Prag Halvmaraton 2015 - När vi kämpar

Datum: 28 mars 2015 Distans: 21.097 km Placering: 74 Tid: 1:18:52

Vi kan väl säga att jag hade en glädjechock utan dess like efter Lissabon Halvmara. Givetvis hade jag en del förhoppningar om att ett eventuellt slå mitt rekord, men samtidigt får jag vara en smula ödmjuk så att inte besvikelsen skulle bli alltför stor ifall det inte gick vägen. Men nu är det där skitsamma, det gick vägen och jag hade definitivt tagit mitt nästa stora steg. Ni som har följt bloggen noga det här året, har förstått att det inte alls har varit meningen att det skulle gå såhär bra. Jag började året tidigt med att slå nytt rekord på 3000 meter, några veckor senare slog jag ett nytt rekord på 3000 meter. Förrförra veckan stod jag i samma hall som jag innehar 3000 meter och då hade jag slagit nytt rekord på 5000 meter inomhus. Vad är egentligen framgångsreceptet?

Jag har egentligen inte tränat mera, inte hårdare eller på något sätt ändrat på något. Jag tränar fortfarande 3-4 gånger i veckan bara och ibland "bara" 6 mil i veckan. Det är inte mycket, framförallt med tanke på hur mycket bra resultat jag får utav detta. Ska jag försöka se nyktert tillbaka på det hela, så har jag kört varenda jävla vecka under vintern oavsett väderlek och underlag. Det spelar ingen roll, om det så var smällkallt och det var jag som fick var en plog för att ta mig fram, jag har sprungit. Det har inte gått fasligt snabbt, men jag har gjort det. Jag har fortsätt bygga på mitt pannben som en legotillsats. Det finns de träningspass, som jag har våndats över att springa överhuvudtaget och haft ågren så att det räcker och blir över. Det finns de pass som har varit fruktansvärda att springa, där jag fått ta många toapauser och där jag varit en spillra av mig själv. Det är sådana där pass, som bygger upp inför tävlingar. På tävlingar är det simpelt, släpp på gasen och spring utav h-vete. Troligtvis slår du nytt rekord eller nära nog.

Hur laddar man egentligen om efter ett rekordlopp i Lissabon, för att sex dagar senare springa en ny halvmara i Prag? Det undrar jag med.

Inför:
Helt plötsligt blev det så. En halvmara i Prag. För ett bra tag sedan såg planen annorlunda ut. Lissabon kom med lite senare egentligen och tanken var jag att jag istället för Prag halvmara, skulle springa i Bratislava, för att senare åka till Prag. För som ni förstår ligger Prag mig väldigt varmt om hjärtat, så en resa per år, är standard för mig. Utan tvekan. Sedan började jag tveka, helt plötsligt så lockade Prags halvmara ändå. Det där loppet som jag hade sprungit förra året och hade tills Lissabon, halvmararekordet på. Efter några dagars tvekan, så var Prag fullt. Det fanns inga flera platser. Då blev det Bratislava igen, men efter mycket mailande, så gick det att anmäla sig "bakvägen" genom att stödja en hjälporganisation. För en liten dyrare peng, det gjorde mig absolut ingenting. Att få springa i Prag och hjälpa någon. Det är bara att kör helt enkelt.

Här hämtas nummerlappen ut.

Sagt och gjort, jag landade hemma i Sverige under måndagen. Sedan blev det ett par intensiva dagar både på, men även utanför jobbet. För att sedan åka under fredagen igen. Vi kan väl säga att jag mentalt inte hade haft möjligheten att kunna ställa upp på ett bra sätt. Samtidigt, fick jag kort och gott försöka börja ladda för Prag och loppet. Framförallt eftersom vi skulle ta eftermiddagsflyget från Arlanda. Det betydde att det inte fanns så mycket svängrum överhuvudtaget tills att vi landade. Veckan hade varit sisådär, med en medelpass och ett kortare pass. Jag hade dock mått inte alltför gott under torsdagens pass. Vi orienterade oss från flygplatsen till hotellet, hur enkelt som helst. Vi hade 1,5 timme att ta oss till expo-området och det skulle inte vara några konstigheter. I jämförelse med förra året, så var det på en ny plats och enklare att hämta med tanke på hur vi bodde. Jag hämtade ut lappen och kände lite pepp i varje fall.

I mitten av den tredje raden, så har tjeckerna väntat på en.

Senare på kvällen, började jag må hemskt illa och hade nästan känslan att svimma. Då har jag i stort sett aldrig (peppar peppar) svimmat i mitt liv. Utöver detta, hade jag ett ytterligare problem som jag inte riktigt vill jag gå in på här på bloggen. Det "problemet" gav sig till känna lite smått, dagen innan Lissabons halvmara. Då trodde jag dock inte att det skulle vålla sådana problem som det skulle göra framöver, vilket det dock gjorde. Det var mycket på en gång och jag som aldrig försöker vara återhållsamt positivt till inför-lopp, hade svårt att göra det. Om vi säger såhär, hade jag helt baserat hur jag mådde under fredagskvällen, hade jag ställt in loppet. Så nära var det.

Ungefär såhär såg vårt rum ut, mycket trevligt.

Vi var tacksamma över vårt fina rum, ett av de finare rummen som vi har haft i den här prisklassen utan tvekan. Vi intog tidigare en middag på TGI Fridays. Jag åt en förbannat god köttbit, sedan blev det att äta av desserten istället för den klassiska glassen, jag köper dagen innan lopp. Jag somnar med mycket tveksamhet hur det ska gå dagen efter. Jag vaknar upp, jag känner inte efter så mycket. Utan jag trycker i mig en redig frukost och sedan så känner jag att jag är bättre, jag är redo för en ny halvmara. Jag är dock inte helt kvitt orokänslorna att det ska gå fel, att kroppen ska säga ifrån under loppet. Jag försöker mentalt att jobba bort det så mycket som möjligt.

Jag såg väl inte så jättepepp ut innan...

Något jag är tacksam för, är att loppet börjar 12 på dan och det är perfekt. Man behöver inte gå upp svintidigt, jag hinner äta ordentligt frukost och vi hade i stort sett gångavstånd till loppet. Så uppladdningen på så sätt, var för mig helt perfekta. Väl på plats, kramar jag min sambo hej då och det är dags för den sista uppladdningen. Jag värmer upp i min lilla fålla (jag står i Grupp A, fållan bakom eliten) och känner att det kanske kommer gå helt okej. Jag är glad att jag inte behöver stå fruktansvärt länge innan man får springa iväg, som man gjorde i Lissabon. Jag står där, redo, för att möta vad som ska möta mig. Orolig, självfallet, men jag står ändå där och bara det gör mig stolt. Sedan dyker det upp en gubben-i-lådan som ska skjuta igång loppet. Det är inte förrän efteråt, jag förstår att det är den förre världsfotbollsspelaren Pavel Nedved som ska skjuta igång loppet. Han står bara några meter ifrån mig.

Pavel Nedved skjuter. Andreas springer. Hur ska det gå?

Nästa del kommer på lördag. Hur upplever jag det här loppet med de här mixade förutsättningarna? Förväntningarna svänger en del under själva loppet så att säga...