Inför årets första tävling

Nu är det äntligen dags igen. Jag känner nästan det i luften att det är tävling igen. Hela kroppen nästan kittlar med tanke på att det är dags att springa säsongens första lopp. Det var inte överdrivet länge sedan som jag sprang ett lopp (Tunnel Run i mitten av november), samtidigt har jag haft bra och mindre bra träningsveckor. Ser jag nyktert på det hela, så har jag tränat på bra och sedan jag kom hem från Schweiz har sprungit på rätt hyggligt. Jag kom hem på kvällen den 30/12, dagen efter sprang jag ett bra pass på 18 km i skogen. På nyårsdagen, firade jag in det nya året med att springa banintervaller på halvt halkig idrottsplats. Ensammast i hela världen, kändes det nästan som. Men som jag har skrivit tidigare. När inte jag tränar, så tränar mina motståndare istället. Så jag vänder på det och tänker hela, hur många av mina framtida motståndare tränar banintervaller på en benbrottsbana på nyårsdagen? Ingen. Bara jag.

På fredagen blev det nästan vila - körde lite kroppsövningar. Under lördagen blev det återigen dags, det blev 25 km i skogen. Det var ett hyggligt pass, som började segt, men slutade desto starkare. Det är såna här pass, när man är totalt avtrubbad, som man bygger upp sin karaktär till en ny säsong. Man biter ihop och kör det utan att grina. Det som är bästa med löpningen är att det inte finns mycket att göra när man har tröttnat, framförallt när jag kör de pass jag springer. Har man sprungit 12 km, har jag sprungit halva och måste sedan vända för att springa hela andra sträckan tillbaka. Inte fan hade jag tänkt stanna och gå hela vägen hem, det finns inte på kartan. Spring, din jävel. 

Dagen efter, alltså igår, var det dags igen. Jag spelade en innebandymatch, som hade det mesta och vi vann med ett sent avgörande. För egen del, så var jag väldigt nöjd med försvarsinsatsen för hela laget och jag var för det mesta på rätt sida spelet och var sådär lagom jobbig för motståndarna. Det är en speciell känsla, att spela med ett leende på läpparna som motståndarna ser. 25 minuter efter matcher, körde jag en lugn 10 km i skogen. Vi kan väl med lätthet påstå att det kändes tungt i benen, men det gjorde inget och det var bara att köra det som coachen (alltså jag) hade bestämt.

Springa 3000 meter. Det är hundra procent som gäller hela vägen, det finns inga genvägar eller mer "lugna sekvenser" i den här typen av lopp. Runt, runt och åter runt tills du har sprungit 15 varv. Jag tar mitt pick och pack, åker till Eskilstuna för att ställa upp i Ärlaspelen. Ärligt talat så vet jag faktiskt inte hur det är ställt med min snabbhet på den här distansen. Det är väldigt svårt att avgöra. Men jag anser att jag har tränat på rätt hyggligt i varje fall. Sen om jag har hunnit träningsoptimera mig tillräckligt, är svårt att säga. Det får vi reda på imorgon, men jag älskar att äntligen föda tävlingsnerven återigen. Dessutom blir det andra gången jag åker till Eskilstuna. Jag sprang utomhuslopp (10 km) 2013 där, då sprang jag på det då nya rekordet 36:03. Jag antar jag har några fans imorgon på plats, något annat vore märkligt.