Örebro Indoor Games 2015 - När 8 sekunder betyder för mycket

Datum: 10 januari 2015 Distans: 3 km Placering: 5 Tid: 9:39

Det är ganska intensivt. När inomhussäsongen går igång, så är det lopp på lopp. Jag sprang mitt första i tisdags och fyra dagar skulle nästa gå av stapeln. Det är snabba bud. Samtidigt som jag tränar för att bygga upp en bra grund att stå på när utomhussäsongen med de längre loppen i åtanke, så måste jag samtidigt fila på snabbheten som jag måste ha när jag väl stiger in på en inomhusbana. Där kommer det inte finnas några möjligheter överhuvudtaget, att tappa någon meter eller komma in fel i loppet. Att känna sig orkeslös eller utan energi, det är kört direkt då.

Samtidigt gillar jag när allt fokus blir på att träningen blir starkt fokuserad för olika sätt. Har jag ett lopp som stundar, oavsett hur långt det är, så lägger jag upp träningen framöver på ett väldigt strukturerat sätt. Jag vill inte känna att jag kommer oförberedd till någon träning och känner att jag inte har något att uträtta. Det vore "tjänstefel" för min sida, framförallt när det handlar om att åka några timmar för att springa mindre än 10 minuter. Då är det inte rättvist mot mig eller mot de som följer mig. Jag lägger ner mycket energi och min själ i detta. Då gäller bara en sak - kämpa.

Inför:

Jag hade anammat i stort sett samma uppladdning som inför Ärlaspelen. Jag hade bunkrat upp med lite glass och jag var helt träningsfri dagen innan. Jag var i närmast apatiskt tillstånd. Eftersom det var fredag, så var det också På Spåret som gällde. Skönt att få ta det lugnt under kvällen, i stort sett för lugnt nästan för min smak. Jag har kommit till en punkt i mitt liv, så att jag ibland kan se ut genom fönstret och tycka det är trist att jag har en vilodag, trots att det regnar utav bara f-n eller snöar som om istiden är här. Sjukt det där, framförallt när man vet att vissa pass är otroligt tråkiga och kylan gör sitt för att påminna när man lever.

Så kul har jag, när jag laddar upp...

Jag intog en vanlig frukost. Eftersom loppet skulle gå ganska sent på dagen, så kunde jag också ta saker i min egen takt och behövde inte känna att jag behövde stressa i onödan. Jag har när det finns tillfälle, gärna på ett Rederiet-avsnitt på datorn, medan jag gör något annat. Jag följde aldrig Rederiet som yngre, även om det hände att jag såg andra såpor i ung ålder. Det är 318 avsnitt att plöja igenom och jag har lyckats komma till avsnitt 228, det är inte bara det "sista" kvar med andra ord. Förbannat kravlöst, med tanke på att allting annat egentligen i min vardag handlar om prestationer i en eller annan form, känns det som. 

Tid för avgång.

Jag köpte på mig en macka, hade med mig Beet-It Rödbetsjuice och annat gott för tågresan. Eftersom snön började virvla upp, så var det självfallet att kombinationen att vita utsikter samtidigt som jag åkte tåg var väldigt tillfredsställande. Jag kopplade av så gott det gick. Att gå upp klockan 10 och sedan vänta i nästan 8 timmar för att få springa det där förbannade loppet, hör inte till vanligheterna. Väl på plats, så visste jag att det var lite marginal till bussen som vi lyckades lokalisera. När vi ville kontrollera ifall vi var på rätt bus genom att fråga om den här bussen gick till Tybblelundshallen, så visste inte busschauffören det. Märkligt, att inte ens veta om sin egen rätt. För att vara ärlig, verkade han inte ha koll på särskilt mycket. En annan passagerare var dock ganska säker på att bussen tog oss dit. Bra att passagerna har koll i varje fall.

Uppvärmingen var väl sådär, för att uttrycka sig milt!

Väl på plats vid Tybblelundshallen. Så gick nostalgiska minnen upp. Det var här jag gjorde min debut i november 2013 på 3000 meter inomhus. Jag kommer ihåg att jag var rätt nervös, jag hade aldrig sprungit inomhus förut med ett begränsat antal löpare samtidigt som vi skulle springa i doserade kurvor. Då sprang jag på 9:48, mindre än 1,5 månad senare så sprang jag mitt nästa lopp i 3000 meter även här i nästa arrangemang. Då sprang jag in på 9:41. Så trevliga minnen hade jag absolut härifrån. Det var ett kärt återseende helt enkelt. Jag bytte om och allt det där, som ni vet. Jag värmde upp bakom läktaren. Vi kan väl med lätthet påstå att jag kände att jag inte hade den där "kraften", som jag kände under uppvärmningen vid Ärlaspelen. Det var en fingeruppvisning om att jag behövde jobba hårt under loppet. Jag träffade en "bekant" som sprang samma lopp förra året och som kände igen mig, kul. Sedan var det dags att göra sig startklar för att springa loppet. Jahapp, då var det dags igen.

Under:

Det var som vanligt när det kommer till 3000 meter, bara att köra. Det är en otrolig kontrast mellan den här typen av lopp kontra ett utomhuslopp. Det är nästan som att det känns som två olika idrotter. Jag är dock glad att jag har hittar den här formen av lopp för att hålla tävlingsnerven vid liv. I början känns det helt okej. Det är då kroppen försöker hänga med och framförallt tillkännage dagens form. Jag kan dock inte påstå att jag sprudlade av energi.

Det är ganska skönt att eländet tar slut någon gång.

Sedan känner jag att jag inte har den där rätta kraften helt enkelt idag. Jag hänger dock på varv efter varv, men jag gör det utan någon optimistisk glädje. Jämför man med Ärlaspelen, så hade jag egentligen ingenting att jämföra med alls. Det var ändå säsongspremiär, idag visste jag ändå vad jag var kapabel till. Trots att man springer ett lopp som går runt och runt, känns det ändå rätt så ödsligt i hallen och jag känner mig ensam. Tankarna i huvudet säger till mig att bryta. Jag tycker att jag gör sega varv, gång på gång. Jag håller min position nästan hela loppet, men att jag skulle försvara silvret från förra året är otänkbart. 

Det blev tyvärr ingen klassisk slutspurt den här gången på sista varvet.

Sedan kommer jag in på de där 5 sista varven av 15. Jag är så glad när jag faktiskt är inne på dem. Det finns ett slut idag och det är genom att genomföra loppet samt passera mållinjen. Det är det enda som behövs idag helt enkelt. Strax innan jag ska springa in på mitt sista varv, så tittar jag ner på min klocka och kan med en ledsen min konstatera att det inte slås några nya rekord. Med den vetskapen i huvudet samt att jag saknar krafter, så blir det inte heller någon slutspurt. Jag springer in i mål. Utan några känslor alls.

Efter:

Den där känslan att få lägga sig på golvet efter att ha sprungit 3000 meter, är alltid speciell. Att få ta ut sig fullständigt och bara få påbörja återhämtningen. Den här dagen var det väl inte riktigt hela sanningen, jag känner mig inte alls lika ansträngd som i tisdags och jag känner inte ens i närheten av blodsmak som jag gjorde förut. Fast det kanske är väl bra att inte få känna blodsmak också? Med besvikna steg så kliver jag av banan. Det är då jag inser vad som är den felande länken idag. Jag saknade Lunny.

Ingen Lunny = Ingen glädje!

Trots att jag hade hur mycket tid som helst att packa ner och när jag satt på tåget till Örebro, med tron om att allt var nerpackat, så förstod jag först då. Jag saknade min maskot Lunny, han var inte med idag och det kändes väldigt märkligt. Hur ska den där magiska isländska kraften kunna nå mig, om han befinner sig flera timmar ifrån mig? Inte klokt egentligen. Tiden skrivs till slut till 9:39. Vad ska vi säga om den? Jag hade som lägsta mål att slå 9:41 från senast jag var i den här hallen och det lyckades jag med. Jag var dock 8 sekunder från mitt PB och det är mycket i de här sammanhangen. Samtidigt så får väl man väl ändå säga att 9:39 är väl en hygglig lägstanivå, där kraft, ork och målmedvetenhet uppenbarligen saknades till stora delar.

Tack och hej för den här gången.

På väg till stan i Örebro, så äter vi på samma restaurang som vid åt på, när jag sprang i Vinterspelen i november 2013. Samma maträtt. Inte illa. Besvikelsen lättar steg för steg. Trots att jag i stort sett har 25 lopp på en säsong, så kan man inte vara på topp varenda gång. Det är i stort sett en omöjlighet, ingen elitidrottsman är det heller. På tåget hem, så funderar jag inte så mycket över löpningen överhuvudtaget. Jag kan bara konstatera att livet går vidare. 

När jag stiger innanför ytterdörren hemma, så går jag med bestämda steg till skrivbordet och ber Lunny om ursäkt och lovar att han ska få närvara nästa gång.