Riga Halvmarathon 2014 - Min tro del 2 av 2

Datum: 18 maj 2014 Distans: 21.097 m Placering: 34 Tid: 1:23:50

Under: Så som ni kunde läsa i första inlägget, så var alla förutsättningar åt skogen. Att göra en Micke Ekvall och springa utan koll på klockan, var en hemsk tanke. Men det var bara att gilla läget och göra det bästa av det hela. Strax innan start, hade jag satt igång min iPods träningsklocka som fick rulla samtidigt som jag lyssnade på en podcast. Sen hur iPoden mäter är ett stort mysterium, eftersom det aldrig stämmer överhuvudtaget. Jag hade goda förhoppningar om att jag det åtminstone skulle finnas en klocka var femte kilometer. Inte nog med detta, så kände jag mig alls lika energirik som jag har gjort under tidigare lopp. Att springa ett lopp i över 2 mil med den här känslan var en otroligt jobbig känsla.

Livet. Löpningen. Döden. Det tänker jag på.

Jag hade dock inte åkt utomlands för att springa och sen bryta längs vägen, utan det var bara att bita ihop och hoppas att det skulle bära någonstans. Efter 5 kilometer dök det inte upp någon klocka och visst kunde jag kika på iPoden, men det var inte lätt när den låg i min ficka på shortsen och guppade runt. Någonstans runt 5 kilometer så kände jag att jag inte hade kraft nog att utmana något eller någon, fler och fler kunde passera mig relativt obehindrat. Oavsett om det var mara- eller halvmaralöpare (bägge startade samtidigt), så gjorde det ont i mig att jag inte kunde känna den där överlägsna känslan när man är ute och springer. Jag vill känna att jag är stark och att jag har alla möjligheter att utmana mig själv på ett rättvist sätt, idag var inte den dagen.

Det var en hel del folk både här och där, som hejade på som bara den. Banan var relativt platt och det gjorde mera ont i mig att jag inte kunde dra nytta av detta. Det var en otrolig känsla att springa upp på den kända bron Vanšu Bridge, när inte känslan och farten kunde få mig att njuta, så fick omgivningarna stå för detta istället. Sakta, men säkert så började det bli dags för ett litet mellanmål. Nämligen den första av två gel jag hade med mig. Jag drog till minnes att det var en härlig energikick när jag sprang i Prag, vid rätt tillfällen. Här kommer nästa misstag. Jag hade nämligen två gel i en plastpåse (ifall jag behövde spy). Gelen var så himla varma av både vädret och att ha legat i plastpåsen ett bra tag, så det var en vidrig temperatur på gelen. Det var helt omöjligt att få i sig något, jag spottade ut nästan allt omedelbart och då försökte jag i ett flertal kilometer att få i mig något.

Det var tufft, mycket tufft!

Inte nog med detta. Jag började må sämre och sämre längs loppet, så pass att jag inte ens klarade att få i mig vatten. Jag vet, totalt uridiotiskt att inte avbryta. När vi skulle återigen börja närma oss att springa på bron för att ta oss tillbaka in mot gamla stan och vidare, så var jag uppenbarligen i ett sådant dålig skick att jag sprang precis vid mitten av bron och sprang nästan på en parkerad cykel. Då förstår man hur illa den här dagen är. Vi närmade oss 10 kilometer och jag tänkte att då borde det finnas en tidsindikator på var man stod, men inte då heller. Det var lite trist och jag försökte kolla iPoden och jag förstod att alla rekordförsök var menlösa, nu fanns tankarna på att komma under 1:20 och det började jag smått ganska tidigt också att ge upp.

Jag tyckte synd om mig själv, det måste ha synts rätt tydligt. Grinade rätt hårt och hade kepsen så långt ner för att undvika alla blickar, det gjorde nästan så ont i ansiktet av att kepsen satt så tajt på mig. Jag förstår att det är många fans som har gjort besväret att åka hit för att uppleva samma magi som skapades i Prag, men den fanns inte där helt enkelt. Vi vek sedermera in i närheten av frihetsmonumentet, med mycket musik och härlig syn. Som sagt, så fick jag ta in allt av omgivningarna istället, så att jag fick valuta för det här. Medan jag sprang funderade jag på vilket elände det hade varit att springa en helmara i den här formen. 

Tummen ner idag!

När jag närmade mig 14 kilometer och sista tredjedelen så sprang jag förbi min far, jag gav klart och tydligt ett tecken på hur jag kände. Strax därefter nästa nederlag, då världens största håll drabbar mig och hur mycket jag än springer eller trycker på stället, så går det inte bort. Det gjorde så pass ont, att jag är redo att kliva av. Men en DNF är totalt oacceptabelt som sagt. Sedan tidigare har jag passat på att vara noggrann att inte missa där halvmaralöparna ska runda, så att man inte springer med maralöparna. När kilometer för kilometer avverkas, så är jag extremt glad att eländet snart är över. På målrakan, så ser jag helt plötsligt en tjomme som är precis framför mig och jag väljer att ta den sista delen av värdigheten och spurtar förbi han i slutet. Alltid något.

Skönt att få spurtslå någon. Kolla steget på mig, längdhopp i nästa karriär?

 Efter: Det var en otroligt skön känsla att lämna det här loppet, direkt efter fick jag skaka hand med han som jag spurtade ner. Tidsbandet (Sub 1:18) ramlade av i samband med det och det var ett tydligt tecken, att det inte var rätt tid för ett nytt rekord helt enkelt. Direkt efteråt så tog jag den obligatoriska bilden av mig själv, denna var dock inte särskilt segerviss som ni ser. Jag var rejält tagen. Trots det får man ändå se resultatet för vad det är. För över ett år sedan sprang jag in på den här tiden i Berlin med nytt rekord i (då) bra form, idag kom jag in på målet på denna tid och det talar om en fin lägstanivå.

När vi kom tillbaka till hotellet, som fortfarande låg i närheten, så var tiden så pass lite, så att vi hann t o m äntligen få i oss lite hotellfrukost. Det är inte mycket, men tillräcklig för att komma tillbaka lite på fötter. Jag förbarmar att jag valde det här loppet med så tidigt start och därför missade en hotellfrukost. Jag minns hur jag i Prag, smaskade i mig rejält av olika saker och fick förmodligen en grym start bara av det. Vi kikade efter huset med de svarta katterna, så att jag kunde visa far min. Det var dock inte en av mina katter (då jag har en svart katt) som satt där uppe. Sen såg vi återigen de sniglar som vi hade sett överallt i stan med alla möjliga färger. Det är uppenbarligen ett dåligt tecken för en löpare och jag tror att sniglarna faktiskt har något med att loppet blev som det blev för min del.

De här stora jävlarna jinxade mig överallt från morgon till kväll!

 Vi hittade en pizzarestaurang efter mycket om och men. Jag hade väl inte haft några trevliga matupplevelser i Riga än så länge, men det här överraskade på mig positivt. En stor meny med billiga priser, med sköna platser och då låg det ändå i gamla stan. Jag tog en spaghetti bolognese, det var faktiskt bland det godaste jag hade ätit och sakta men säkert började återfå livsglädjen igen. Sen var det bara att vänta ut tiden för att åka till flygplatsen och flyga hem, jag lämnade med mycket stor sorg i hjärtat att jag inte kunde göra något åt situationen som rådde.

Ett stort plus var den fina medalj som man fick!

Någonstans är jag stolt över mig själv att jag krigade hela vägen till mål, att jag aldrig gav upp och det är därför jag gav rubriken "Min tro". Jag tror att det var dags för högre makter att testa hur långt jag är redo att gå för löpningen och hur min karaktär står sig. Uppenbarligen står sig min tro helt orubblig i det här fallet och jag vet att jag kommer att komma tillbaka, det här var en stark lärdom att ta med sig.