Snö.

Det är egentligen inga konstigheter. Det är bara att fortsätta att springa vidare i den mån det går. Vi kan väl med lätthet konstatera att efter min rapport om min flopp i Norrköping, att jag inte var så glad. Så pass förbluffad över det hela att jag övervägde att bryta med min löpning. Fast den där bombastiska känslan försvann ganska omgående. Ilskan och frustrationen låg inte kvar så länge och det är väl ett nytt steg i mitt löpliv, tidigare kunde jag vara hur förbannad som helst och ville helst springa ett lopp samma dag för att kompensera det hela (Ungefär som när vi satt och väntade på bussen efter Paradisloppet på Ingarö 2012, då jag försökte googla fram lopp samma dag eller dagen efter för att revanschera mig). Livet går vidare och ibland blir bara det tokigt, som jag var tydlig med kunde ingen ta ifrån att jag sprang på 9:26 8 dagar innan. Mitt rekord, ingen annans.

Hur har jag tränat efter det? Januari är oftast den mest knepiga månaden att träna om du bor i Sverige, som kommer att få snö förr eller senare. Precis som förra året, så upplevde jag vinterdelen som relativt mild. Det behöver dock inte betyda att den inte har en viss påverkan, för det har den. Dagen efter Norrköping Indoor Games, blev det 15 km på 4:12/km. Rätt så lagom halkigt, det var trots att asfalt hela vägen. Utöver en innebandyträning mitt i veckan, så blev det två asfaltstior, den ena på 4:05/km och den andra 4:08/km. Inte superduperbra, men ingenting att skämmas för. Den ena, var faktiskt så sent som halv 10 på kvällen, eftersom det var kvällsmöte och hockey som fanns i vägen så att säga. Inga speciella pass, som jag kommer att komma ihåg om ett par veckor om man säger.

I min dumhet, så trodde jag att det skulle vara relativt snöfritt idag. Det var det inte och snön öste på. Jag skulle ändå springa och det var inga märkligheter, framförallt inte när jag visste att jag skulle ut i skogen och det var ett tag sedan. En snöklädd skog var inte fy skam. Dock var det fruktansvärt mycket slask och en del snö, det var ett av de mer knepigaste passen som jag har sprungit. Jag fick jobba hårt med benen och jag var riktigt andfådd inne i passet. Benen värkte också rätt så bra. Ett steg fram, ibland fyra steg bakåt kändes det som. Idag fick jag veta att jag levde. Inte en dugg överraskande att jag var en av väldigt få som valde att springa den här gången.

När jag äntligen får slå av klockan, så har jag sprungit 22 km i tuff snömodd. Jag har sprungit nästan 1:37 och jag har snittat 4:26/km. Det kan man väl säga var lite förvånande, ser man till första halvan av passet, så trodde jag aldrig att jag skulle springa sub-4:30-fart på det här passet i snitt. Jag var helt genomblöt och mina skor ska vi inte tala om. Jag fyllde upp badkaret i en av periodpauserna i hockeyn, låg i fosterställning nästan och rullade runt samtidigt som jag tänkte att jag är så jävla stolt att jag faktiskt genomför den här typen av pass. Imorgon väntar innebandymatch samt ett nytt långpass i skogen. Vi löpare, måste ha minst ett antal kromosomer som inte stämmer, så enkelt är det.