Ärlaspelen 2015 - Nytt år. Nytt rekord.

Datum: 6 januari 2015 Distans: 3 km Placering: 10 Tid: 9:31 (Nytt PB!)

Inför:
Då började vi om från början. Att gå upp på morgonen med ett mål, att få äta frukost mera målmedvetet, att långsamt bygga upp en viss spänning och förväntan. Det är äntligen dags för loppdags. All min träning intensifieras och struktureras mycket tydligare, när ett lopp närmar sig i kalendern. Jag kan inte påstå att december är den absoluta månad som jag kör järnet och aldrig väljer att ta den enkla vägen, för det händer ibland att jag gör det under december månad. Det blir mera kallt utomhus, jag får mindre tid i skogen och får springa på asfalt (även om det går snabbare där, så har jag mera tråkigt). Samtidigt som den mysiga snön tar plats, men också skapar oreda för mig som löpare. Jag får kämpa hårdare att ta mig framåt. Jag får förbaskat frusna fingrar. Alla ni som springer, vet nog vad jag menar.

Sen helt plötsligt är det bara några få veckor kvar tills mitt första lopp för 2015. Ett exempel på hur hårt jag valde gå in för det hela, var att jag sprang BÅDE på julafton (jag missade självfallet inte Kalle Anka...) och juldagen. Tanken var faktiskt att jag skulle springa på annandag jul, samma dag som jag faktiskt skulle flyga till Schweiz. Men det skippade jag av väldigt naturliga och lättsamma skäl. Sen när jag kom hem, så sprang jag fyra pass på fem dagar (långpass, intervallpass och "mjukpass". Målmedvetet, sa Bill. Vinnarskalle, sa Bull. Jag kände inget speciellt när vi satte oss på tåget som skulle ta oss till Eskilstuna, mer än den trivsamma känsla att bara få sitta ner och se när utsikten svischade förbi.

Ja, åka tåg. *Tuff* *Tuff*

Jag är bra på att bygga upp konkreta målbilder i huvudet. Det är nämligen en av mina bästa egenskaper som löpare, men även som människa överlag, eftersom jag använder det till vardags också. Tydliga bilder vad jag vill se i slutet av tunneln. Just den här dagen hade jag inget konkret. Jag har haft en svajig höst och jag har svårt att peka exakt var jag är på formskalan, eftersom senaste loppet var ändå i mitten av november. Att springa 3000 meter inomhus är förbannat kämpigt. Framförallt för min del, eftersom jag mest är en "glad motionär". Vi steg av i Eskilstuna och minnesbilderna från när jag steg av sommaren 2013, när jag slog milrekord (36:03) började komma fram. Vi fortsatte att gå mot arenan, då såg jag en del av banan som jag sprang då. En positiv känsla skapades i kroppen. Det var något fruktansvärt varmt den dagen och jag höll på att svettas bort.

Andreas Åkesson?

Vi kom fram till arenan, som låg ungefär en kvarts promenix från stationen. Vi kikade in i arenan och såg att det var väldans aktiviteter överallt. Flera minigolfer, bågskytte och friidrotten som tuffade på som mest. Jag tittade mig omkring. Vi kan väl konstatera att det var ett tag sedan jag sprang i en inomhushall, nämligen i mitten av mars förra året när jag sprang i Storängsözet. Det är en annorlunda känsla att sätta fötterna på, helt klart. Innan jag skulle byta om, hälsade någon på mig. Självfallet blev jag glad, men till slut trodde personen att jag var den duktige löparen Carl Wistedt. Det var jag inte. Inte visste jag att hade en look-a-like.

Här var min uppvärmning. Ser ut som en avdelning på en psyksjukhus eller något!

Jag gick ner i katakomberna, för det var så det kändes som. Massvis med dörrar, då jag till slut hittade in till killarnas omklädningsrum. Ett gigantiskt rum får jag nog säga. Jag bytte om och sedan började jag värma upp där nere i de långa katakomberna. Fram och tillbaka, samtidigt som andra också gjorde samma sak. Jag vågade inte riktigt känna efter hur känslan var, men jag kunde då tycka att det kändes hyggligt och jag hade inte krämpor eller något annat som störde. Innan jag skulle värma upp, märkte att jag någonting lät från skon. Jag tänkte då att det var något som var fel eller så. Ni vet väl att spikskor är vanliga, men jag hade en skruv som hade fastnat i skon. Så skruvskor var tanken alltså? Skruvat, va?

Kanske skulle värmt upp med detta?

Väl uppe på plats bland löparbanorna, fick jag hälsa på den riktiga Carl Wistedt i egen hög person för första gången. Jag hade intervjuat han i min löparserie för över ett år sedan och det var kul att få tjöta med Carl. Jag visste på förhand att det var rätt duktiga löpare som skulle ställa upp, så jag hoppades få lite draghjälp. Jag ville absolut inte göra bort mig och jag hoppades att jag skulle kunna göra nytta ute på banan. När vi väl skulle ställa upp, så kände jag noll nervositet, inga fjärilar i magen. Det brukar jag alltid göra innan startskottet ska smälla av. Men nu var det ingenting. Märkligt, det där. Sen kom skottet och då var det dags.

Då var dags - 2015!

Under:
Jag vet inte hur många som läser min blogg som har sprungit 3000 meter inomhus - i tävlingsform. Jag kan säga att det är en speciell känsla att springa 3000 meter, för det är full fart utav bara h-vete. Det finns bara ett läge i stort sett och det kan vara ganska obehagligt för nya löpare, jag fick själv en smärre chock när jag gjorde debut i slutet av 2013. Första varven började bra och gick i bra takt, jag hakade på ungefär där jag skulle haka på. Sedan i det fjärde eller femte varvet, då började det där. Det där otroligt pannbenskrävande slentrianmässiga tuggandet. Trots att det "bara" är 200 meter, 15 varv runt. Så är det riktigt jobbigt, benen går på högvarv och det finns ingen tid överhuvudtaget att förlora.

Bästa löparbilden hittills? Jag menar allvar. Det här sammanfattar 3000 meter väldigt bra!

Precis som under tidigare inomhuslopp, så springer jag helt utan ipod. Jag använde faktiskt inte den under uppvärmingen heller konstigt nog. Man kan tänka sig att många tankar for runt i huvudet i ett sådant här lopp, när du enda du hör är andras oortodoxa andningar samt någon enstaka tjomme som ropar ut varvstider till någon annan i fältet. Jag var totalt nollställd i huvudet, jag hade knappt koll på tiden emellanåt. Jag hade dock klockan med mig och någon koll i varje fall. Jag var oerhört glad när det återstod fem varv kvar, då var det bara att börja räkna ned långsamt. Bit för bit.

Tut, tut!

Jag hade inte nämnvärda spykänslor som dök upp. Utan målet var hålla mig stadig och springa på en bra tid. Det ska man ändå veta, trots att loppet håller på i högst 10 minuter, så är det nästan mer jobbigt än i en halvmara. Där har du lugnare perioder, samtidigt som du vet att du kan komma in i ett behagligt tempo. På 3000 meter, finns det ingenting som heter "behagligt". Utan det är bara gasen i botten. När jag hade två varv kvar, så tyckte jag att det såg bra ut på klockan av någon anledning. När jag hade ett varv kvar, det var då jag gjorde slag i saken. Jag ökade på ett ytterligare snäpp, för allt vad jag orkade. Spurtade runt hela sista varvet, kan man säga, för jag såg det. Jag verkligen såg det. Att jag hade möjlighet att slå rekord. På sista raksträckan, så såg jag bara målet. Inget annat.

Äntligen är det över.

Efter:
Den där känslan när du har passerat mållinjen, när du faktiskt tillåts att lägga dig ner och bara få andas. Att få lugna ner, varva ner kroppen. För jag hade en otrolig blodsmak i munnen, så otroligt intensiv och kraftfull. Jag såg min klocka, som stod på 9:30 (det blev 9:31) till slut. Vilket betydde en sak. Att jag hade slagit rekord i mitt första lopp för året. Jag ska vara ärlig, det hade jag absolut inte räknat med. Framförallt inte nu. Jag har alltid höga tankar om mig själv, när det kommer till lopp. Jag var dock så kolugn innan, eftersom jag inte hade någon press på mig själv att pressa mig förbi något rekord. Nu blev det ett fantastiskt rekord, slagit med 4 sekunder. Makalöst.

Trött person. Dock väldigt glad.

Efteråt, så satte jag mig ner vid ett bord. För att fortsätta lugna mer mig och får ur blodsmaken ur munnen. Jag var totalt slut i kroppen. Jag minns mina sista tankar innan jag lade in en ytterligare växel, det var att jag aldrig mer skulle springa 3000 meter igen. Men det där är som vanligt bara skitsnack, vi vet alla hur det funkar med mig. När jag satt där vid cafébordet, så började kroppen fyllas med otroliga energikänslor. Hade jag haft orken i det ögonblicket, så hade jag studsat omkring som en studsboll.

Vid liv och Lunny fanns självfallet med mig när ett nytt rekord slogs!

På vägen till stationen, så försökte jag tittat mig omkring på ett Eskilstuna som hade tagit på kvällsnegligén. Jag började hosta kraftigt och tänkte "åh nej, inte ska jag bli sjuk till följd av detta". Men det där lade sig ganska snabbt. Det fick bli en korv som belöning för god insats från sällskap. Sedan tittade jag ut i mörkaste mörka när vi åkte hem med tåget. Jag funderade försiktigt för mig själv, hur detta var möjligt och vad ska egentligen hända under 2015? Utöver det, så såg jag fram emot rostade mackor med apelsinmarmelad. Ibland är livet enkelt.

Hej då, mina fans. Tack för att ni ville se uppvisningen!