Riga Halvmaraton 2014 - Min tro del 1 av 2

Datum: 18 maj 2014 Distans: 21.095 km Placering: 34 Tid: 1:23:50

Det är något speciellt att få springa utomlands. Jag tycker om att resa överlag, men att få springa i en stad, är en frihetskänsla utan dess like. Jag gjorde min debut utomlands på halvmaran i Berlin förra året. Det var otroligt härligt, där visa utav delarna var på ställen jag själv hade besökt. Det blev fina 1:23:50 och rekord med över en minut. I förra månaden åkte jag till min favoritstad nummer ett, Prag. Där blev det återigen en ny halvmara, den banan tyckte jag om ännu bättre för att den återknöt mycket till fina delar av Prag. Jag slog ett nytt rekord med över 3 minuter. Jag var fullständigt lyrisk och kände mig totalt överlägsen i min kamp mot klocka och kropp.

Jag var inte särskilt nöjd med de två passen jag hade genomfört under veckan av någon märklig anledning, det hade gått något sämre än vad jag hade räknat med. Jag ställer ganska höga krav på mig själv och hur jag vill att mina pass ska gå. Jag kände att jag hade en rätt så stor revanschlusta efter Kungsholmen Runt, där jag sprang riktigt kontrollerat och kände att jag hade ännu mer att ge. Jag ska erkänna att som jag har nämnt tidigare att jag inte varit särskilt sugen på att åka till Riga, tankarna har antingen legat mot Prag eller mot helmaran två veckor senare helt enkelt. Det ska jag inte sticka under stolen med. Men under sista veckan började det byggas upp en härlig förväntan på vad som låg bortom horisonten.

Förra året sprang jag Göteborgsvarvet i stekande sol och jag var inte alls särskilt nöjd att springa i den helt galna värmen. Jag lämnade Slottskogsvallen med en stort missnöje, jag ville givetvis ha revansch för detta året efter. När jag väl dock satt och gick igenom hur jag skulle lägga upp kommande säsong, så kände jag att jag ville slippa trängseln, stressen och den eventuella värmen det här året och fokusera på Riga. Så var det med den saken.

Inför: I Riga hade jag varit i tidigare och det kändes tryggt att åka snabbt över helgen (lördag-söndag). Trots att det var 5 år sedan, så kände jag att jag hade bra koll på allt. Allt började redan precis när jag skulle gå lägga mig kvällen före. Jag visste att jag skulle bara få sova 5 timmar, så redan där kände jag mig lite småstressad av att jag som vanligt var sent ute med allt möjligt. Det var ju strax innan jag skulle sova som sagt, som jag upptäckte att jag ville nog checka in. Sagt och gjort, så gick jag upp och checkade in. Någonstans i min enfald, så såg jag att inte hade beställt bagage. Det var helt orimligt, jag hade packat min väska och det fanns inte utrymme för att ha allt i ett handbagage i det här fallet. Rödbetsjuicen skulle också med för den delen.

Det här skulle ta mig till nya höjder!

 Jag hade bokat flighten för flera månader sedan och jag hade väl helt enkelt kallt utgått från att det inte behövdes checkas in något bagage, snacka om att min strikta planering gick åt helvete. Jag fick helt enkelt snällt betala 630 kr för bagaget, redan där kände jag en viss känsla började smyga sig in. När jag väl hade vaknat dagen efter och det var dags att ta sig till Arlanda, så lyckades jag snabbspola fram hela flygbussresan. Jag somnade i stort sett från att jag klev på och vaknade när det var dags att gå av, släng er i vägen, Arlanda Express. Jag var framme på 5 minuter istället för era 20 minuter. Perfekt. 

Här hämtades nummerlappen ut!

Vi åkte i ett litet flygplan och även om jag inte är särskilt flygrädd, så kan jag tycka att det är obehagligt när det skakar fram och tillbaka. Så jag var väldigt tacksam att flygresan var kort. Vi tog en billig buss från flygplatsen in mot stan, vi valde att chansa var vi skulle gå av. Vi gick av vid helt rätt hållplats, då det var bara 100 meter till hotellet. Väl incheckad och klar, så kände jag mig väldigt nöjd med hotellrum och det var en fin känsla jag hade börjat fylla kroppen med. Efter ett kort brejk, så gick vi en lång sträcka för att komma till expot, för att hämta ut nummerlappen. Det var inga konstigheter alls, allt flöt på och jag tyckte att det kändes så skönt att slippa all hets som finns kring Varvet. För det var riktigt hysteriskt förra året.

Yeah! Wifi! Perfekt! Se så glad jag är!

Efter detta, så gick vi till stan och sedermera intog vi en helt okej lunch. Allt kändes bra såhär långt, vi valde att ta det lugnt på hotellrummet och vila ut lite. Vi hade tidigare under dagen kollat på hotellet var de sände den tyska cupfinalen i fotboll, för den ville jag inte missa. Det skulle tydligen finnas en irländsk pub i närheten som skulle sända det. Toppen, tänkte vi och vi kom till den irländska puben. Stället var någon blandning av fritidsgård och behandlingshem, inte min kopp om man säger så. Det var fullsatt överallt, så vi blev hänvisade att sitta på baksidan. Där de flesta stod och rökte, tv:n måste vara från innan frigörelsen från Sovjet eller något sådant. 

Det här var vår utsikt när vi skulle matchen. Fråga mig inte varför om någonting. Vill bara glömma!

Okej, tänkte vi. Strunt samma, så länge vi får oss en bit mat och får se matchen, så ska jag inte klaga. Vi tog den dyraste maträtten i stort sett, en saftig stek skulle passa bra i mina förberedelser. Här någonstans rullade katastrofen på sedan att jag fick betala mitt bagage. Steken var seg och smaklös, klyftpotatisen måste de har hittat längst bak i sitt kylfack. Inte nog med det, den engelska cupfinalen som gick innan den tyska, drog utan på tiden och vi missade helt den tyska cupfinalen. Det var katastrofläge på alla sätt och vis som ni förstår, det var bara att hiva fram pengarna och i stort sett slänga pengarna i ansiktet på servitrisen och lämna kanske den värsta matupplevelse som jag har haft någonsin utomlands.

Utanför hotellet!

Inte nog med detta, så förstod jag vilket dåligt rum vi hade fått. Själva rummet var bra, men det är inte kul att ha rummet mitt emot hissen på andra våningen. Det plingade hela tiden och jag hade svårt att sova under hela natten. Eftersom loppet skulle gå 8.30 på morgonen, så blev det ingen maffig hotellfrukost, så jag fick sitta och äta det vi hade köpt från en matbutik dagen innan. Inte alls pepp och när jag vaknade mådde jag rätt så illa. Sakta, men säkert försökte jag inbilla mig att jag mot alla odds måste springa och det skulle gå bra. Hotellet låg väldigt nära start, så, jag värmde upp i gamla staden och det var trevligt. 

Halvseg uppvärmning skulle lägga grunden till dagens lopp!

Jag kände mig däremot rätt så seg i benen och visste att det skulle bli tufft idag, men jag försökte verkligen tagga igång mig själv. Strax innan vi lämnade hotellrummet så hade jag satt på ett band på armen för sub 1:18 på halvmaran. Ett önsketänkande deluxe. Allt var klart för start, men 10 minuter innan skottet, så vägrade min klocka att samarbeta, så jag förstod att jag skulle vara ute gps-klocka hela loppet också. Fy fan. Jag fick köra en Micke Ekvall, utan klocka och det gick ju bra för han. Vad kunde jag uträtta?

Hur jag kände mig under loppet och vad som hände efteråt, kommer i del 2 som släpps på fredag eller lördag. Vad har egentligen stora sniglar med min prestation att göra egentligen? Håll utkik!