4:08/km i snitt). Det gick betydligt snabbare än väntat, en del av väglaget var faktiskt ganska trevligt att springa på. Ibland var det som att springa på bar asfalt utan slask och snö, jag blev också överraskad att jag hade orken efter att ha spelat en innebandymatch timmar tidigare.

Idag gav jag ut på mitt långpass på 20 km skog. Otroligt seg i benen efter lördagens eskpader och att det hade snöat intensivt bara timmar innan jag skulle ut gjorde passet till ett rent helsicke. Otrevligt väglag som höll i sig hela vägen, väldigt slaskigt och inget bra grepp överhuvudtaget. Att jag dessutom hade en plan att springa under 4:20/km i snitt gick bra till en början, men sen kände jag att jag fick kasta bort den planen. Men icke sa nicke, jag klarade gränsen precis. Sluttiden blev 1:26:30 (4:19/km i snitt). Nu sitter jag alldeles slut i kropp och knopp, men det intensiva kommer att fortsätta imorgon. Upp och hoppa helt enkelt!