Det värsta som kunde hända: Jag är förföljd!

Nu är jag tillbaka på hemmaplan igen efter en trevlig tripp utomlands. Jag styrde kosan mot München, där jag hade min "bas". Under gårdagen tog jag en dagsutflykt till Salzburg. Det kändes bara som en nödvändighet eftersom staden låg mindre än 2 timmar bort från München. På tåget dit, så "stormar" en polis efter gränsen och säger "Polizei" och hivar fram sin polisbricka. För en sekund trodde jag att jag hade glömt kvar mitt pass på hotellrummet, men utan att ens titta på polisen, så slänger jag upp mitt pass. Det är väl så man gör, när man har tagit steget upp till att vara B-känds. Ser du inte vem jag är?

Väl på plats i Salzburg, så blir jag först inte särskilt imponerad av staden. Det är dels lite halvsjaskigt väder och det är en liten bit att gå in till centrum från tågstationen. På vägen dit, så dyker det första tecknet upp att jag uppenbarligen aldrig kommer att få koppla av igen.

Jag visste redan på förhand att det skulle ske ett lopp i Salzburg under söndagen (morgondagen). När jag såg den här skylten hade jag inte sprungit på snart fyra dagar och det "spritte" i benen, min avkoppling förvandlades nästan till stress av detta. Jag är helt enkelt att förföljd av min löpning, även utomlands. När jag väl är inne i centrum, är jag inte alls så imponerad som jag trodde att jag skulle bli. Jag går dock upp hela den låååånga vägen till fästningen. Då, greppade Salzburg tag om mig på riktigt. Det var då jag förstod hur fin den här staden är. På vägen upp hade det dessutom blivit soligt och svetten rann lagom längs ryggen (jag är svensk, vi pratar alltid om vädret).

Fantastiska vyer åt vilket håll du än tittade åt i Salzburg.

Det var så mycket nerförsbacke, så jag ramlade ner nästan hela vägen. Jag som tycker att det är jättetrevlig att strosa runt i en ny stad, gick runt och tittade på de fina byggnaderna. Jag snubblade förbi en mindre marknad, bortanför den här marknaden dök nästan tecken på att jag aldrig får vara i fred. Kan det verkligen vara en slump?

Jag råkade alltså komma förbi där expot till loppet låg. Jag som hade redan blivit lite ledsen att jag inte skulle få möjligheten att springa loppet, eftersom jag skulle åka hem idag (lördag), blev ännu mer pepp och sugen när jag såg alla människor som promenerade runt och tittade på löparprylar samt hämtade ut sin nummerlapp. Jag tror ödet helt enkelt har bestämt sig för att jag för att jag aldrig kan fly löpning. Efter att ha varit inne i centrum valde jag att gå över en bro och gå åt ett helt annat håll, då fick jag syn på ishallen där stadens hockeylag spelar. Det var en kul överraskning, trots att jag gick längre och längre ifrån stadskärnan, så kom nästa chock. Mina löpardjävlar var uppenbarligen överallt.

Jag förbarmade mig att jag hade lovat mig själv att inte alls tänka något på löpning den här trippen, men det var bara så fördömt. Det var helt enkelt tydligt att jag och löpning alltid kommer att gå hand i hand. Alltid skönt att få lite semester och se nya platser, men uppenbarligen kommer löpningen alltid att göra sig påmind. Därför valde jag att sitta i nästan 1,5 timme (två omgångar) på en bänk och få njuta av vyerna. Jag har bestämt mig. Uppenbarligen ska jag  springa i Salzburg i nästa år. Så är det bara.

Den här utsikten fick mig att sitta ner och njuta av stillsamheten!

---

Idag gjorde sig verkligen påmind. Jag landade under förmiddagen, handlade på vägen hem och sen var det egentligen dags att göra sig redo för ett nytt löppass. Från början var det tänkt att bli ett 18 km-pass, sedan på vägen hem med flygbussen så reducerade jag det hela till ett 15 km-pass. Kroppen kändes inte alls med på noterna i kombination med uruselt väder, så därför blev det "bara" 10 km asfalt i ett pass där jag aldrig tog i och det blev endast 4:12/km i snitt. Jag är rätt så missnöjd med det hela. Men det var inte direkt mitt "nyckelpass", utan det är nytt pass imorgon och jag hoppas att kroppen har slutat vara jetlaggad.