Milspåret 2014 - Studsmatteeffekten

Datum: 22 maj 2014 Distans: 10 km Placering: 16 Tid: 36:06

Ni som har läst min rapport från halvmaran i Riga, vet hur tufft och kämpigt jag hade. Samtidigt så kan vi en gång för alla poängtera att det som inte dödar, det härdar en. Jag har hållit på med löpning i över två år, så jag har lärt mig ganska mycket på lite tid. Jag har utvecklats i en fart, som jag inte trodde var möjlig överhuvudtaget. För mig som springer många lopp, så är det enkelt att kunna se vilken utveckling jag har gjort. Det blir greppbart på ett annat sätt än ifall jag hade bara hade en handfull lopp per säsong, nu får jag kvitto på hur jag ligger till ganska omgående. 

Jag är en människa med starkt självförtroende och löpningen har definitivt ökat på den egoboosten hel del. Framförallt när man ser tillbaka 10 år och var en osäker ungdom, som inte alls kunde vara självsäker på någonting här i livet. Ingenting stort att slå sig på bröstet. Jag är förvisso ingen elitlöpare, men jag har kommit någonstans, till en punkt där jag njuter för fulla muggar. När jag blir gammal och jag ska berätta för yngre förmågor vad jag har gjort, så är löpningen något som kommer att komma snabbt på tal. Men om vi fokuserar på nuet. Milspåret fanns inte med i min planering när säsongen började och efterhand, så tyckte jag att det skulle vara naturligt att ha det som sista lopp inför maradebuten. Ett bra kvitto på var jag låg, framför allt nu när halvmaran i Riga gick åt skogen egentligen.

Inför: Det är en viss skillnad när man tävlar på en helgdag, kontra att åka från jobbet och på så sätt egentligen starta uppladdningen tidigt på morgonen, sen jobba en heldag. Det blir lite svåra att fokusera när mycket annat ska göras innan det faktiskt är dags att ta sig till tävlingsplatsen. Vi åkte till Östermalmstorg, satte oss på en trappa och jag åt en baugette för att få i mig lite föda. Jag kunde konstatera under dagen att jag inte hade blivit så mycket bättre i hur jag mådde. Mellan söndagen (halvmaran i Riga) och torsdagen, så hade det gått upp och ner, men ingen stor förbättring egentligen. 

Om vi säger såhär, hade jag inte betalat 350 kr rätt nyligen för det här loppet, hade det funnits stor chans att jag hade stått över. Jag vet inte hur många gånger, jag har funderat de om de flesta lopp egentligen. Vi gick nerför Strandvägen och beundrade de fina bilar som fanns där, inga dussinbilar direkt. Medan folk känner bilar med mycket fart i, så kompenserar jag det att själv vara mycket snabb. Ungefär så. Efter promenad började vi närma oss Djurgården, där vi bland annat gick förbi en kilometerskylt.

 

"Åh, du stora löpgud. Vad har du tänkt att ta mig idag?"

Banan såg ut att vara fin, men jag kände mig inte alls särskilt upplagd för att springa 10 km. Inte någonstans, långsamt hasade vi till tävlingsområdet. Det var solklart, var mitt första stopp skulle vara. Nämligen biktbåset, för att...eh...bikta mig. När jag satt där inne och funderade på livet, så började jag få frossa och började frysa. Enda riktlinjen för mig under dagen var kort och gott "ett bra lopp" ,vad det nu kunde innebära. Jag funderade på ifall jag skulle få möjligheten att träffa Tove, för jag visste att hon skulle springa. Av en ren slump lyckades jag utan mina Einstein-glasögon få syn på henne, jag hälsade och vi hade ett kort och trevligt snack. Alltid kul att få träffa folk som man följer på internet gällande löpning.

Nervositeten stiger för alla!

Sedan blev det att gå/jogga lite längs banan för att få igång kroppen, jag tappade uppenbarligen tidsuppfattningen. Helt plötsligt kommer det en cyklist som skriker "Ur vägen, löpare på väg". Det var jag som hade helt glömt bort att 5 km-loppet skulle ske en halvtimme före min start, så det var bara att hoppa ur spåret och jogga försiktigt tillbaka till tävlingsområdet och fållan. Mitt ointresse inför starten var nog ganska tydligt, men jag fick säga hej till Staffan i alla fall. När det började närma sig skott från vänster, så fick det gå hur som helst. Jag var uppenbarligen inte i min bästa form idag heller, men som sagt banan var fin och då fick jag njuta av det. Vädret hade dessutom lagt in sin bästa växel dessutom lagom till start.

Jag sitter i protest mot alla som står!

Under: När vi väl var iväg, så tyckte jag att det gick ganska lätt i början. Det tar en liten stund innan man hittar in i sitt "mystempo". För i milen för mig, så kör du på till c:a 3 kilometer och därefter väntar 5 kilometer med i stort sett samma tempo. Banan var verkligen fin, med inte alltför stora höjningar längs vägen. Trots att det inte var helt lätt att hålla ett högt tempo, så kunde jag konstatera att den där hopplösheten som infann sig i min kropp under halvmaran i Riga, inte fanns där längre. Idag kändes det enklare.

 

Här kommer jag.

En sak man kan spekulera i, är om all löpning och alla lopp har sänkt mig lite. För känslan att avbryta och skita i allt var väldigt påtaglig, den dök upp oftare än vad jag är van vid. Men det där var ganska ambivalent, för jag tyckte också att det var kul att springa. Märkligt det där. Efter halva loppet, så tyckte jag att det var skönt att gå i mål ifall man körde 5 kilometer. Samtidigt så tyckte jag att banan var fin, så det gjorde mig inget att köra lite till, framförallt inte för 350 kr. Att jag inte är riktigt fräsch i kroppen märks ganska tydligt, men någonstans lyckas jag ändock springa utan att vara alltför medveten om den saken.

Under i stort hela andra halvan, så växeldrar jag med en person fram och tillbaka. Ibland är jag före, ibland är jag efter. Lite längre fram, finns det en löpare i hästsvans som hela tiden får långt fram. Hela den här växeldragningen är ganska trevligt och jag glömmer borta alla negativa känslor, när det återstår mindre än 1 kilometer kvar, så inser jag, vad jag tror att jag inte har särskilt mycket krafter kvar. Men precis i sista kurvan, så visar jag hur stark jag är på spurter och korta backar. Jag drar ifrån både den jag har växeldragit med och även hästsvansen. Jag får absolut inget gensvar, utan jag spurtar i mål. Ingen tvekan.

 

Här någonstans går jag i mål!

 Efter: Känslan när man spurtar förbi någon i ett ganska långt lopp och det går inte att svara på den spurten är riktigt tillfredsställande, för en kort liten stund, så känns det som att jag är bäst i världen. Så bra var det kanske inte, men med tanke på att förutsättningarna var sisådär, så är det alltid en skön känsla att avsluta ett lopp med.

Tiden skrivs till 36:06, vilket betyder att det är den femte snabbaste miltiden jag har sprungit. Jag är både överraskad, men ändå inte. Anledningen till att jag faktiskt är överraskad, är att jag inte hade räknat med att springa nästan under 36 på en småknixig bana under mitt mående som jag hade då. Samtidigt är jag inte överraskad, med tanke på hur hög min lägstanivå har blivit på mindre än ett år. Det är väldigt glädjande att all mängd och kvalitet som du har lagt till i din träning sedan avslutningen förra året har givit resultat. 

En stor besvikelse för 350 KRONOR, är att man inte får någon medalj. Jag struntar rätt skarpt i orsaken till att det saknas medalj, jag kan bara konstatera att medalj eller något annat snitsigt ska ingå för den där summan(Ja, visst. Jag anmälde mig sent, men ändå). Oavsett medalj eller inte, så är jag glad och lättad. Jag åkte hit, jag biktade mig och jag vann en liten seger. Jag är helt enkelt tillbaka där jag vill vara. Studsmatteeffekten, kommer jag ner, så kommer jag troligen upp igen!