Flopp i badminton - Sen kom den stora revanschen

Såhär glad vad jag för två veckor sen, men idag var det andra miner...!

Idag var det dags för badminton med sambon. Förra gången blev det 2-1 i matcher/set och allmän glädje från min sida. Två veckor senare kom nästa badmintonsession med sambon och denna gång var sprudlande glädje och säkerhet i spel utbytt till stor frustration och enkla misstag. Idag var jag inte i form helt enkelt. Jag har ibland ett jäkla humör och vinnarinstinkt, som hjälper mig i många stunder. Men idag så var det till min nackdel och jag lät den ligga som en dimma idag, det var osäkerhet i servar till enkla returslag. Det blev förlust med 1-3 i matcher/set, i sista matchen hade jag en stor ledning och chans att åtminstone få med mig ett oavgjort resultat innan tiden tog slut. Men jag vann typ 1-2 bollar av de 14-15 sista. Fasansfullt dåligt. Men det är bara att bita ihop och köra hårt någon gång. Men det var med stor irritation som jag lämnade Enskede Rackethall och undrade vad jag hade tänkt på den senaste timmen. Hur skulle jag kunna göra åt det här?

---

Några timmar senare, så var det dags för nästa aktivitet. Det var löpning återigen och det skulle bli den klassiska 9 km på asfalt, som jag har nött på rätt bra den senaste tiden. Jag var inte alls sugen och jag visste att det skulle vara onödigt och jobbigt halt på sina ställen. Redan vid uppvärmningen, så flög benen bort på mig och jag var nog bara någon centimeter från att få rysligt ont. Men jag klarade det. Utan ordentlig mössa och med snoret rinnande längs överläppen, så visste jag inte vad jag skulle tro om dagens pass. Men det första fyra kilometrarna gick otroligt bra, samtliga var under 4 minuter i snitt och det förstod jag var väldigt ovanligt på träningspassen för mig.  Sen gick det som brukligt strax över 4 minuter, när väglaget och höjden började ändras. Den egengjorda "banan" är 9 kilometer cirka, det är något jag själv kan bestämma. Men jag springer 4,5 km och sen vänder jag, det är då det brukar bli jobbigare. Men jag tycker att det gick hyggligt på vägen hem och jag fick bra grepp ändå på asfalten idag.

När jag till slut stängde av klockan på exakt 9 kilometer, så står den på 3:58 i snitt. Det är rekord i träningssammanhang, otroligt jäkla skönt. Det var extremt oväntat, framförallt när jag började känna hunger efter 6 km. När man emellanåt tvivlar på orken och motivationen för löpning, får ett sådant här guldbesked, så njuter man. Idag är jag trots förlusten i badminton, kung återigen.