Jag är bara en vanlig kille

Nu är vi här. Det har tagit över 2 år sedan jag började med min löpning, men nu är vi verkligen framme vid min livs största utmaning. Nämligen min maradebut, som sker i Stockholm. Redan under hösten 2012 hade jag tankar på att min debut skulle ske just under det här loppet. I oktober 2013 anmälde jag mig och det blev allvar av det hela. Hela vintern har jag långsamt byggt upp min träning steg för steg för maran, jag har bävat för alla pass som har varit över 2 mil. Men jag har fått med mig en hel del pass under vintern och våren, som har varit enbart för det här loppet. Jag har lyckats springa en halvmara på under 1:19 och jag har haft formmässigt en riktigt bra säsong hittills. Men det här är någonting helt annat, jag har som mest sprungit 35 km i ett pass. Nu ska jag springa lite mer än 42 km i ett högt tempo i ett halvruggigt väder (eventuellt), det är här något jag aldrig har upplevt förut.

Jag går in i morgondagens lopp utan något större press på mig själv, jag gör trots allt ändå debut. Det är ett långt lopp och att sätta onödiga tidsmål, känns inte rätt i nuläget. Jag vet dock att jag kommer att vara känna det där pirret innan start, en resa, som jag inte vet var den ska ta mig. Jag kommer givetvis att försöka njuta så mycket det går av det här, det är så himla svårt att sätta ord på det hela. Jag har haft en otrolig lugn och en ganska hygglig uppladdning när det gäller min löpning, även om jag önskade bättre avslut i halvmaran i Riga (men det var så mycket som var emot mig där). Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva, för jag känner mig så uppspelt att det faktiskt är imorgon allt händer. Det är min absolut största berg och jag kommer att få känna på smärta och stor ångest när jag springer, men jag ska försöka göra allt för att få in lite positivitet i de känslorna också.

Hur laddar jag upp? Jag har köpt ett nytt spel - Mario Kart 8. Så jag sitter och kolhydratladdar, samtidigt som jag lirar spelet. Spelet passar mig utmärkt, då de handlar om att komma först i mål och kapa tider. Att använda sin hjärna väl under loppens gång.

Imorgon gäller det. Nu finns det ingen återvändo, jag måste springa kontrollerat så länge det går. Inte rusa, men inte sega heller. Jag måste hitta precis rätt nivå för att få ut det mesta av min löpning. Imorgon vid ca 15, så har min oskuld rykt på den här delen av livet rykt. Om det var skönt eller inte, får ni givetvis veta allt om.

Oavsett hur det går för mig, så ska ni veta att jag är bara en vanlig kille.