De finns faktiskt på riktigt, även om man inte tror det. Dagar utan löpning på schemat. Jag spenderade min minisemester i München och Salzburg, som ni läste i mitt senaste inlägg, så var ett stort lopp som skulle fortlöpa under söndagen. Vilket fick min hjärna att gå på högvarv och fantisera hur magiskt det vore att springa i Salzburg. Det här var alltså under fredagen, dagen efter landande jag hemma i Sverige. Passet var menat som betydligt längre än 10 km, men så blev det inte och jag blev rätt så missnöjd.
Dagen efter, alltså under söndagen, hade jag mitt långpass på 3 mil inplanerat. Då hade jag ändå spelat intensiv innebandy i 2 matcher och borde egentligen ha avstått dagens pass. Men det blev ett pass i skogen som höll på att sluta ännu värre, flera gånger under passet var jag nära att avbryta för att jag kände att det inte alls gick dit jag ville och jag hade även planer på att korta ner det med 5 kilometer. Men jag slet hårt, med tanke på att kroppen uppenbarligen är väldigt sliten för tillfället av olika anledningar. Till slut landade passet på 2:18:20 (4:36/km i snitt) för 3 mil som jag verkligen fick slita hårt med. Dagen efter, alltså igår, så skulle jag springa en snabb "tia" på asfalt. Jag visste dock på förhand att kroppen inte alls skulle svara väl på detta, för jag hade enorm värk och jag visste att jag borde låta bli. De 5 första km var under 4:00/km i snitt, sedan orkade jag inte hålla i detta. Så det blev 42:39 (4:15/km i snitt). Inte uruselt, men en solklar pekpinne att de 3 kommande veckorna kommer att blil lugnare för att inte förstöra kroppen helt nu.
Idag var det en dag helt utan löpning, av någon märklig så hade jag inte alls lika mycket värk eller kände mig seg trots tre dagars hård löpning. Ironiskt det där. Då var det dags för en löpningsfri dag, som jag har längtat. Men det är då den dag jag helt plötsligt känner mig sugen på att dra på mig löparskorna och dra ute i skogen, njuta av den fina vyn och lyssna på människor i knäcken som pratar om TV-spel. Det var däremot helt omöjligt att genomföra, eftersom jag skulle spela korpmatch. Från att löpa ofantligt mycket, till att stå still i närheten av ett fotbollsmål (jag är målvakt). Vi hade en fin känsla från första halvlek, då vi ledde med 1-0 och det kändes som att vi var på väg åt rätt håll. I den andra halvleken så ramlade allt åt helt fel håll, trots några trevliga räddningar, så lyckades vi inte hålla matchen igenom.
Direkt efter matchen var tankarna kring tomhet och hur usel man helt plötsligt kände sig, hade inte klockan varit sen, så hade jag velat ta en lugn löptur. Istället hade jag en disk som väntade hemmavid, ibland måste man helt enkelt prioritera i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar